Svartsjuka is the old black

H: Jag var på [Hallongrottan] när Birgitta Stenberg besökte den i tisdags. Hon blev intervjuad och läste ur sin novellsamling Erotiska noveller och det hela verkade vara mycket uppskattat i publiken - som bestod av 85 (!) personer.

Birgitta Stenberg uttalar sig konsekvent, självklart och positivt för flersamma relationer, så även i tisdags. Det uppskattar jag och upplever som stärkande, eftersom icke-traditionella relationer tyvärr tenderar att smaka freakshow när de tas upp i media. Ett undantag är Svenska Dagbladets artikelserie Ihop på mitt sätt (första delen, intervjun med Andie Nordgren, finns [här] och från den länken går det att klicka sig vidare till de andra delarna i serien), som på det stora hela hanterar ämnet rätt bra.

Under publikfrågestunden i tisdags kom svartsjuka på tal - sammanfattningsvis: svartsjuka finns, och kan utgöra problem i relationer. Svartsjuka tycks generellt sett vara ganska oproblematiserad: "Jag förstår inte hur du kan [dvs leva med odefinierade, icke-exkluderande relationer], jag skulle aldrig klara det, jag är jättesvartsjuk!" menar vissa jag pratar med.

För mig är "jag är jättesvartsjuk" inte ett oproblematiskt ställningstagande. Den som är svartsjuk lägger ofta ansvaret för sin svartsjuka på partnern (för enkelhetens skull förutsätts en tvåsam relation här) istället för att försöka komma till rätta med känslan och kanske till och med försöka bli kvitt den. Jag tycker att det är lite märkligt, eftersom svartsjuka inte är en positiv känsla. Jag har i alla fall hittills inte träffat någon som mått bra av att vara svartsjuk, eller, för den delen, någon som mår bra av att en partner är svartsjuk. Jag kan helt enkelt inte köpa uppfattningen att svartsjuka skulle vara ett tecken på kärlek, det vill säga positiv - hur hänger det ihop? Ju kärare, desto svartsjukare?

Visst, det är lättare att säga att en bör arbeta med sin svartsjuka än att faktiskt göra det. Dr Andies text ["Trygghet - fake it 'till you make it"] ger bra, konkreta förslag på hur en kan hantera känslan. Min egen svartsjuka visade sig, när jag för några år sedan vågade analysera den, bestå av avundsjuka, ilska och rädsla. De är inte behagliga känslor, men betydligt mer konkreta och därför enklare för mig att arbeta med än den diffusa "svartsjukan" som anses vara så naturlig men som i mitt fall inte visade sig ha någon egen natur annan än detta känslokomplex. Att få syn på avundsjukan gjorde att jag förstod att en kan vara "svartsjuk" på annat än potentiella "rivaler": en partners ex, vänner, jobb och så vidare. Det är inte möjligt att vara allt för en person, och jag ifrågasätter om det ens skulle vara önskvärt att vara det.
Ilskan kommer sig i de flesta fall av brist på kommunikation, eftersom få människor faktiskt medvetet går in för att såra en. Det enda jag hittills lyckats prata ihjäl är osäkerhet.

Rädslan är svårast. Ett annat påstående jag möter är "Jag förstår inte hur du kan [dvs leva med odefinierade, icke-exkluderande relationer], du måste vara jättestark."
Det trodde jag också. Jag såg människor som levde som poly och RA och såg sällsynt starka människor.
För mig handlade rädslan i övergången till icke-exluderande förhållanden mycket om att släppa kontrollen på ett sätt som kändes skrämmande. Om någon jag träffar också träffar andra kan jag på väldigt konkret basis bli jämförd, satt i perspektiv, vägd - och möjligen, troligen, bli befunnen för lätt. Inte duga i konkurrensen, helt enkelt.
Jag har hanterat detta på samma sätt som jag hanterat avundsjukan respektive ilskan: genom att tänka att jag inte kan eller vill vara allt för någon och genom att kommunicera, om det aktuella förhållandet och om vad jag är rädd för. Jag är inte stark, men jag har märkt att jag hellre vill välja och bli vald dag för dag än att ta och tas för given. En annan sak jag har märkt är att jag inte längre upplever kärleken som en och samma och oföränderlig, att en kärlek inte med nödvändighet exkluderar en annan.

Om jag lät mitt dåliga självförtroende styra skulle jag inte ha några nära relationer, inte arbeta, inte tro att någonting jag gör eller säger är viktigt - jag skulle definitivt inte sitta här och blogga och känna att det är viktigt, inte nödvändigtvis allt jag har att säga jämt, men att det finns andra röster som talar om andra alternativ än de gängse. Alla kan inte vara lika välformulerade som Birgitta Stenbergs.