Separatistiskt manifest

H: Vi som gör Vi som aldrig sa sexist har det senaste halvåret arrangerat kvinnoseparatistiska aktiviteter. Ett exempel är [läsecirkeln kring Susie Orbachs Fat is a Feminist Issue på Hallongrottan], ett annat pysselkvällarna, som hålls en gång i månaden (du hittar oss enklast genom att söka på "P.M.S. Productions" på Facebook).

Beslutet att agera kvinnoseparatistiskt väcker skilda reaktioner. Vårt mål, som skapades av och med dem som deltog på den första pysselkvällen i december, är att skapa ett eget rum i det semioffentliga rummet, där vi som kommer dit kan känna oss trygga och interagera på de villkor vi själva gemensamt ställer upp. Som ett led i detta har vi medvetet valt att inte dokumentera aktiviteterna i text eller bild: basen för medverkan är där och då, vid varje aktuellt tillfälle.

Att agera separatistiskt sätter fokus på hur mycket plats kvinnor tar, allmänt tillåts att ta och såväl allmänt som specifikt tillåter sig själva att ta. Att agera separatistiskt belyser med nödvändighet vilka kompetenser som finns inom de medverkande själva och inom den grupp som skapas vid varje aktuellt tillfälle. Att agera separatiskt synliggör hur vi som medverkar samarbetar med och konkurrerar med varandra i andra samarbets- och konkurrenssituationer än de gängse, där "den kvinnliga konkurrensen" förhåller sig till det som förutsätts vara konkurrensens högsta mål: mannen, på ett eller annat sätt.

Nyligen fick jag en fråga angående våra aktiviteter: "Varför måste man säga att det är separatistiskt?" Personen som ställde frågan påpekade att det funnits och fortfarande finns sammanhang där uteslutande kvinnor träffas - handarbetsgrupper, studie- och läsecirklar med mera - utan att separatism varit/är en uttalad förutsättning. Jag hade hittills inte reflekterat över detta i relation till våra aktiviteter, kanske för att separatismen inte varit en del av idén från början - till den första pysselkvällen bjöd Frida och jag in ett antal personer vi ville skulle vara med, samtliga kvinnor, varpå vi beslutade att arrangera aktiviteten separatistiskt, och anförde detta som argument när vi nekade män som ville vara med. (Att separatismen från första början var transinklusiv tycktes vara det som mest upprörde vissa av de senare. Kön som biologi möter kön som iscensättning.) Men varför ha separatism som en uttalad förutsättning för en aktivitet? För min del handlar det om att öppet redovisa ett kriterium som visat sig ha ett värde i och med det det skapat. Utan att konkret redogöra för det som blivit resultat av de mekanismer jag beskrivit ovan (i stycket "Att agera separatistiskt [---]") - formulerandet av mekanismerna är dock i sig ett konkret resultat av mekanismerna och dessas resultat, jag visste inte vilka insikter separatismen skulle leda till innan jag började medverka i och till den - anser jag att dessa mekanismer är skäl nog. Det handlar om synliggörande på flera nivåer: vi synliggör gruppernas förutsättningar genom att öppet kalla dem separatistiska. Interaktionerna i grupperna synliggör de medverkandes relationer till varandra och till dem som inte tillåts medverka - männen. En kvinnoseparatistisk grupp är till del en spegling av relationerna utanför det rum vi som deltar skapar, en subjektiv spegling som genom att förstora och betona vissa aspekter av relationer skapar nya perspektiv på desamma.