Äthat

M: Jag tycker av lite olika anledningar om att äta lunch ensam när jag är på jobbet, och har aldrig reflekterat särskilt mycket över att det skulle vara ett problem.
Men det borde jag ha gjort! För mina ätvanor gör mig nämligen till en potentiell näthatare.
Ja du läste rätt; personer som brukar äta ensamma har nämligen en större tendens att vara intoleranta, asociala och hatiska än de som dinerar i grupp. Det påstår en professor och en student i statskunskap i [den här debattartikeln]. Eftersom jag tyckte att det påstådda orsakssambandet verkade lite svagt så bad jag en expert på forskningsmetodik, [Per Köhler], om en kommentar på Twitter. Här är det storifyade svaret:


Avslutningsvis vill jag tipsa om en väldigt fin Tumblr-blogg som heter [Table for one] med fridfulla bilder på folk som äter ostört.
(Det är oklart om de näthatar samtidigt.)

P.S. Jag har mejlat professor Leif Lewin och bett att få läsa rapporten som debattartikeln hänvisar till.

Metaplaining!

@pennyred "Mansplaining" is when men patronisingly explain something to women, assuming women are ignorant. Dear. ;)
— Mark Oosterveen (@MarkOosterveen) May 7, 2013

M: Saxat från från briljanta skribenten och aktivisten Laurie Pennys Twitter.

På tal om näthat

H: För ett tag sedan såg jag ett inslag på Aftonbladet TV. Nedan följer en transkribering (sändningen finns [här], inslaget börjar 28:21). Medverkar gör Robert Laul, sportreporter, Oisín Cantwell, reporter och nyhetskrönikör, Pär Karlsson, politisk reporter, och programledaren Karin Magnusson.

Karin Magnusson: Och veckans flopp blir då självklart ...
Robert Laul: Ja, alltså, det har ingenting med sport att göra och det är en helt sanslös historia som jag hittade i de brittiska tabloiderna, så vi får väl höja ett litet varningstecken för sanningshalten, men det verkar stämma.
KM: Vi får lite bilder här sen.
RL: Ni ser ju här, och det ser fullständigt för jävligt ut, och jag ska berätta vad det handlar om. Det är ett ryskt par, en tjej och en kille, de träffades i ett chattrum, tycke uppstod här mellan tangentborden, och tjugo timmar efter att de hade träffats irl första gången, då lyckades den här killen, i detta förhållande då, övertala tjejen att tatuera in hans namn i nån slags gotskrift över hela ansiktet. Och tänk då, de har sett varann i ungefär tjugo timmar, och hon har förstört ...
KM: Där ser vi en magnifik bild, vi måste bara titta, alltså den är helt brutal.
RL: Hon förstör alltså hela sitt ansikte efter att ha känt den här personen i tjugo timmar, och hon säger att det här var inga konstigheter, det var ett naturligt val, hon skulle kunna tatuera in hela sin kropp med hans namn och bla bla bla, och de ska gifta sig om de nu inte redan har gjort det och så vidare. Men i sin ungdom så vet man ju att tatueringar och förhållanden, det är två saker som man tenderar att ångra ganska djupt senare, och kombinationen av dem kan omöjligt bli särskilt lyckad. Jag menar, hur ska hon få bort det här? Hon är ju helt nersmetad, hon får ju kapa hela huvet, det är inte särskilt många hjärnceller som försvinner då, men jag tycker att det här är veckans klara flopp.
KM: Men, jag bara tänker, å vad jobbigt det kommer att bli för henne när hon ska söka jobb. Eller, Oisín? "Du har nåt i ansiktet ..."
Oisín Cantwell: Det här är ju till och med värre än när, liksom, Britney Spears åker till Las Vegas och gifter sig med nån ungdomskärlek i tjugofyra timmar och sen ångrar sig.
KM: Hon kanske är lite lågbegåvad, kan vi tro det, Pär? Eller?
Pär Karlsson: Jag vet inte. Nyligen så var jag på Pressbyrån och då var det en kille som hade "party like a rockstar" intatuerat i nacken. Jag har aldrig känt mig så gammal som då.
OC: Alltså, hallå, hallå, hallå, det ligger i farans riktning, som juristerna skulle ha sagt alltså, att hon är ju fullständigt debil, människan.

