Ett faderskap bjudes till den som vill lämna ifrån sig lite makt

F: Jag har länge förespråkat devisen att män har något att tjäna på jämställdhet. Hey you know: kontakt med barnen och dylikt, tillgång till lägre betalda yrken, möjligheten att slippa de där tvingande könsrollerna, starkare vänskap som inte bygger på våld och öl osv osv. Sedan vände jag bana och ansåg snarare att män faktiskt inte har något alls att tjäna på jämställdheten och att det inte är det feminismen handlar om: vi försöker inte sälja jämställdhet till männen; vi vill ta makten från dom, vi vill begränsa deras utrymme och ta mer plats själva. Liksom alla förtryckta grupper vill vi (jag använder fritt "vi" här för att symbolisera den heterogena gruppen "kvinnor") ha lika möjligheter till offentlig och ekonomisk makt, och det innebär att de som besitter makten måste stiga åt sidan och släppa till. Framförallt insåg jag detta när jag läste en debattbok för kvoterad föräldraförsäkring, där någon smart individ uttryckte sig som så att kvoterad föräldraförsäkring faktiskt handlar om att göra män till en lika stor riskgrupp att anställa som kvinnor. Dags att sluta hymla, säger jag. Viktor Bernhardtz säger samma sak i [Äga Rum].

Någon som har insett att män inte tjänar på jämställdhet är Pär Ström, författare till boken Mansförtryck och Kvinnovälde som finns att ladda ner [här] helt gratis. Eller snarare, Pär Ström menar att jämställdheten redan har gått för långt och att män är förtryckta, men det är ju faktiskt inte alls vad jag vill säga. Dock sätter Pär Ström fingret på en viktig fråga angående vad män har att vinna (på att bekämpa kvinnoväldet): barnen. Det kan tyckas futtigt, vi pratar ju stor ekonomisk och politisk makt här och vem säger att alla ens vill ha barn eller närhet till barn? Dock är det ganska vanligt förekommande att individer i vår ålder har dålig kontakt med sina fäder och det är en ganska vanlig tanke att det beror på att kvinnor oftast tar ut föräldraförsäkring och VAB-dagar. Och på grund av detta får de oftast vårdnaden vid skilsmässa.
Att män alltid prioriteras ner i vårdnadstvister är dock en sanning med modifikation. Ingela Kolfjord visar i sin artikel Feministiskt socialt arbete* att mödrar med missbruksproblem döms mycket hårdare än fäder med missbruksproblem, och att det i allmänhet krävs mycket färre felsteg för att bli klassad som en dålig mor än som en dålig far. Att det skulle vara synd om männen på denna punkt kan jag därför inte riktigt hålla med om.

Dock undrar jag lite varför det här med faderskapet helt plötsligt är så himla viktigt. Jag förstår varför kvinnor vill bli av med halva ansvaret för moderskapet, eftersom det historiskt har hindrat henne från att bestämma över sitt eget liv (beakta att jag inte säger att barn per automatik gör detta, utan att moderskapet som social konstruktion skapar bojor och hinder, här gäller det att hålla tungan rätt i mun...). Det är dock intressant att männen helt plötsligt intresserar sig för att få makt inom även detta område. Från att ha sett familjen och föräldrarollen som ointressanta arenor är det nu helt plötsligt ett "förtryck" av män att de inte har samma tillgång till barnen. Som man (!) bäddar får man ligga, som en brukar säga; tar gruppen män inte ut föräldraledighet på fyrtio år är det inte så konstigt att de inte klassas som bra föräldrar. Dock är det alltså en förändring på gång, män vill helt plötsligt vara aktiva fäder och tycker helt plötsligt att kvinnor förtrycker deras rätt att vara aktiva fäder. Jag antar att det handlar om en attitydförändring. Eller kanske en rädsla. Män börjar förlora makten inom andra områden och har inte längre en universall manlighet att luta sig mot, ensamheten börjar komma krypande och helt plötsligt går de upp för dem fördelarna med att ha bra kontakt med barnen: det sociala nätverket. Låter det krasst? Det är inte meningen, eller så kanske det är krasst. Jag har aldrig hymlat med att anledningen till att jag vill ha en stor familj är att jag inte vill vara ensam.

Jag ska försöka knyta ihop den här påsen. Jag vill dels få fram någon form av poäng kring att moderskapet som faktiskt på många sätt är en boja (återigen: det socialt konstruerade moderskapet, inte själva barnafödandet) helt plötsligt nu är någonting eftersträvansvärt och någonting som kvinnor undanhåller män. Nu vill män bli pappor men verkar ändå inte vara redo att ta ett steg tillbaka på arbetsmarknaden. Tyvärr, det ena förutsätter det andra och tills ni är redo att ta ut halva föräldraförsäkringen så får ni sluta klaga. Dels utgår hela den här strömmen av osorterade tankar ifrån mitt eget förhållande till min far, och min nyligen funna insikt i vilken klyfta det finns mellan oss. Jag förstår att äldre män (läs: Pär Ström) är bittra över att de försummade sina barn när de var unga och nu har ett dåligt förhållande till dem och därför nu gärna vill skylla det på någon form av kvinnovälde för att rättfärdiga sig själva. Det män kan vinna på ökad jämställdhet är just detta; ett större socialt nätverk, kontakt med sina barn, minskad risk för ensamhet och depression och så vidare. Förhoppningsvis kommer framtida fäder att tycka att det är värt att ta ett steg tillbaka från den ekonomiska och politiska makten för att uppnå dessa sociala vinster. Förhoppningsvis så kommer hierarkiseringen mellan ekonomisk och politisk makt och social makt lösas upp. Att säga att män bara förlorar på jämställdhet som jag själv har sagt ovan, innebär nämligen att jag själv tycker att de högsta värdena i livet är ekonomisk och politisk makt. Det är inte jag som har skapat den normen.


*ur Lundqvist, Å., Mulinari, D. & Davies, K. (red.) (1997). Sociologisk kvinnoforskning. Lund: Studentlitteratur