Ägandefelet

H: Citerar Frida från föregående inlägg: "En känner oftast inte ett lika stort behov av att äga sina vänner som en känner av att äga sina partners."

Här sätter du verkligen fingret på en viktig relationsfråga. Kärleken, i den betydelse vi har talat om den tidigare (den romantiska heterosexuella monogama tvåsamma kärleken som ska "hittas" eller som "drabbar" en - vi faller också i normfällan genom att med ordet kärlek underförstå denna typ!), innehar en särställning bland relationer. Flera språkliga figurer signalerar detta: det nämnda ägandet i språket ("X:s pojkvän") och uttrycket "bara vänner", för att ta några exempel. Vänskap spelar normativt sett i en lägre division än kärleken, vilket avspeglas i språket.

När jag växte upp var det en bästis som gällde, och de svartsjukedramer som uppstod liknade de som förekommer i traditionella kärleksrelationer, det var tårar, gräl och rena handgripligheter.

Ett försök till analys: under uppväxtåren överförs denna "kärleksrelationsliknande" aspekt av vänskapen gradvis till kärleksrelationerna, parallellt med att kärleksrelationen tar vänskapens plats som den viktigaste relationen i flickans/kvinnans liv (enligt normen näst efter relationen till den egna familjen).