Ombytta roller

M: Sexuella övergrepp är på tapeten nu, och ibland sammanfattar andra personer ens tankar bättre än en själv. Dagens måsteläsning är således [Isobel Hadley-Kamptz text] om anklagelserna mot Julian Assange. Den sammanfattar i stort sett allt det som jag själv tänkt om denna soppa.
Läs, läs, läs!

Ovanstående händelse, som förenar kvinnohatare och konspirationsteoretiker i deras iver att rentvå sin hjälte i vit rustning, i kombination med rasistpartiet Sverigedemokraternas helt absurda kampanj för att hetsa mot invandrare under förevändningen att vilja ”stoppa våldtäkterna”, fick mig att minnas en scen i TV-serien Glappet från 1997. På temat ”blame the victim”.
Hoppa till 3:50 in i videon, eller se hela för att det är så bra.

Saker som inte är 242

M: Den 11 september hade jag planerat att springa Bodyruset, som är en löptävling för synthare på den självklara distansen 2.42 kilometer.
Men jag blev lite fundersam när jag såg detta på [eventsidan]:

”Klasser: En dam- och en herrklass. Damerna startar 15.00, herrarna 15.15.”

Eftersom jag tycker att en dylik uppdelning känns lite tråkig så ställde jag en fråga om den på eventets vägg:

”Är det inte lite onödigt att dela upp i dam- och herrklass?”

Det blev upprinnelsen till en jättediskussion mellan de som vill ha en uppdelning och de som vill att alla springer tillsammans. I skrivande stund pågår en omröstning om hur arrangörerna ska göra.

Jag måste medge att jag inte väntat mig att det skulle bli en så stor sak av det hela, men jag är glad att jag frågade. Argumenten från uppdelarna känns dock ganska trötta:

”Det är orättvist om alla springer tillsammans.”
”Det är så i alla sporter.”
”Kvinnorna känner sig underlägsna.” (!)
”Det är olyckligt om tävlingen politiseras.”

Ovanstående åsikter/påståenden känns riktigt tråkiga, och i några fall felaktiga. Det är ju inte uppdelat/ojämlikt i alla sporter, och dessutom är inte Bodyruset någon elittävling. I alla fall jag tänkte mig det som en rolig tillställning där kompisar släpar sig runt Tanto iförda kängor (det är ett krav att springa i sådana).
Och beträffande politiseringen så var väl den ett faktum redan innan jag ställde frågan; att slentrianmässigt välja att dela upp i kön är också politik. Detsamma gäller att försvara det med ovanstående argument/föreställningar.
Därför springer jag inte om de har kvar uppdelningen, för det skulle inte kännas bra. Men vi får se hur det går i omröstningen.

En vän skrev för övrigt ett ganska roligt inlägg i diskussionen:

”Jag vill se klassuppdelningen baserat på benlängd istället. Pratar man förutsättningar relaterade till fysiska attribut så är väl benen mer relaterade? Man springer väl för fan inte med pattarna?”

Avslutningsvis: Här är videon Primitive Reflections med Male or Female, ett musikaliskt projekt med folk från Front 242.

Kläder för barn

M: En vän tog precis den här bilden när hen var ute och handlade kläder till sitt barn.



Polarn O. Pyret har alltså inga avdelningar för "tjejer" respektive "killar". När jag visade bilden på jobbet sa en kollega sa att de kanske har slopat uppdelningen i PR-syfte, och det är förstås möjligt. Det känns ändå betydligt bättre än den slentrianmässiga genusapartheid som präglar klädaffärer i allmänhet och avdelningarna för barnkläder i synnerhet.
Säljer P&P mer kläder på grund av detta så tänker jag inte klaga.

Brontës bash back

M: På [Jöran Fagerlunds blogg] hittade jag den här fantastiskt roliga uppgörelsen med den mansgrisiga litteraturhistorien. För bra för att undanhållas VSASS-läsarna!



Jag har för övrigt börjat jobba på ETC igen efter ett halvårs tjänstledighet och det är mycket att sätta sig in i igen, vilket går ut över bloggandet. Jag ska dock försöka klämma ur mig ett lite längre inlägg om attityder mot poly- och RA-folk under veckan.

Martin och Hanna i Prideparaden

Vi gick halva paradvägen med poly- och RA-folket och sista halvan med Anarchopride.
Bilden är tagen av superbästa Micke Lundgren.

Dagbok från en idioti

F: I badrummet ligger torsdagens DN och skräpar och jag har läst samma sak om och om igen, till slut: Åsa Beckmans lilla kåseri om söderpappor (gick inte att hitta på nätet) trillar äntligen ner i sitt rätta polettfack. Söderpapporna som normalt sett antingen är buzzy med att ta sig hem från krogen eller gå till jobbet vimlar nu runt som yra höns på medborgarplatsen med - hör och häpna - barnvagnar! Klockan åtta på morgonen! Dessa stackars män som får gå ensamma med sina morgonpigga barn i snålblåsten mitt i söders hjärta har uppenbarligen blivit utkastade av sina semesterutbrända fruar som vill ha lite sovmorgon för en gångs skull. Jag vet inte riktigt hur Beckman tänker kring det här för det framgår inte alls, men jag tänker så här: DET VAR FANE MIG PÅ TIDEN!

Samma dag (idag) har jag nämligen läst en artikel i [Arbetaren] om en undersökning som
[TCO] har gjort om att kvinnor som bor med män gör mer hemarbete än män - även på semestern när de båda är lediga. När kvinnorna börjar jobba igen är de alltså inte utvilade utan utsjasade.

Det skrämmer mig hur mycket som helst. Som nybliven kärnfamiljsdeltagare går jag redan upp i limningen så fort jag har fler kryss än min partner på hushållslistan (där vi kryssar för när vi gjort något) och vi har haft barn i ett halvår. Ska det inte bli bättre? Växer vi inte med ansvar?

