F: Det är lätt att tankarna vandrar medan en stökar runt på wärdshuset och sopar golv eller putsar glas. Bland annat kom jag att tänka på det här med våld och kärlek som Hanna talar om nedan. När jag gick på mellan- och högstadiet så tafsade killar på tjejer. Jag förfäras när jag tänker på det i efterhand, det är i otroligt hög grad ett övergrepp, jag minns att det kunde bli rätt våldsamt och det gick över hur många gränser för vad som är okej som helst. Men då ansågs det som status att bli tafsad på. Det var inte vem som helst som unnades lyxen att bli den utvalda som blev indragen på en toalett av tre killar som stack handen innanför tröjan på en. Det var de populära killarna som tafsade på de populära tjejerna. På de tjejer som ansågs vara sexiga eller snygga. Tjejerna skulle reagera genom att skrika och förbanna killarna och tycka att dom var äckliga, omogna, snuskiga osv (aldrig våldtäktsmän eller förgripare och aldrig att en tjallade för lärarna) men innerst inne visste alla tjejer att tafsandet var ett godkännande.
Det här gör mig i efterhand så upprörd att jag knappt finner ord för det. Hur ska dessa unga kvinnor växa upp och kunna separera våld och kärlek när det första mötet med "kärleken" var övergrepp, när en upplevde sig som snygg och populär om en blev tafsad på och utnyttjad? Jag hade glömt att det gick till så här tills jag pratade med en väninna för ett tag sedan som hade upplevt samma sak, det systematiska tafsandet, där hon växte upp i en by utanför Göteborg. Alltså inget Stockholmskt villaförortsproblem. Enligt denna uppfostran innebär sexuellt ofredande på krogen en komplimang, att någon följer efter en på den mörka gatan hem att en är tillräckligt snygg för att vilja våldtaga.
Det här var bara en snabb betraktelse, jag vill gärna diskutera det snarare än bara berätta mina barndomsminnen, så svara gärna om någon har upplevt något liknande. Hur kommer en ur den onda våld=kärlek cirkeln?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Arrhenius, Sara: 
12 kommentarer:
Jag blir lätt illamående när jag tänker tillbaka till en del situationer under högstadiet...
Du jobbar väll delvis som servitris nu? Och hur går det med tafsandet där?
Hela grejen med tafsande var inte länge sedan jag började uppmärksamma mer och det är skrämmande hur mycket ovälkommen kroppskontakt kvinnor får stå ut med på olika sätt och vis.
I en diskussion om just det kom jag och tänka på en lärarinna på högstadiet som var väldigt nära och ofta lade handen på axeln och sådär vilket kändes obehagligt ibland och vi pratade om det i klassen, om hur obehagligt det var ibland.
Sen när jag tänker efter så är det hur vanligt som helst att tjejer och kvinnor får stå ut med den typen av fysisk närhet vare sig dom vill eller inte.
Bilden på W. Bush som ska ge Merkel lite nackmassage helt apropå dyker också upp...
sådär var det i den lilla låg- och mellanstadieskolan där jag gick också, i karlbo utanför avesta.
jag minns särskilt en sak som var bland det värsta jag varit med om. alla killar tafsade på oss tjejer, vi var bara fyra tjejer och sen var det kanske 10-12 killar. jag gick i en 2-3:a när det här utspelade sig, så det var både killar lika gamla som en själv och yngre som hade tagit sig själva makten att tafsa. en dag fick jag bara nog, så när en kille försökte dra ner mina byxor/dra upp min kjol (jag kommer inte ihåg vilket) så tog jag tag i hans byxor och drog ned dem.
- vilken seger! jag var mäkta stolt över att ha avväpnat honom så effektivt! jag kände mig som en kille själv (vilket innebar makt över en annans kropp)och det var ingen dålig känsla!
när jag sedan kom in på lektionen ställde sig våra fröken, solweig palm, upp och sade att hon hade fått höra att någon hade burit sig illa åt. jag tänkte "ha! nu får alla killar! det här är ju bra, allt för att jag skrämde en av dem!". så pekade hon på mig och sa "sofia albertsson, du har betett dig dåligt!" och jag sa förvånat "va? jag?" och hon fortsatte med "kom upp hit!" och jag fick gå fram till tavlan och stå där inför alla. så fortsatte hon "ja, erik/johan/henrik/valfritt pojknamn jag glömt sa att du drog ned hans byxor under rasten!" jag sa "jaaa...men...de gjorde ju så...mot oss...". alla tjejer satt tysta. alla killar satt tysta.
