På spaning efter ideal som flytt

H: Precis som Martin har jag inte fått så mycket skrivet här på sistone. Under den tiden har jag bland annat haft mitt första riktiga återfall sedan jag började med ätstörningsprojektet och varit sjuk i två dagar efteråt - klart ovärt. Men jag ser det inte som ett misslyckande. Jag började inte räkna dagar med målet att aldrig mer agera på mitt störda förhållande till mat, för då hade jag också varit säker på att jag skulle misslyckas. Jag har under de senaste sextio dagarna ätit bra, haft några mindre återfall och efter någon eller några dagar varit tillbaka på rätt väg igen, och så haft detta enda rejäla återfall. Att kroppen reagerade som den gjorde på det ser jag som en bekräftelse på att jag fysiskt har kommit förbi ätstörningsläget - kroppen är inte längre anpassad till att äta på samma sätt som förut. Dessutom känner jag att jag kan vara mindre rädd för återfall nu när jag har haft ett och vet hur det känns. (Det kändes värre fysiskt än psykiskt när jag väl var där, kanske för att jag inte såg det som ett misslyckande och visste att det skulle gå över.)

Föga förvånande handlar många av de inlägg i bloggosfären som jag fastnar för nu om kroppar och ideal.

* En av få kvällstidningsbloggar jag läser regelbundet är Annika Marklunds Beautifulones där jag bland annat med behållning följt [Besegra ätstörningarna-kampanjen]. (Hur initativet till kampanjen såg ut kan en läsa [här].) Tidigare i veckan häpnade jag över följande bild från Hollywood Boulevard:

Hej idealens förlovade land.
(Bilden kommer från [det här inlägget på Beautifulones].)

* Blondinbella [skriver] en vidare definition av ätstörningar:

"En ätstörning är inte bara anorexi eller bulimi utan när du har en störning kring mat. Och om du konstant tänker på vad du äter, tar en extra promenad för att få äta en till portion eller får ångest efter lite glass så har du en ätstörning."

och länkar till inlägget ["Size zero just keeps getting smaller"] på bloggen Gröna Anna där H&M-bilder från våren 2004 jämförs med H&M-bilder från hösten 2009. Läs och inte minst titta på exempelbilderna och tänk: FEM ÅR. Det gör i alla fall mig rädd på riktigt.

* Den som inte redan har hittat det (genom till exempel [Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina] eller [Glitterfittorna] kan följa den här länken: ["Frigjorda konstnärskvinnor och liknande bullshit"] på bloggen Neonbibeln. Skitkul skrivet om väsen på film eller, som det också kan heta, "Den Frigjorda Indiefilmstjejen™" eller "Winona-syndromet". Nu ska jag uppdatera mig på debatten som tydligen följt på Rebecka Ahlbergs bloggande, jag ligger efter på bloggfronten inte bara här på VSASS.

Bland barnmorskor och veganer och olämpliga föräldrar

F: [Domen mellan DO vs Försäkringskassan] kom i förra veckan och det kändes som en seger. Gravida kvinnor fick rätt till sjukersättning, efter fyra års bråkande. Graviditet är ett tillstånd vars fysiska belägenheter tas på allvar! Tydligen så var det här efterlängtat från barnmorske-håll, vilket lite mjukade upp min syn på hela mödravården som i grunden ond. Det har tydligen funnits krav från mödravårdens sida under lång tid på försäkringskassan att i högre grad möjliggöra ledighet för gravida. Jag misstänker att barnmorskor mer och mer kommer att sjukskriva gravida nu, just för att sätta press på f-kassan. Det kanske alltså inte klassas som ”onormalt” att bli lite sjukskriven? Det kanske är ganska vanligt. Inte bland alla, men bland vissa som har mer problem under graviditeten än andra. (Och nu vet jag att det är det. Det var bara ingen som upplyste mig om det innan... trots att jag tycker att jag har frågat)

Jag var hos läkaren häromveckan, samma dag som domen avkunnades i tidningarna, och märkte direkt den ökade sjukskrivningsivern (efter att jag fått tjata lite om att jag VERKLIGEN hade sömnsvårigheter och fått ta emot lite ”Jag har minsann inte sovit bra sen mitt barn föddes för 18 år sedan – det hänger ihop med föräldraskapet!” och hunnit tänka ungefär hundra gånger hur svårt det egentligen kan vara att vara lite ömsint och pedagogisk mot en ung förstagångsföderska) då läkaren helt enkelt sjukskrev mig på halvtid fram till förlossningen. Med motiveringen ”vi skriver bäckensmärtor för det var det som gick igenom i domen, eller hur?”. Jag kände mig som en bricka i ett politiskt spel jag gärna stödjer.

