Lagd läggning ligger – eller?

H: Jag var på Hallongrottan och lyssnade på [samtalet om bisexualitet] i tisdags; enligt bokhandelsinnehavaren och moderatorn Bitte Andersson det första arrangemanget på temat i Hallongrottans historia. Det säger kanske något om hur pass i kläm B:et i HBT-rörelsen suttit och till del fortfarande sitter. Under samtalet utvecklades två möjliga positioneringar: bisexualitet som att stå med en fot i vardera "lägret" (homosexualitet respektive heterosexualitet) och bisexualitet som att stå mellan "lägren". Det finns inte, konstaterade de samtalande (Anna Eklund och Fabian Gafvelin från gruppen B:come, bi-aktivisten och klubbarrangören Anna Fock, Bitte Andersson och publiken), en kulturellt tydlig bisexuell identitet; bisexuell identitet konstrueras av och utifrån individer.

"Jag vet nog inte riktigt vad en läggning är. Praktik? Identitet? Ideal?" säger en klok person jag diskuterar det som allmänt kallas "sexuella läggningar" med före Hallongrottan-samtalet. Vi enas om att vi har svårt att relatera till läggning som något som går bortom individplanet, sexualiteter som syftar allmänt snarare än individuellt. Hit kan räknas såväl heterosexualitet, homosexualitet och bisexualitet som till exempel sadism eller masochism. En "sexuell läggning" tycks allmänt sett vara något statiskt, oberoende av omständigheter, yttre såväl som inre: partner (singular eller plural), situation, humör och så vidare. Någon som överskridit gränserna för sin (vanligen hetero-) sexualitet kan beskriva det som att "jag har testat, men det var inget för mig". En man jag kände hade konstaterat att han inte hade några bisexuella tendenser när "inte ens" en viss man attraherade honom. Jag kan inte låta bli att jämföra detta med Anna Focks resonemang i tisdags om hur det som en minst väntar sig att bli attraherad av kan vara det som attraherar en mest – jag borde inte behöva påpeka att det är Anna Focks resonemang jag tycker är mest realistiskt och sympatiskt.

Jag anser att sexualitet är så relativ att jag inte kan tala om en läggning för egen räkning. Vissa sexuella praktiker är vanligare förekommande än andra i mitt fall, konstaterar jag, men jag kan utifrån detta inte dra några vidare slutsatser. Praktiken är enbart föremål för en kvantitativ analys. Att ett visst beteende förekommer mindre ofta än ett annat innebär i sig inte att detta förstnämnda är mindre bra, mindre autentiskt (mindre "jag"), mindre seriöst eller allvarligt. Det enda som är mindre med det är just frekvensen. Liksom jag inte tror att det finns en specifik "manlig" respektive "kvinnlig" sexualitet som inte är en produkt av den teori och den praktik som är tillåten, synlig och önskvärd i det förhandenvarande samhället, tror jag inte att det finns en specifik allmängiltig "heterosexualitet", "homosexualitet" eller "bisexualitet".

Ja visst – mina teorier är bortskämda, välcurlade. Om det inte funnits och fortfarande var för personer som öppet karaktäriserar sig som homosexuella, bisexuella, heterosexuella och så vidare skulle det här resonemanget inte vara möjligt för mig att föra. Bitte Andersson talade om hur partnerhetsen i samhället, speglad i och underblåst av media, är så framträdande att det blir en politisk handling att tänka annorlunda (det vill säga utanför den heterosexuella monogama tvåsamhetsnormen). Om inte dessa politiska handlingar begicks runt omkring mig, hela tiden, skulle jag inte kunna göra konstateranden som dessa: Jag brukar bli intresserad av, fysiskt och psykiskt attraherad av, personer, inte så ofta av kön, och i den mån jag blir intresserad/attraherad av kön är det vanligen beroende av personerna som gör/iscensätter dem. Utifrån en sådan syn uppfinner jag mina läggningar gång för gång och gång på gång; sexualitet är något jag gör, inte något jag automatiskt har eller är.