Språkliga projekt

H: Att bryta mot vissa språkliga former känns viktigt. Hur vi använder språket är viktigare än vi kanske tror, och ofta svårare att förändra än en kan tänka sig. Att skriva en i stället för man kräver inte mycket, bara en aning eftertanke, men säga det? Det upplever jag ofta som svårt, och om jag inte helt enkelt går på den lata linjen och säger "man" (där jag inte specifikt menar "jag") kan det bli alla möjliga och ibland ganska byråkratiska omformuleringar.

Ett annat projekt jag har är att inte använda genitivkasus i fråga om människor, till exempel i sammansättningar som "X:s sambo", "X:s pojkvän", utan i stället säga "Y, som är sambo/ihop med X". Det tar lite extra tid, men känns betydligt bättre för mig. Att äga människor är ute 2008.

F: Jag tänkte även på ordet "men" igår. "Men" följs ju ofta av en paus så att det ofta låter som att en säger "män!" istället för "men" tills nästa ord följer och en inser att det var "men" det syftades till. På samma sätt som du ogillar ordet "emanciperande" för att det innehåller ordet "man" (och jag håller med dig, det låter på något sätt som att en ska bli en man, att det är däri frigörelsen ligger) så ogillar jag ordet "men" och ska härmed försöka använda ordet "emellertid" eller något annat dylikt längre och mer byråkratiskt ord. För det är sant som du säger; en är oftast lat och väljer den snabbaste språkvägen, varför en troligen säger X:s pojkvän/flickvän istället för "han som hon är tillsammans med" eller "Fridas vän Hanna", istället för "Hanna, som Frida är vän med". Det där hänger dock ihop med tvåsamheten och känslan av att höra ihop som du skrev om nedan. Om en kan vara någons andra hälft är det språkligt logiskt att den andra hälften tillhör en eftersom den är "min andra hälft" och inte "hälften av mig" eller "den halvan av mig som inte är jag". En känner oftast inte ett lika stort behov av att äga sina vänner som en känner av att äga sina partners.

För övrigt känns skillnaden mellan att hitta kärleken/drabbas av kärleken som kvinnlig/manlig i många fall (Romeo och Julia exkluderat). Kvinnan förväntas sitta passivt och väntar på att hitta kärleken, enligt ren och skär Jane Austen-anda, medan mannen drar iväg i krig eller pysslar med affärer (vi är fortfarande i Jane Austens värld) tills han plötsligt drabbas av kärleken och den förtär honom, han kan inte äta och inte dricka och han är djupt olycklig över att ha blivit drabbad av kärleken för den visar honom en svaghet som han inte trodde att han hade, och han bara MÅSTE erövra föremålet för sin kärlek (eller hellre; den som har snärjt honom i kärlekens nät/den som utövar en makt över honom) annars dör han. "[...]In vain I have struggled, it will not do. My feelings will not be repressed. You must allow me to tell you how ardently I admire and love you[...]" säger Mr Darcy till Elisabeth Bennet i Pride and Prejudice och uttrycker just hur kärleken har drabbat honom mot hans vilja.
Detta ger egentligen en kanske mer tydlig bild av hur kärleken fungerar eftersom den antyder att kärleken är ett projekt, en kamp, medan föreställningen om att en ska hitta kärleken skapar bilden av kärleken som oproblematisk och färdigpaketerad och just bilden av att när en väl har hittat kärleken har en hittat "hem". Och alla vill ju hitta "hem".