Men trots att jag gick därifrån nöjd med utfallet så snubblade massor av det som sades under samtalet tillbaka över mig efteråt. Förutom det allmänna jobbiga med att behöva övertala någon om att ens sömnsvårigheter verkligen är jobbiga och inte bara är bortskämdheter (”alla gravida sover dåligt, och det kommer inte bli bättre sen!”) så fick jag också tjafsa lite om mitt val att inte äta järntabletter. Enligt min läkare behövde en dricka ungefär 1 flaska blutsaft för att motsvara en järntablett. Så jag ställde frågan hur veganer gör? Eftersom alla järntabletter innehåller animaliskt hemoglobin, hur klarar de sig? och fick svaret ”Alltså – jag får in veganer här som inte ens tänker amma sina barn utan mata dem med bananer och avokado, så…”

Så vadå? Veganer är dumma i huvudet, dem behöver vi inte ens bry oss om? Jag blev mest paff och bara satt där. Det var inte ens värt att svara på verkade läkaren tycka. En gång för länge sedan var det en vegan som matade sitt nyfödda barn med endast mosad avokado. Det barnet dog. Det var på löpsedlarna. Sen dess har jag fått höra om och om igen att veganer är helt knäppa och uppenbarligen inte lämpade att ta hand om barn. Min syster frågar mig ofta med provocerad röst, när jag säger att vi inte aktivt kommer att ge vårt barn kött eftersom vi inte äter kött, att jag är väl inte SÅ rabiat som de där veganerna? Det är jag väl inte? Vet du om veganen som bara matade sitt barn med mosad avokado? Det dog!

Alla typer av familjer som inte följer normer är provocerande. Det krävs inte mycket för att en ska tolkas som rabiat, okunnig och kanske som att en till och med riskerar ens framtida barns hälsa. Att vi vill pumpa istället för att amma är ett sådant exempel där vår lämplighet och kunnighet ifrågasätts. Att jag bara ska vara hemma ett halvår i början och min partner ett helt år, är en annan. Att vi ska ge vårt barn vegetarisk mat, att vi vill hitta ett dagis med genuspedagogik… Det märks i en del av kommentarerna på den här bloggen att det väcker mycket känslor när någon ifrågasätter könsroller och familjenormer.

Mödravården fungerar som en socialiseringscentral där föräldrar ska lära sig allt från amning, föräldrarnas roller baserat på kön, kostråd för barnet och föräldrar samt gedigna listor på allt som behöver köpas in inför barnets ankomst. Föräldrautbildning kallas det. Vissa saker är jättebra, vissa saker är mindre bra, ganska mycket måste tas med en nypa salt.

Och det kanske är därför som många av dem jag har pratat med inte gjort något åt att de varit missnöjda med sina barnmorskor eller bemötandet på BB. De tar det med en nypa salt. När en väl kommer hem från BB med sitt nya fina barn och all världens lycka så vill en kanske helst bara glömma skiten. Och det är faktiskt jättetråkigt.

What doesn’t kill you makes you stranger*

M: Jag har inte fått så mycket skrivet här de senaste dagarna. Det är för att tillvaron IRL är ganska jobbig just nu. Det är extremt mycket att göra på jobbet och kroppen envisas med att bråka på diverse olika sätt. Dessutom genomlever jag just nu den första hösten på cirka tio år helt utan hjälp av psykofarmaka, och mörkret gör sitt bästa för att ta kål på mig.
Det hela ska nog gå att ta sig igenom, men den konstanta tröttheten gör att skrivandet går segt för tillfället.
Lyckligtvis finns det andra som tycker, tänker, säger och skriver viktiga och bra saker, vilket ger mig styrka. Här är ett urval med pepp från veckan som gått.

• Radioprogrammet Christer i P3 hade sexspecial, och belyste den ofta förbisedda gruppen asexuella. Sofie, som startade ett nätverk för asexuella för några år sedan, [intervjuas och säger kloka saker].
Nätverket asexuells hemsida hittas [här].

• Det är mycket tjat om fotboll nu. Och med fotbollen kommer våldet. Anna Hellgren skriver bra om ”män”, fotboll och våld [här].

• Den pågående fotbollshetsen får mig föresten osökt att tänka på ett roligt uttalande av Fredrik Strage, i en intervju City den 10 september i år:
”Vilka kvaliteter uppskattar du mest hos män?
– Ett genuint ointresse för sport.”

