Ett kärleksfullt andra inlägg

F: Apropå nedanstående om normer och dylikt; jag glömmer ibland bort att den här myten om tvåsamhet och livslång kärlek inte är genomskådad hos alla mina vänner. Jag vet inte om jag helt har genomskådat den själv eftersom jag fortfarande är obotlig romantiker bakom mitt hårda "kärleken är en patriarkal myt" skal. Trots mina egna fel och brister blev jag i alla fall lite ställd när jag häromdagen fikade med en vän som var olycklig över att han kanske aldrig skulle träffa någon och därför bli "ensam", han målade upp halvskämtsamma bilder om att han skulle bli den där ungkarlsvargen som fick fira jul med bästa kompisen och dennes familj, och trots att han hade ett leende på läpparna så hade han samtidigt magknip så det märktes att det var på allvar. Jag försökte med: men hela den här jakten efter någon, du tror inte att det kan lösa sig på annat sätt? och då gav han mig den där blicken som kapitalistiska föräldrar ger till 14-åringar som precis har gått med i Ung Vänster och sa "det är väl klart att man vill hitta någon som man kan dela allt med och slappna av med, det vet jag att du också vill". Jag säger inte emot hans analys av mig, jag kanske vill hitta denne någon som jag kan dela allt med och som kan göra mig hel, för denne någon verkar vara helt fantastisk, men jag blir ledsen när jag ser mina vänner må dåligt för att dom inte hittar kärleken som man förväntas ha hittat när man börjar närma sig trettio. Jag blir ledsen av att vi är så fångade i myten om den stora kärleken att vi får ont i magen av rädsla för att aldrig hitta den. Och jag blir lite frustrerad över språkbruket; uppenbarligen ligger kärleken nånstans och väntar eftersom den går att hitta. "Jag borde ha funnit kärleken för länge sen!" - hur låter det?! Som att man är inkompetent och dålig på att leta kanske. "Det finns någon därute för dig med" som bara står där och väntar. Bara att hitta, sen ska allt bli bra ska du se...

H: Det är intressant hur språkbruket implicerar ett aktivt sökande i det här fallet, och att det som du skriver också kan skuldbelägga individen. Att "finna kärleken" har en motpol i den likaså gängse föreställningen att kärleken är något som drabbar en, en naturkraft. Jag har till exempel på fullt allvar fått en föreläsning (av en man) om den "animaliska magnetismen" (som tidigare var förknippad med hypnos, och numera tycks vara en omskrivning för - hej tantsnusk - "djurisk dragningskraft").
Att "finna kärleken" känns väldigt Jane Austen, medan att "drabbas av kärleken", åtminstone i populärkulturen, ofta innehåller starkare eller fler element av passion och tragik; vi kan säkert komma på ett oändligt antal exempel som kan börja med Romeo och Julia. Kanske är det så att föreställningen om att "finna kärleken" förbereder oss på att "drabbas av kärleken"? Att vi är medvetna om att det "finns" något sådant som kärlek vid första ögonkastet (med "finns" avses att föreställningen om den finns) gör det möjligt för oss att iscensätta den.
Föreställningen om att en (1) annan människa kan göra en "hel" är också intressant. Hos Platon finns ett helt fantastiskt stycke om hur människorna från början satt ihop i par, inte som siamesiska tvillingar utan i en rund form, och var av tre kön: kvinnor, män och androgyner. Gudarna fick problem med de uppstudsiga människorna och beslöt att klyva dem och därigenom slå två flugor i en smäll: straffa människorna och göra dem svagare. Till en början var de kluvna människorna så olyckliga för att de inte längre satt ihop att arten alldeles höll på att dö ut, tills Zeus kom på att flytta människornas könsorgan till framsidan av deras kroppar så att de kunde para sig. "[...] Kärleken är medfödd hos människorna, den är en sammanförare av den gamla naturen, vill göra ett av två och försöker hela människans natur. Var och en av oss är alltså en halvmänniska, [...] ständigt sökande sin andra hälft." Och detta skrevs för mer än 2 400 år sedan!