Bekännelser från ett Wärdshus, del 2

F: Jag fick besök i helgen men trots att en är ledig så är en alltid under bevakning eftersom en bor på området och en använder faciliteterna som finns tillhands. Att tvingas gömma sig under täcket när vaktmästaren kommer med all-nyckeln och låser upp dörren till loftet där en sover med sitt sällskap är inte särskilt värdigt och det är inte frihet. Det är inte privatliv. Trots att det pratas mycket om vilken ynnest det är att låta oss bo gratis här på ön så är det inget mot vad de tjänar på att alltid ha oss nära. Vi är livegna och aldrig lediga, när som helst kan någon behöva hjälp med något och då förväntas vi ställa upp; vi får alltid jobba till sist för alla andra ska hinna med färjan hem. Och att bo gratis på ett dammigt loft är inte en förmån. Medan de andra får åka till sina ombonade hem och se på teve eller hänga med kompisar eller pyssla med vad de vill långt ifrån arbetsplatsen, så är vi fast i ett mellanting mellan jobb och fritid långt ifrån vänner, internet, television, nöjen och våra egna liv. Det är typiskt att just detta boende trots allt ses som en bonus och används för att köpslå om våra arbetstider. Arbetsgivarna förstår inte att det är en uppoffring för oss. De tror att de gör oss en tjänst.

Den första dagen jag kom hit, det var den 9e juni, så såg jag på schemat att jag inte hade blivit uppskriven på ett enda pass under v 25. För mig skulle detta innebära en ekonomisk katastrof, en har ju hyror och räkningar som måste betalas månatligen. Och att jag blivit lovad att få jobba de veckor som jag bett om var jag nästan helt bergsäker på. Maktlösheten slog över mig. Det är dom som sätter scheman: det är dom som bestämmer och jag kan bli arg men det är inte säkert att det spelar någon roll. Som tur var löste det sig. Jag ringde till ägaren och halvt bönade och halvt skällde ut och förklarade att en inte kan behandla arbetskraft på det sättet, jag har hyror att betala och jag måste veta att jag får in en lön. Sedan dess har jag dock fått leva med att vara "den besvärliga". Gliringar framförallt, när jag tackade nej till att jobba på midsommarafton fick jag höra att "Jaha, det ska bara jobbas när det passar fröken" och när jag fick tre pass nästa vecka så frågade ägaren "Blir det bra?" med viss irritation. Mitt konflikträdda sinne slår bakut. Jag försöker tänka att det inte gör något, jag kan stå ut med att vara hon som är lite jobbig. Jag måste tänka att jag faktiskt har rätt till de pass som jag har fått, och är jag jobbig så är jag väl det.

Men trots att jag vet att jag borde känna så och att jag inte borde ha dåligt samvete så känner jag att jag måste jobba ännu hårdare än förut och aldrig tacka nej till några timmar för jag har ju ändå "tvingat" mig på, på nåt sätt. Jag är känner mig ibland så fruktansvärt maktlös. Mitt liv är i någon annans händer, de som sätter scheman, de som kan göra mig bankrutt på tre sekunder.

Kuriosa för att lätta upp stämningen: Ikväll kom det ett sällskap och satte sig på uteserveringen, och i sällskapet var det en kvinna som var störningsöverkänslig. Men istället för att försynt be de personer som satt runt henne att respektera det och kanske stänga av sina mobiler så tar hon fram en stor laminerad skylt, stor som två A3, och lägger på bordet framför henne. Skylten säger något i stil med "Störningsöverkänslig, var vänlig stäng av era mobiltelefoner HELT" och har en bild på en överstruken mobiltelefon. Jag och min arbetskamrat höll på att kissa på oss, det var det roligaste vi hade sett. Går hon alltid omkring med den skylten frågar en sig? Jag respekterar såklart alla former av överkänslighet men jag tänker att en alltid kommer längre med lite trevlighet än med stora laminerade skyltar.

Är det den försynta kvinnan i mig som talar? En skylt kanske är precis det jag behöver för att ingen ska trampa på mig.