• Apropå [Slöjd Manifestos Anti-Kanon] som Hanna tipsade om så gläds jag över förlaget Sphinxs serie Surrealismens kvinnor. Här är ett utdrag från deras programförklaring:

”En ambition är också att ge ut kvinnliga författare verksamma i dessa traditioner, eftersom de av olika anledningar ofta har fått verka oförtjänt mycket i skymundan.”

Den senaste boken i serien, [Julius Caesar] av Joyce Mansour, släpptes i dagarna. Jag läste den i helgen och blev inte riktigt lika omkullkastad som av föregångarna i serien; men det är ändock en mycket läsvärd bok.

• Ett annat glädjeämne är att TV4 Science Fiction frivisas i mitt digital-TV-utbud nu, så att jag kan se den stjärtsparkande serien [Dark Angel] igen!

Nu väntar en ny vecka. Förhoppningsvis blir den snällare mot mig.

* Det här ska tydligen vara ett citat från Jokern, i Heath Ledgers tolkning. Men det lär ju ha uttalats av många andra kloka ordvrängare långt innan manus till The Dark Knight skrevs.

Lästips deluxe

H: De senaste månaderna har jag [här] och [där] hört ryktas om arbetsinsatser för att sammanställa en feministisk litterär kanonlista bestående av minst 100 verk. Och minsann, idag fanns den plötsligt där i RSS-läsaren: [Slöjd Manifestos ANTI-KANON] med (hittills 87 stycken, arbetet fortskrider på ett nät nära dig) "queera/feministiska/revolutionära/inspirerande/ obekväma/roliga/konstiga/anarkistiska/tänkvärda/antirasistiska/struliga/etc/etc/etc/whatever-böcker". Så roligt och ett så bra initiativ. Läs! Och läs!

Reflektion från landet

H: De senaste dagarna har jag tillbringat på landet. Jag kan inte låta bli att reflektera över att i stadsmiljö skulle jag ju aldrig gå uppskattningsvis en kilometer efter mörkrets inbrott på en oupplyst vägsträcka utan att vara rädd för annat än att promenera rakt i en vattenpöl. Det är ganska häftigt att bli påmind om det såhär ibland.

Tack!

H: Efter [mitt förra inlägg] där jag kom ut som ätstörd har jag fått en - i brist på ord som bättre uttrycker hur jag känner inför den - helt fantastisk respons från läsare. Mina allra varmaste tack till alla er som kommenterat, uppmuntrat och delat med er av era erfarenheter av och tankar kring ätstörningar som privat och politiskt problem. Ni visar så mycket mod och styrka och att det finns vilja och behov att prata om ätstörningar, inte bara hos mig. Men var? Hur ska vi ta hand om varandras erfarenheter och använda dem som den tillgång de faktiskt är, när vi nu en gång har dem? (Även om jag inte önskar någon ett liv med ätstörningar vill jag, med risk för att missuppfattas, göra en sak klar: Jag har kommit dit där jag är idag tillsammans med min ätstörning. Och jag trivs här, även om det finns mycket jag vill göra bättre.)
Sedan mitt förra inlägg har jag också funderat mycket över skammen och dess funktioner och fått tillfälle att diskutera den med kloka personer i min närhet. Att det är så svårt att vända skammen till ilska eftersom skammen faller på den som bär den och ilskan måste riktas utåt för att bli konstruktiv. Den blir en dubbel börda. Skammen måste vara ett av de effektivaste passiviserande medel som finns. Skammen, liksom missbruket av mat (av vilket slag detta missbruk än är) stjäl så mycket energi. Det enda medel jag känner till för att komma åt skammen är att nöta ut den genom att själv prata om den, eller genom att tillräckligt många pratar om den. Att den har ett namn och att det får nämnas, ska nämnas, ska synas och synas i alla sömmar. Det tar också energi, men förhoppningsvis mindre och mindre.

Idag är det dag fyrtiofyra och det går ganska bra. Jag hade hört sägas att efter en tid vänjer sig kroppen vid ätstörningen så att det inte bara är en fråga om vilja att bli fri från den, men jag var helt oförberedd på de fysiska avvänjningssymptomen. Det tog ungefär en månad innan de första och värsta började försvinna; nu känns det som att jag bitvis hittar tillbaka till kroppen som en enhet i takt med att den fungerar på ett annat sätt. Hur dess behov av mat relaterar till sådant som sömn och arbetsbörda.
Och jag och skammen? De senaste fjorton dagarna har jag gått från "ingen vet" till "'alla' vet", jag håller på att vänja mig vid det och jag tycker att det går ganska bra.