"är det kalsongerna eller snoppen du vill se!?" sa min fröken då. tänk så hemskt!! hon sade "snoppen"! så pinsamt! ahh! jag var röd i ansiktet och skämdes så. varför i hela världens skulle jag vilja se en snopp?! ush, så äckligt! jag var inget äckel som ville se snoppar! jag ville ju ge igen!! jag sa tyst "nej...inget av det...". hon sa "varför gjorde du det då för då!?" och jag sa "jag vet inte..." och ville bara sjunka igenom jorden. efter det var det inget tal om att försöka göra uppror mot killars tafsande på tjejer.
fan vad arg jag blir nu när jag tänker på det! jag vill bara leta rätt på henne och berätta för henne vilken jävla jubelidiot och förrädare av sitt eget kön hon är/var! det finns ett eget helvete tillägnat alla fröknar som beter sig som hon gjorde.
Jag känner mig mycket avig mot uttryck som "förrädare av sitt eget kön".
Är jag som man en fiende då?
Är det ett könskrig man vill ha?
Jag tar faktiskt illa åt mig när jag hör den typen av fraser...
jag tror att frasen "förrädare av sitt eget kön" nog bara går att tolka ur patriarkalt perspektiv: någon är förrädare av sin grupp om denne lierar sig med den kategori som innehar makten, i det här fallet männen. diskursivt har det väl använts för att sätta män på plats som inte passar in i normen också - att de är förrädare för sitt kön om de låter kvinnan styra för mycket etc. problemet har väl historiskt varit att kvinnor alltid förått sitt kön i förmån för den manliga tolkningsrätten, medan män försvarar sitt kön. Sofias hemska hemska lärare gjorde ju bara vad så många kvinnor gjort i århundraden - ställde sig på den manliga normens sida.
Överhuvudtaget den bild som förmedlas genom skolan om mäns kärlek är oerhört förtryckande. Om en killeretar en tjej så säger läraren att han säkert är kär i tjejen och att "killar har lite svårt att visa sina känslor" alltså tafsar han eller drar en i håret. och detta tillåts!! Om en tjej däremot drar i håret, slåss eller tafsar så är hon psykiskt störd. herregud. ibland bara kokar jag över och vill bli lärare på alla skolor i hela sverige för då jävlar i mig ska ni få se på annat!!!
Jag känner inte igen just den situationen, men jag gick i matteklass på högstadiet där det var mycket lugnare med sånt, och dessutom var jag rätt utanför den sociala leken öht.
Däremot känner jag igen "drar han dig i flätan? men det är ju för att han är käääär i dig *fniss*" från låg-/mellanstadiet. Det var förvisso under den tiden jag fortfarande bodde i Lettland, men ändå.
Mattias: Jag förstår inte hur du menar att du skulle kunna vara min fiende för att jag kallar en av samma kön som jag själv för förrädare? Vad har det med dig som man att göra?
Och varifrån plockar du in könskrig? Det blir det mellan två olika kön så vitt jag vet, i mitt fall var det ingen man inblandad så jag förstår inte varför du tar illa åt dig.
Fidas kloka och välformulerade kommentar förklarar allt jag tänkte skriva här som förklaring till mitt val av uttryck. (vilket i sin tur var ett impulsivt uttryck och inte skall tas på blodigt allvar och järnvilja att starta krig, på samma sätt som att jag inte menade på riktigt att det finns ett helvete för fega och ogenomtänkta fröknar, eftersom jag är ateist...)
För övrigt känns det trist att det värsta med min kommentar tydligen var mitt ordval och inte vad jag upplevt.
Sofia: Jag tyckte det kändes överflödigt att hålla med om allt det andra och förfära mig över hur hemskt det är osv. utan istället bara fokusera på den lilla detaljen jag inte riktigt förstår mig på och som jag kände mer intressant att diskutera.
Jag kunde mycket väl har skrivit om hur vidrigt gjort det var och hur det gör mig både lätt illamående och rosenrasande samtidigt att läsa men det var inte dom tankarna som jag hade mest just då.
Jag förstår helt enkelt inte tanken riktigt bakom det där med att "förråda sitt egen kön".
Genom att definera något som ett svek mot ett visst kön så tar man alltid upp det motsatta könet.
Genom att förråda det ena könet måste man gå det andra könets ärenden och jag tar illa vid mig då det säger att hon gick mitt köns ärenden och det känns inte bra.
Om man slår upp förråder i uppslagsboken får jag fram den här definitionen.
genom svek utlämna (någon el. något) till fienden.
Fiende, jag tänker på krig.
Hon utlämnade dig till fienden som genom din definition är könsbaserad och det gör oss män till fienden.
Jag försöker beskriva hur jag känner när jag läser den typen av formuleringar och jag tycker inte det låter bra.
Jag ser inte riktigt poängen i att uttrycka sig på det viset och det känns som att hon skulle vara på min sida genom att bete sig på det viset.
Det är så jag känner liksom.
