Normerande första inlägg

H: Idag var jag i ett medborgarhus där det fanns en fotoutställning om folkteaterarbete från 80-talet. Det slog mig hur kritiken mot "systemet" fanns med där och hur central och självklar den var, precis som i till exempel punken och proggen. Häromdagen pratade vi ju om hur vissa rörelser (eller vad de nu ska kallas) idag tycks vilja ersätta en norm med en annan, fast de i grund och botten på något vis förutsätter normbrott eller normlöshet, som queer eller relationsanarki. Är det så att normbrottet har blivit norm? Med risk för att låta som en individualistkramare tror jag att det är farligt att sätta rörelsegiltiga normer så att det kan bli som du skrev härom dagen, att en känner sig som en "dålig feminist" om en inte agerar i enlighet med normerna. Samtidigt kan jag absolut tycka att det finns dåliga feminister, eller kanske rättare sagt sådana som kallar sig feminister utan att för den skull agera som jag tycker att en feminist bör göra. Alltså sätter jag också upp normer. Hur ska vi förhålla oss till normerna, och kan vi på något sätt använda dem konstruktivt?

F: Det är såklart svårt att ta sig förbi skapandet av normer, eftersom en har olika synpunkter på hur till exempel det feministiska arbetet ska bedrivas. Jag har massvis med åsikter om feminismen som inkluderar och exkluderar, vilket inte alls är bra - eller konstruktivt för den delen. Att normbrottet har blivit norm (vilket en inte riktigt kan säga att det har om man kikar utanför vår bubbla av polygama feminister som vi rör oss i) har en viktig och konstruktiv kraft i det att det liksom säger emot sig självt och därför skapar en frihet. Kanske? I teorin i alla fall. Nu är det ju mer så att denna nya norm av normlöshet kommer från särskilda håll och alltså inte egentligen förespråkar en total anarki, utan snarare förespråkar ett brytande med vissa specifika värden/livsstilar. Om en inte är redo att göra detta bryte kan en känna sig som en "dålig feminist" eller kanske en "korkad/hjärntvättad feminist" som trots upplysningen om en värld fri från det heterosexuella och tvåsamma förtrycket ändå längtar efter endast en stycken man och några barn och en liten kärnfamilj. Det farliga med normen om normlöshet är ju det att den är exkluderande för en stor grupp individer som fortfarande lever i tron att normen om kärnfamiljen är den rådande. Dessa individer (läs kvinnor) ses utifrån normen om normlöshet som oupplysta, och jag vill verkligen inte att vi hamnar i en situation där en viss typ av feminism, akademisk eller queer till exempel, sätter ribban för vad en feminist bör vara och ska tycka och bete sig.
Frågan är när normen om normlöshet slutar vara en norm och istället lyckas med att bryta normerna. Går det att bryta en norm utan att ersätta den med en annan? Jag misstänker inte, men jag hoppas att vi kanske kan hitta normer som är mindre ojämställda och mer fria. Mindre normerande. Och då är väl normen om normlöshet en bra och konstruktiv start, som skulle kunna bli ännu bättre om den bara inte behövde stå i motsats till monogami/heterosexualitet/familj.