Jag är inte ett dugg förvånad över att det finns näthat i en kultur där det här är "underhållning" – eller "nyheter/samhalleochpolitik", som det heter i webbadressen.

Tidigare i sändningen ska panelen tydligen ha pratat om "hur vi stoppar näthatet". Jag tycker att ni i stället visade vilka uttryck det kan ta sig, Aftonbladet.

I ett ätstört samhälle måste vi våga väga våra ord

H: Häromdagen var jag på gruppträning i en kommunal idrottshall. Det som hände då har hänt ibland under den tid jag valt att träna i grupp. Av olika anledningar har jag tänkt mer på det med åren och särskilt denna gång.

Under passet ”peppade” instruktören oss med att vi skulle bränna kalorier. Mer specifikt att det var bra om vi brände kalorier nu så att vi kunde stoppa i oss kalorier sedan under julhelgen.

Förutom det uppenbara att alla inte firar jul eller firar jul på samma sätt tycker jag att uttalanden av det här slaget från instruktörer på idrottsanläggningar är mycket problematiska. Jag tycker att personalen rimligen borde vara medvetna om att det bland besökarna på dessa idrottsanläggningar finns personer med tidigare erfarenheter av ätstörningar och personer med pågående ätstörningar. Personer för vilka varje kalori som de behåller utan att få ångest för det är en liten seger eller resultatet av en kamp. Personer som vill träna av andra anledningar än att bränna kalorier eller förändra sin kroppsform eller sin vikt: för att bli piggare, för att orka mer, för att bli mindre stressade, för att få utlopp för spänningar, för att sova bättre, för att få bättre blodcirkulation, för att svettas – av en massa olika anledningar, helt enkelt. Det borde vara en självklarhet och en självklar medvetenhet hos personal att alla som går på ett gruppträningspass inte gör det med målet att bränna kalorier.

På varje gruppträningspass kan det finnas personer som, även om de kanske inte har en aktiv ätstörning, har svårt att hålla ifrån sig okritiska argument om att bränna kalorier. Inte minst för att vi hela tiden möts av attityder att detta är gott, detta är önskvärt, något vi alla förväntas sträva efter. Men att bränna kalorier är inte något entydigt positivt, vilket det finns många andra effekter av träning som är.

När jag går på ett gruppträningspass finns det alltid minst en sådan person i rummet. Det syns inte. Det märks inte på mig att jag har varit sjuk, precis som det inte syns på alla personer som just nu har en ätstörning att de är sjuka. Ätstörningar är psykiska sjukdomar, visserligen med fysiska symptom, men de har detta gemensamt med många andra psykiska sjukdomar: de är ofta osynliga. Det kan göra dem enkla att dölja, svåra att hantera och lätta att förbise för dem som inte själva lever med dem.

Det här gäller givetvis inte bara idrottshallar och träningssammanhang. Det gäller matbord i hela landet: hemma, på arbetsplatser, i skolor. Det gäller överallt där människor vistas, för maten är en förutsättning för oss. Det gäller inte minst om vi firar högtider som traditionellt förknippas med mat och att äta tillsammans.

Jag önskar att vi tar med oss den här medvetenheten när vi sätter oss till bords med andra, tränar tillsammans eller pratar om kropp, mat och ätande: Även om vi känner varandra vet vi inte alltid säkert att de runt omkring oss inte har erfarenheter av ätstörningar, egna eller som närstående. Vi vet inte alltid hur våra ord och våra attityder tas emot. Och även om vi själva och de runt omkring oss vet vad våra ord betyder för oss och att det inte är illa ment kan någon annan som får höra oss uppfatta det helt annorlunda.

Texten har också publicerats på [ETC Debatt].

Vit, man, konservativ

M: Så här hade resultatet i presidentvalet i USA sett ut om bara vita män hade röstat.

En jordskredsseger för republikanerna med andra ord.
Bilden är tagen från [Buzzfeed].

Dammigt, Expressen!

