Mat, på en skala

H: Som du Frida sätter fingret på ses det störda ätbeteendet ofta som problemet per se och inte, som Orbach ser det, som ett symptom på ett mycket större problem, nämligen som svar på de begränsningar samhället ålägger kvinnor vad gäller möjligheter att uttrycka sig. Orbach ger, utfrån sina erfarenheter av arbete i studiecirklar, exempel på flera slags känslor som kvinnor undertrycker/uttrycker genom att tvångsmässigt äta. De flesta känslorna tangerar på ett eller annat sätt ilska och/eller maktlöshet. Stress är förmodligen också en vanlig orsak till störda ätbeteenden, och även om en utbränd kvinna med stressmage säkert kan må bra av att äta frukost varje dag botas inte problemen som ger upphov till hennes problem med maten, det vill säga stressen och utbrändheten, på vägen genom magen.

Att störda ätbeteenden förknippas med arbetarklass låter fördomsfullt (skulle dessa klasskillnader bero på att medel- och överklassens människor är bättre utbildade, att de växer upp med mat som står på bordet utan att inhandlandet och lagandet - och inte heller förtärandet? - av den är förknippat med konflikter, att de har råd att köpa bra mat eller till och med betala någon som lagar väl avvägd mat åt dem?), men enligt Lena Sohl, som har skrivit om klassresa genom ätstörningar i senaste numret av Bang (1/2008), finns vissa belägg för att det stämmer: "Bilden av sjukdomen ser ut så här: privilegierade kvinnor med sin strävan efter självkontroll och disciplin över kroppen. Det är de som förväntas svälta och kräka sig. Arbetarklassens lika duktiga döttrar får liksom inte riktigt plats i den där bilden. [---] Flera studier visar att risken är större för ungdomar från arbetarklassen att få störda ätbeteenden, att över- och övre medelklasstillhörighet och hög utbildning inte hänger ihop med ökad risk för ätstörningar."

En mycket intressant parallell Orbach drar är då hon menar att anorexi och tvångsätande (det senare kopplar jag inte riktigt ihop med bulimi, åtminstone inte huvudsakligen, eftersom kompensationsbeteendena - i den mån de förekommer - vanligen inte är lika kraftiga som vid bulimi, snarare med det som brukar kallas ätstörningar UNS - utan närmare specifikation, vilket ger utrymme för ett helt spektum av beteenden) är mycket nära besläktade och har likartade mål, fast medlen är radikalt olika.

Det finns ju ett slags klasskillnad också i ätstörningarnas värld, där bulimiska störningar anses "sämre" än, som misslyckade versioner av, anorektiska, vilket även Lena Sohl tangerar: "De svältande uppfyller ju ändå många av samhällets önskningar, den där strävan efter att lyckas forma och omforma sitt liv och sin kropp."

Än en gång stannar jag i frågan om kontroll (sökandet–finnandet) och kapning ("drabbas av"). Vi förväntas medvetet bestämma över maten; vi får inte omedvetet låta den bemäktiga sig oss. Är det inte något skevt med de bilderna, ligger de inte liksom - utan att vi behöver närma oss svårt ätstörda beteenden åt någotdera hållet - i ytterkanterna av en skala?