Ingen separatism utan systerskap

F: Utöver det provocerande i att organisera sig separatistisk har jag även ibland mött kritik kring mitt lediga användande av ordet systerskap. Häromdagen skickade jag vidare frågan till några av mina kvinnliga vänner som satt bredvid mig på fiket. Varför är systerskapet viktigt? De såg båda två helt ställda ut och bara ryckte på axlarna. ”Det bara är, vad ska en säga?”

Jag har hört av kvinnliga vänner att systerskapet som begrepp är exkluderande, att det finns kvinnor som inte känner sig som en del av denna gemenskap och att det finns kvinnor som inte räknas med när en pratar om ett systerskap. Jag misstänker att den här diskussionen liknar frågan om huruvida det är strategiskt att skapa en kategori "kvinna" för att med denna kategori kunna kräva politiska rättigheter och jämställdhet, samtidigt som skapandet av en sådan kategori cementerar skillnader mellan könen och skapar en exkluderande norm kring vad det innebär att vara en kvinna. Vilka kvinnor inkluderas i ett systerskap? Vilka kvinnor är mina systrar?

När jag talar om systerskapet syftar jag till den gemenskap jag känner kvinnor emellan. Denna gemenskap är politisk och handlar alltså inte om personlig samstämmighet; mina systrar behöver inte vara mina vänner, vi behöver inte vara ett dugg lika eller ens tycka om varandra. Det vi har gemensamt är erfarenheten av att definieras av någon annan än en själv som en andra klassens medborgare. Det vi har gemensamt är att vi förväntas tävla mot varandra, vi förväntas snacka skit om varandra och vi förväntas att inte organisera oss och känna gemenskap med varandra. Bara där en anledning till att göra det.

”Systerskapet i sig är också någonting vi måste kämpa för, lära oss att prata mer om och faktiskt också att utöva. Det är ju så lätt att låta sig splittras, särskilt när att snacka lite skit om en annan tjej/kvinna/feminist och förnedra henne plötsligt gör dig till centrum för männen, medierna och makten.”

skriver Maria Karlsson och Ulrika Sjöström i [Kvinnotryck 4/2006] då tidningen har ett temanummer på ämnet systerskap. För kvinnojourer har systerskapet alltid varit en självklar del av deras verksamhet. Styrkan ligger i att kvinnor pratar med varandra och känner gemenskap baserat på deras erfarenheter av våld eller psykiskt förtryck från män. Att detta är oerhört provocerande har det inte varit någon tvekan om, kvinnojourer har utmålats som manshatare, lesbiska, fula, och män har försökt med alla medel att ta sig in på kvinnojourer för att förstöra; det händer till exempel ganska ofta att män klär ut sig till kvinnor för att smyga sig in.

För mig betyder systerskapet att kvinnor hjälper och stöttar varandra i vardagen. Det är lättare att vara tjejen som skrattar med i killens sexistiska skämt än att vara tjejen som säger emot. Jag och en väninna hamnade i en situation en gång då det visade sig att våra pojkvänner brukade dra ganska grova sexistiska skämt med sina killpolare när vi inte var där. Systerskapet för oss just då var att säga ifrån: ”det spelar ingen roll om ingen tjej hör vad ni säger; ni reproducerar ett sätt att tala om kvinnor som inte är okej.” Vi blev inte särskilt omtyckta just den kvällen. Det handlar vidare om att reagera när en kille ger sin tjej en order att passa upp på honom, och hon gör det per automatik. Det handlar om att säga emot när en klasskamrat snackar skit om en lärare bara för att läraren är en kvinna. Vi är uppfostrade till att lyssna mer på män än på kvinnor så detta är ganska ofta svårt att göra, eller ens att komma på att en kan/har rätt att göra. Vi är uppfostrade att tävla mot varandra om män och om mäns gunst eftersom det är de som definierar vad som är värt och icke-värt. I samma nummer av Kvinnotryck som citerades ovan beskriver Åsa Mattson sig själv som en mansälskare:

”Mansälskare, det är vi som blivit så nogsamt inskolade i mäns högre värde att det inympats i varenda cell /../ Jag har fått anstränga mig, så feminist jag är, för att se andra kvinnor riktigt ordentligt. Jag vill, såhär i andra livshalvan, försöka vara en sån där medkännande, medlevande, rolig, icke konkurrensinriktad, icke förpestad-av-avundsjuka-och-rivalitet-syster, men det är ju så förbenat svårt när man har fått denna manslins ditsatt hos livets optiker! Jag inser att mitt mansälskeri inte kommer att vika och delas frivilligt med seriöst systerskap förrän jag arbetar aktivt med att ge kvinnor plats i mitt liv.”

Liksom Mattson kan jag ofta känna mig som en mansälskare: det är så lätt att börja med frågan när en träffar en ny kvinnlig bekant ”Har du pojkvän? Vad gör han?” och inte alls fokusera på vem kvinnan är bakom pojkvännen. Men i de separatistiska sammanhangen odlas systerskapet, till exempel har våra pysselkvällar fungerat som oerhört stärkande och peppande och, än så länge, präglats av väldigt lite pojkväns-snack. Vi är ju alla starka, kompetenta och fantastiskt intressanta kvinnor! Vi behöver bara börja tycka det om oss själva och sen är vi hamn.