M: I måndags publicerade Expressen en [artikel] om Noah, förvägrades service i en herrfrisersalong eftersom de "inte klipper tjejer". I den inledande versionen av texten omnämns Noah med pronomenet hen, med förklaringen att hen inte vill ”definiera sig som man eller kvinna”. Tydligen drog valet av pronomen till sig en massa näthatare och efter påtryckningar från dessa ändrade redaktionen till detta:*

Jaharu, diskriminerad sa du... Men att omnämnas med önskat pronomen i tidningen som skriver om det är tydligen för mycket begärt. (Hörde jag ordet dubbelmoral?)

Expressens tilltag gick dock inte obemärkt förbi och tidningen fick nu utstå kritik för att den kallade Noah för hon, så redaktionen ändrade igen, denna gång till:*

Alltid något, men varför är oviljan att använda hen så stor? Jag och några andra som kritiserade Expressen på Twitter fick det här svaret:**

Samt:**

Här frågade jag Expressen vilka språkregler de följer eftersom varken [Språkrådet] eller [TT-språket], som används av många redaktioner avråder från att använda hen.

Jag fick tyvärr inget svar på den frågan, men om jag får spekulera lite så har Expressen en dammig redaktionell språkpolicy. Jag har – i all välmening – uppmanat tidningen att modernisera den.

* är faximil från nätversionen av artikeln.
** är faximil från Expressens Twitterkonto.

Om djurparkerna

M: I morse blev jag  kontaktad av en person på [P3 Nyhetsguiden] som undrade om jag ville vara med i radio och prata om djurparker, med anledning av de nyligen uppmärksammade övergrepp som skett på [Ölands djurpark] och [Parken Zoo]. Jag skulle representera ”lägg ner”-sidan och prata kort om problemen med att hålla djur i fångenskap.
Mitt anförande spelades in men sändes inte eftersom producenten sedan bestämde att hen ville ha med någon som var uppbackad av ”en organisation”.
Här är i alla fall den långa versionen av det jag sade (på den minut jag uppmanades hålla mig inom hann jag med ungefär hälften).
Tänk P3, bite-size och pedagogiskt tilltal.

”Jag blev givetvis förfärad över den misskötsel och vanvård som har uppdagats på Ölands djurpark och Parken Zoo de senaste dagarna, men jag kan inte säga att jag blev förvånad, även om vanvården i de här fallen verkar ha varit extrem. Det dyker regelbundet upp rapporter om att djurparker inte lyckas uppfylla de krav som ställs på dem i fråga om att skapa en dräglig miljö för de djur som de håller sig med.

Det verkar dessutom vara svårt att kontrollera verksamheten. Ölands djurpark hade till exempel haft flera besök av djurskyddsinspektörer, men vanskötseln kunde pågå ändå. På Parken Zoo krävdes att ett samhällsprogram gjorde en granskning för att ägarna skulle behöva stå till svars. Uppenbarligen fungerar inte det här systemet som det ser ut i dag.

Men det finns också problem med djurparker i sig. Ett argument för deras existens är att det är viktigt att visa barn vilda djur så att de får respekt för naturen. Men vad är det för bild barnen får när de ser individer som är berövade sin ”naturliga” miljö och som ofta mår dåligt både fysiskt och psykiskt, vanvård eller ej? Det är knappast en bild som överensstämmer med hur det ser ut i det vilda.

Jag är inte motståndare till ekoparker, naturreservat eller att försöka bevara utrotningshotade arter, men idén med djurparker, att vi går dit och tittar på djur och tror att vi ser den så kallade ”naturen”, samt att vi gör dem en ”tjänst” genom att stänga in och glo på dem, den idén tycker jag är ganska självgod.

Det är förstås jättebra att människor reagerar på och upprörs över hur illa djuren behandlas på djurparker, men jag tycker att perspektivet kunde vidgas lite, till att omfatta även de miljontals djur som varje dag plågas och dödas i köttindustrin.

Bara för att vi inte ser lidandet vi orsakar så betyder det inte att det inte finns. Vi pratar inte om [Schrödingers katt]* här, utan om levande varelser.”

* Liknelsen är baserad på en vanlig och mycket förenklad bild av detta filosofiska tankeexperiment.