En sån där och en som inte är en sån

En vän och läsare sa häromdagen att det var så schysst att jag kunde diskutera polyamorösitet och queer på ett så bra sätt fast jag inte är sån (dvs är heterosexuell (oftast) och organiserar mina förhållanden monogamt). Jag blev förstås glad (eftersom jag alltid blir glad när jag får komplimanger), dock blir jag lite oroad kring det faktum att min vän upplevde det som ovanligt att någon som inte själv organiserar sina förhållanden utifrån polyamorösa eller relationsanarkistiska parametrar ändå kan tycka att det är viktigt och intressant att diskutera det och att ifrågasätta den heteronormativa normen. Att definiera sig själv som heterosexuell och monogam kommer med otroligt många regler och bestämmelser för hur en ska bete sig och hur ens förhållande ska se ut. Det är dels den här normen om den tvåsamma enheten som spökar igen, ett par bestående av en man och en kvinna förväntas göra allt tillsammans och avskilja sig från resten av världen. Enligt uppdelningen privat/offentligt gäller avskiljandet från resten av världen egentligen bara kvinnan. Kvinnan tycks inpräntas ganska tidigt med fantasin att det går att leva på kärlek och luft allena. Jag har dock prövat att låsa in mig (bli inlåst) i en bubbla med min käresta och jag kan säga att det inte är särskilt kul, ganska snart blir en deprimerad, understimulerad och grinig. Att två individer som har funnit kärleken förväntas bli en enhet stöds även av lagen, exempelvis sambolagen och äktenskapsbalken. Par går även före i bostadskön.
Precis som Hanna [påpekar] anses det starkt att stå emot normen om tvåsamheten och att stå "ensam" (mitt ord), antingen som ensamstående kvinna/mamma eller som "ensam" i ett polyamoröst förhållande, för enligt normen 1 kvinna + 1 man = 1 är en alltid ensam om en inte har en (räkna 1 st) livspartner att dela absolut allt med. Att det anses starkt att klara av livet utan att ha en andra hälft vid sin sida är också ett tecken på hur samhället är uppbyggt kring paret. Det naturliga är att vara två, att gå igenom livet halv - det måste vara kämpigt. Tanken att en [kvinna] alltid är i behov av en [man] annan är inte en tanke som gagnar mig bara för att jag oftast har relationer med män och oftast bara en i taget.

Den traditionella feministiska politiken för ofta också denna heteronormativa retorik. Nästan all familjepolitik är organiserad kring kärnfamiljen där kärnfamiljen behandlas som en sammansatt enhet som delar på ekonomin, föräldraledigheten och barnbidraget bäst dom vill och oftast till kvinnans nackdel. Tanken att familjen är en enhet spär bara på den otroligt läskiga bilden om att två blir en och det är så det ska vara (par med delad ekonomi always creeps me out). Inom familjen försvinner alltså individerna och helt plötsligt handlar allt om "barnens bästa" där kvinnans självständighet oftast får lida för barnens skull, medan mannens självständighet gärna uppmuntras - för barnens skull. Privat/offentligt. Om en inte är intresserad av kärnfamiljen eller av att dela sina pengar med sin partner eller ens av att bo ihop, så lämnas inte mycket utrymme. Om en vill ha barn men inte i ett ojämställt förhållande med en man där en blir isolerad i ett och ett halvt år med en bebis som inte kan prata utan kanske hellre vill ha barn själv, eller med en man fast i ett särboförhållande? Eller om en faktiskt tycker att det är ganska trevligt att ha ett långdistansförhållande då och då för att det ger en massa tid för sina tankar och sitt pyssel, är en då en dålig käresta?

Om en säger sig vara relationsanarkist eller polyamorös utmanar en de grundläggande normerna i samhället om den fasta och organiserade tvåsamheten. Om en dock säger att en är hetero och monogam så hamnar denne direkt i normen, rakt in i äktenskap/barn/radhus-svängen. Jag vill fortsätta vara med en person i taget, för det är så jag trivs, men jag vill inte ha samhällets paketlösning på den lyckliga tvåsamheten. Den gagnar inte mig för fem öre.