Herregud... är vi nere på uppslagsboksdefinitioner nu? Trots att jag sa att det inte var något att ta på blodigt allvar? Och trots att Frida förklarade det så bra?
Men visst, här är tanken bakom det där med att "förråda sitt eget kön": Det var den manliga normen hon förrådde mig (sitt kön) till, inte männen som kön.
Och ja, den manliga normen kan man benämna som min fiende (som din uppslagsbok uttryckte sig) eftersom den förtrycker mig, andra kvinnor och män.
Jag brukar akta mig för att kategorisera folk och jag kategoriserar aldrig ett kön (eller hudfärg/nationalitet/osv.) som vän och ett som fiende, det är det du som via din uppslagsbok tolkar in i ordet "förråda" istället för att läsa vad jag skriver.
"Förråda" måste inte implicera att det finns en grupp som är vän och en grupp som är fiende, det kan helt enkelt betyda att det finns en grupp som är i maktposition (gissa vem!) och en grupp som är i underläge. Det var så jag använde ordet, vilket jag tyckte framgick av min historia (och sedan i Fridas kommentar, vilken jag instämde i). Inget mer - inget mindre.
Nej, inte alls. Jag försöker bara beskriva hur jag känner inför det uttrycket och så.
Jag använder inte uppslagsboken för att tolka in utan jag använder den för att förklara hur jag känner inför användandet av det uttrycket.
Jag menar heller inte på något vis att du försöker säga det jag argumenterar om utan jag försöker bara beskriva den känslan som jag får av det uttrycket, trots att jag vet att du inte menar det.
Jag förstår vad det är du försöker säga och jag håller med om det.
Men jag tycker det där med att "förråda sitt kön" är ett dåligt uttryck och jag tycker det går emot det du försöker undvika, kategorisera ett kön som vän eller fiende.
Nej, det måste inte betyda det jag säger. Jag säger bara att det är så jag tolkar och känner inför uttrycket, även om du menar något annat.
Jag försöker inte säga hur det ska tolkas utan försöker bara dela med mig om hur jag känner inför det, samtidigt som jag försöker förklara varför och samtidigt förstå vad du menar bättre.
För mig är det ett okonstruktivt och dåligt uttryck som separerar mer än enar, hur det än nu må vara menat.
Min invänding är inte heller blodallvarlig utan jag vill helt enkelt bara dela med mig av mitt perspektiv på uttrycket. :)
Go Sofia!
jag tycker det var coolt gjort av dig iallafall. Själv minns jag att jag var otafsad eftersom jag inte hade bh (det skulle man ha om man var cool och skulle bli tafsad på) och så hade jag töntiga skjortor som gick att knäppa. :)
Jag håller fortfarande med Sofia också, inte för att jag inte håller med ordböcker utan för att jag menar att "att förråda sitt kön" i det här fallet betyder att förråda den kampen som vissa ur ett visst kön för för att göra det könet lika mycket värt som det andra. Hur mycket vi än tjafsar om att det är dåligt med könskrig så är det kanske det som råder: det är kanske inte en win-win situation! småpojkar måste ge upp sin rätt att tafsa på tjejer, de måste lämna ifrån sig makt, de måste begränsa sitt enorma handlingutrymme och släppa fram andra. Det är jävligt knepigt, jag hamnade i en diskussion om det här ute på Blidö bara för någon dag sedan: ingen man kommer väl frivilligt att ta ett steg tillbaka bara av gott hjärta? nehej, men då blir det väl krig då. eller hur ska vi göra?
hårdrar: ja.
men just idag är jag lite tjurig för jag har blivit förminskad av kocken i köket och just fått reda på att han har ungefär dubbelt så hög timlön som jag, trots att han är lika gammal som mig och utbildad till nationalekonom - inte kock. Jag har slagits om luftutrymmet vid bordet därför att två stora grabbiga killar vägrar släppa in någon anann i samtalet än de själva, och jag har blivit klappad på axeln när jag sagt att jag bryr mig om politik.
Är det krig ni vill ha? You got it.
Ok, jag gillar det ändå inte.
Ordboks definitionen tog jag bara med som ett redskap för att förklara hur jag känner.
Jag gillar det inte, jag tycker inte kampen är mellan könen utan mellan människor.
Jag gillar inte min påtvingade mansroll mer än ni gillar er påtvingade kvinnoroll.
Jag tycker den typen av uttryck är kontrproduktiva till den könsdialog och könssyn som jag vill ha och jag känner mig sårad av den typen av uttryck.
Genom att hon tog den ställningen förrådde hon inte bara sitt eget kön utan även det manliga könet eftersom hon indirekt uppmuntrar till fortsättning av det beteendet.
Så känner jag.
Skicka en kommentar