H: Jag säger att det här är ett tillfälle så gott som något för mig att komma ut som social idiot. Jag förstår inte normen som analyseras i föregående inlägg och i kommentarerna till det. Eller, jag förstår att det finns en norm som säger att (den romantiska heterosexuella monogama) kärleken är det största, att det finns en tendens att nedvärdera vänskapliga relationer till förmån för kärleks- (samma definition igen) relationen (been there, done that, and I got a helluva lot to catch up on afterwards), jag kan dra paralleller till Platon och Shakespeare (Anna Jörgensdotter sätter träffsäkert fingret på hur Shakespeare fungerar - ? - också i vår tid när hon skriver om Michael Radfords filmatisering av The Merchant of Venice i en [krönika] i etc.nu) och skissera analyser av hur vi insocialiseras i den på olika sätt redan tidigt. Om vi väljer att leva mot normen lever vi lik förbannat med normen, eftersom vi uppfostrats med den.
Vad jag däremot inte förstår är att vi lever enligt denna värderande (värderande som i att en viss relation eller typ av relation har ett högre värde än andra) tvåsamhetsnorm, eftersom den uppenbarligen erbjuder en så kass lösning. Antagandet att en person ska kunna vara allt för en ställer väldigt stora krav på och förknippar mycket stora förväntningar med den personen, och också på den som - i olika grader av medvetenhet - har dessa krav och förväntningar. Antagandet borgar för att en ska bli besviken på personen "allt"; dessutom är sannolikheten stor att den egna oförmågan att leva upp till antagandet (till exempel om en börjar intressera sig för någon annan på ett sätt som enligt normen ska vara förbehållet den egna partnern) leder till skuld, sorg eller andra känslor som upplevs som problematiska. Att inte (kunna) leva upp till normen kan diskvalificera en i ens egna ögon, vilket jag hävdar är ett problem för relationen till och respekten för de egna känslorna.
Jag antar att det också är tillfälle att påpeka - eftersom vissa tyvärr känner sig påhoppade när detta ämne kommer på tal - att jag inte anser dem som väljer att leva i tvåsamhet vara oupplysta, att jag inte anser att de former av relationer, normativt sett kanske snarare icke-relationer, jag valt är de enda rätta och att jag inte vill propagera för dem för andras räkning. Något jag anser är att valet bör betonas, att valet kan vara ett sätt att synliggöra och en strategi för att ta kontroll över normen. Jag tror att gängse relationsnormer i många fall inte är föremål för medvetna val, utan som Frida och Annika skriver uttryck, självuppfyllande (för att inte tala om självhyllande) profetior, former, bilder.
* Ur Eleni Mandell, "My Twin" (Miracle of Five, 2007)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Arrhenius, Sara: 
2 som sa ...:
Det stämmer ju att tvåsamhetsidealet inte precis verkar vara det bästa för många som lever i det, men det visar ju snarare att det inte följer av en liberal eller socialdarwinistisk (pick your skill level) logik. Hade det varit ett öppet val, hade nog fler gjort på fler andra sätt, men normen är stor, osynlig, och större än dig.
Jag är inte nöjd med att normen är osynlig. Ett annat sätt att se på saken är att normen skriker högst, och jag tycker inte att den ska få stå oemotsagd därför. Innan jag började försöka få syn på normen kände jag väldigt tydligt att den inte passade mig, utan att för den skull tänka så, utan istället att jag inte passade in (i normen). Genom att se på andra som levde på andra sätt än normen dikterar kunde jag börja komma fram till för mig hållbarare synsätt och strategier. Det är viktigt att andra sätt syns. Det finns skillnader att göra, och synliggörande och öppenhet är väsentliga strategier för att göra det möjligt.
Skicka en kommentar