Veckans hjälte: Moby

M: I juli i år stoppade Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger alla bidrag till delstatens kvinnojourer, med motiveringen att det var nödvändigt för att rädda ekonomin. Sammanlagt berövades 94 ideella organisationer bidrag på 16,3 miljoner dollar. Många fick stänga verksamheten tillfälligt och andra fick slå igen helt och hållet. Det gjorde musikern Moby så upprörd att hen beslutade sig för att donera hela vinsten från sina konserter i Kalifornien till jourernas verksamhet.
Det blev 90 000 dollar.

I videoklippet nedan motiverar Moby sitt beslut, och berättar om egna upplevelser av våld i hemmet i barndomen. Dessutom säger hen att ”ansvarsfulla medborgare måste säga ifrån när vi ser något som är fel.”
Okej, 90 000 dollar kanske är en skitsumma för en rik person (jag vet iofs inte om Moby är rik), men det gör skillnad, och jag tycker att det är så jäkla rätt att dels donera så pass mycket pengar som det ändå är, dels aktivt skapa opinion för kvinnojourernas existensberättigande, som Moby gör här.
Jag blev riktigt, riktigt glad när jag såg detta.



Tre månader efter beslutet att dra in pengarna, när opinionen blivit för stark, beslutade för övrigt Schwarzenegger att - tillfälligt - återinföra bidragen till kvinnojourerna.
Pengarna tas från miljöbudgeten…

Ett oskrivet barn

F: Jag vaknade i lördags av sparkar i magen. Eftersom det råder dubbla bud även kring sparkar så har jag svårt att veta om det är förnöjda sprattel eller ilskna ”du-klämmer-mig”-sparkar. En snabb googling hjälper inte så mycket heller, för även på diverse gravid-communities säger alla olika. Efter att jag har vaknat lite minns jag att jag hade drömt om barnet i magen – jag minns fragment från drömmen om hur barnet i magen kommit närmare ytan. Jag kunde liksom fånga en fot genom magen och räkna tårna, och ungen kunde suga på mitt lillfinger genom magen och tröjan så att det lämnade en fuktig fläck på tröjans tyg. Jag tror att mitt medvetande försöker skapa en person av det väsen som ligger och buffar runt därinne. Detta väsen, som redan när den kommer ut kommer att vara tolkat på tretusen olika sätt och få olika titlar och föreställningar tillskrivna sig under dess första fem sekunder i världen. Jag arbetar hårt på att inte färga mina föreställningar om ungen i förväg. Jag vill att den ska komma ut som ett oskrivet blad. Hur ska detta gå till?

En arbetskamrat skojade och sa ”det kanske blir en fotbollsspelare!” när jag sa att ungen sparkar hela tiden. Min första reaktion var att tänka att gud så könsstereotypt – tills jag snabbt kom på att hon inte visste könet på ungen – liksom jag inte vet könet på ungen – och det egentligen var jag som var könsstereotyp när jag tolkade hennes utspel som att hon menade att ungen var en kille och därför skulle bli fotbollsspelare. Många snurror i mitt huvud. Det slutade med att jag sa ”Ja, kanske det!”.

I lördags vid frukostbordet läste jag en [kolumn i svenskan av Tomas Gür], en kolumn som jag normalt sett skulle blivit lite arg över men som jag i allmänhet faktiskt tycker är för löjeväckande för att ens nämnas här. Kolumnen handlar om hur vi ska tygla de unga männen. Det stora problemet i samhället är tydligen att unga män är otyglade, och Gür kommer på massor av olika arbetsmarknadspolitiska lösningar, som exempelvis värnplikt, praktikplatser, idrott, som ska hjälpa till att lära de unga otyglade männen självbehärskning, respekt för sina medmänniskor och att ta ansvar. Men liksom, det är ett jävla skämt! Eller hur? Vem orkar ens bry sig?

Dock tänker jag på ungen i min mage. Och jag tänker på min morbror som har två söner, som – när de var yngre åtminstone – var helt sjövilda. Och ganska jobbiga. Men min morbror lät dem hållas för han menade att pojkar är sådana. De måste få springa av sig lite. Och detta är ingen ovanlig syn på pojkar. Samma morbror brukar ganska ofta påpeka för min mor hur vild jag var när jag var liten. Hur påfrestande det var.

Denna lilla kattunge som ligger i min mage och jagar sin svans hela dagarna har redan så mycket folk som säger åt den hur den ska vara och hur den kommer att bli. Jag vill skydda den från allt tyckande! Det kommer att bli ännu svårare sen när dess biologiska kön kommer att ge människor runt omkring en hållpunkt att forma generaliseringar kring.