Det är lätt att rycka på axlarna, jag gör det själv ibland, men faktum kvarstår att det tar tid att diska och det är tid som jag aldrig får igen och som jag skulle lägga på att skriva en fantastisk och asbra generationsroman eller dylikt. Jag har alltså inte skrivit en feministisk gravidbok.
Jag har inte hunnit. Men jag skaaaaa.

Beckman avslutar sitt kåseri med att berätta om en av dessa stackars stackars män som bränt ur sina fruar genom att inte göra nåt hemarbete och därför måste ta en promenad med lillungen en lördagsmorgon för att unna partnern lite sovmorgon (min formulering), som i telefonen ber om att få komma hem nu, snälla? Det är som att hon tycker att det är lite komiskt. Och nästan lite rart. Det är så gulligt att den här lilla mannen står där i regnet och det är så strongt av kvinnan att kräva sin sovmorgon och det är så tokigt så tokigt. Men är det nån annan än jag som vill gå in med en bazooka och bara skjuta denna jävla arbetsdelning åt helvetet så att ingen behöver bli utbränd alls och ingen behöver tigga om att få komma hem?

För övrigt vill jag kasta nåt hårt på [Giselle Bundchen] som säger att det borde vara lag på att amma. Jag vill för sig mest kasta nåt hårt på henne överhuvudtaget. Men hade jag ammat hade jag haft ännu mindre tid åt mig själv. Det är säkert supermysigt att amma, folk säger ju det, men tack vare att vi har gett vårt barn mjölkersättning så har jag ibland kunnat lämna hen med min partner medan jag gjort något annat. Och det har jag behövt.

Att föreslå könsspecifika lagar nu känns dessutom ganska ofräscht. En sådan lag borde per definition vara könsneutral, exempelvis "ett barn ska ammas i ett halvår", om vi nu tycker att lagen ska finnas för som Giselle säger handlar det ju om att inte ge barnet kemikalier. Vilket öppnar upp för både manliga ammor som professionella ammor av båda kön. Jag skulle nästan vilja stötta en lag om amning som gäller både kvinnor och män bara för att det vore så roligt.

Okej alltså. Jag har kommit igång igen, jag har fått ilska igen och tagit mig lite ur ojämställdhetsdepp och föräldraledighetsensamhet och nu kanske jag äntligen kan ta mig i kragen och skriva den underbara banbrytande feministiska gravidboken som jag har massor av anteckningar till och massor av underbart material från alla På Tjocken läsare som delat med sig av sina erfarenheter. Jag ska börja jobba nu, partnern ska vara föräldraledig, och om jag känner mig själv rätt så blir jag mer aktiv av att vara aktiv.

En liten seger

H: Min favoritblogg Healthy Girl* har en återkommande etikett som heter ["Little Victories"] för inlägg där skribenterna och läsarna delar med sig av sina små segrar, det vill säga, med skribenten Morgans ord, "the small (yet important) steps, moments, thoughts that eventually pave the way to big changes and recovery". Eftersom Little Victories är en fredagstradition hos HG och jag har en liten seger från i onsdags, tänkte jag skriva om den här och nu.

Socker är min största ["trigger food"], utan tvekan. (Ropar du "Kakmonster!" i en folksamling där jag befinner mig är chansen överhängande att jag räcker upp handen och ropar "Här!" - men testa helst inte.) På senare tid har jag tyckt att det har hjälpt att utesluta socker i vissa former ur min kost - socker i flytande form (läs: saft och läsk) kan vara okej, särskilt när jag jobbar och ofta behöver både vätska och snabb energi, men socker i fast form i allmänhet och kakor i synnerhet fungerar inte så bra för mig att äta, eftersom jag tenderar att börja överäta, både sött och annat, då. Jag vet att det inte hjälper att "förbjuda" vissa livsmedel - det gör dem bara mer lockande - och jag vill inte göra det i ett längre perspektiv, men i kortare perioder har jag upplevt att det kan vara rätt skönt med den typen av frivilliga begränsningar. Ungefär som att ta en vit månad.

Hur som helst, i onsdags efter panelsamtalet gick M och jag och fikade och jag åt kakor för första gången på ett par veckor. Tre veganska småkakor för tio spänn, bara det borde kvalificera [Vegan Kickass Cupcakes] på Pride Ung för ett besök. Och - här kommer segern - det var gott och sedan var jag nöjd och kände inget behov av att överäta något alls. Och sedan dess har jag ätit som jag brukar. Jag kan ärligt säga att det här scenariot skulle ha varit otänkbart för bara någon månad sedan, även om jag skulle ha hoppats att jag skulle fungera så här och verkligen hade försökt. Även om jag hade lyckats med att bara äta tre småkakor och sedan äta som vanligt skulle jag ha mått dåligt över att jag åt de där kakorna och förmodligen ha blivit triggad i min kroppsnoja.
Det hände inte den här gången. Jag är så djupt tacksam över det att det kan jag inte ens uttrycka. Det är klart att en kan tycka att det här är fånigt - liksom, ät dina kakor och sluta gnäll, människa, och du behöver ju verkligen inte tänka på vikten i alla fall osv osv -, men det är sådana här saker som gör att jag ser att det händer något. Att jag gör framsteg.


* Förlåt om jag verkar tjatig, men HG har hjälpt mig mycket på vägen mot tillfrisknande från ätstörningen och jag vill ge dem som gör bloggen credd för att de gör den så bra. Sunny Sea Gold som startade HG håller dessutom på att skriva en bok om det bloggen huvudsakligen handlar om, ätstörningar hos unga kvinnor, och den ser jag med spänning fram emot.