F: Studiecirkeln kring boken Fat is a Feminist Issue har idag haft sitt sista möte. Trots att vi blev få så var det ett gripande sista möte, där det kändes som att bokens innehåll fått fäste i oss och börjat växa. Jag upplevde det själv som ett genombrott, när jag först ville diskutera boken hade jag främst en politisk (allt är politiskt) ambition; jag tyckte att boken förde en intressant diskussion som var viktig och jag ville prata om kropp och mat med andra och se vad vi skulle komma fram till. Ämnet låg mig närmre än vad jag hade trott eller vad jag hade velat erkänna och detta avslutande möte blev också den plats där det släppte för mig.
Mat och kropp. Det är fundamentala saker som jag nu har insett är mer komplicerade för många kvinnor än vad jag tidigare hade trott. Och hur vi äter definierar oss som individer och framförallt som kön. Flera av oss i cirkeln hade en gemensam känsla av att mat inte var lika komplicerat för män, eller om det var det så var det komplicerat på ett annat sätt. Det är manligt att vara hungrig, det är manligt att vilja äta, och framförallt: det är manligt att ta sina behov på allvar. Är en hungrig så är en hungrig, då fixar en nåt att äta och så är det med det. Vi i cirkeln hade flera erfarenheter av att hungern för oss däremot var skuldbelagd. Dels låg problemet i en bild av att kvinnor faktiskt inte behöver mat, dels låg problemet i att en person som plötsligt blir hungrig och kräver mat är en person som tar sig själv på allvar och tar ansvar för sin egen kropp. Den här diskussionen fastnade vi ofta i. Från olika håll kunde flera av oss känna igen oss i en känsla av att inte tycka att en var värd att äta ordentligt. För vissa innebar detta att en hoppar över maten, för andra att en åt skräpmat eller sötsaker. Oftast så var detta inte formulerat i medvetenadet när en bestämde sig för att hoppa över mat eller äta slarvigt, utan det ligger i en tanke om att en inte tycker att en har tid eller råd eller att en inte vill vara till besvär. Att inte ha tid att äta ordentlig mat! Det här är är ett av mina största problem. Tycker jag inte att jag är värd att laga mig ett ordentligt mål mat med näringsriktiga ingredienser och äta detta mål mat i lugn och ro? Oftast inte. Jag borde alltid lägga den tiden på att jobba/plugga/städa och så äter jag en snabb pasta som ger mig ont i magen på fem minuter framför teven. Flera av oss i cirkeln berättade om liknande situationer; mackan äts stående vid diskbänken, matlådan trycks in i munnen på fem minuter på en parkbänk.
Orbachs lösning på tvångsätande är att just ge sig tid att lyssna på sin kropp och låta den berätta vad den är sugen på, oavsett om det är nyttigt eller inte. För många av oss har maten förlorat kopplingen till kroppen, maten antingen trycks in av andra skäl än hunger, eller förskjuts så gott det går, och att därför låta kroppen säga vad den vill ha kan nästan kännas omöjligt. Att inte äta om en inte är hungrig eller att tillåta sig att äta den näst nyttigaste mackan på fiket istället för den nyttigaste kan tyckas litet men det kan kännas oerhört stort och det är en revolution i sig. Idag tänkte jag på det när jag stod i kön till cafeterian på universitetet och kom helt plötsligt på att jag faktiskt inte alls var sugen på kaffe. Jag tänkte på hur det skulle få mig att känna mig och jag insåg att det var inte vad jag var ute efter, jag köpte bara kaffe på ren rutin. Det finns nog många sådana beteenden i ens vardag som en kan fundera över. Det är troligen det här jag främst kommer att ta med mig från cirkeln. Tanken om att jag är värd: att ta mig tid att lyssna på min kropp och ge den vad den vill ha. Det är ett hårt jobb.
De lärdomar jag kommer att ta med mig från de andra cirkelmedlemmarna är dels en tjej som berättade om hur hon kopplade matlagning och mat till en viss typ av underlägsen kvinnlighet, och om hon lät bli att laga mat åt sig själv eller någon annan så undvek hon att bli den där kvinnan. Matlagning och ätande är så intimt förknippat med konstruerandet av könsroller och kvinnan som modern, hon som tar ansvar för sin omgivning. Att därför ta avstånd från allt vad mat heter eller från allt vad nyttighet är kan då kännas som en revolution mot det rådande systemet. Som feminist, hur kroppsfixerad får en vara? (Men utan mat, hur ska en orka göra revolution mot det rådande systemet?) Flera i cirkeln upplevde dessutom att de uppvisade en viss typ av ätande för omgivningen; det sunda ätandet, medan en viss typ av ätande förblev dolt; antingen tvångsätandet av sötsaker eller valet att inte äta alls.
Jag kan fortsätta i evigheter. Det här var bara en summering av mina tankar kring studicirkeln, som jag själv kände gav mig väldigt många nya tankar kring ätande. Framförallt har de diskussioner som förts varit så otroligt givande, oftast mer givande än boken vi läste. Jag ska personligen läsa om valda delar ur boken såhär med cirkeln i bakgrunden och se vilka nya insikter det kan ge mig. Förhoppningsvis blir det en till studiecirkel på samma tema till hösten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Arrhenius, Sara: 
2 som sa ...:
Får man skylla på att man vuxit upp i en helt annan kultur (min släkt består av 5 generationers invandrare i 3 olika länder)? Jag kan inte riktigt identifiera mig med den här matdiskussionen, även om er blogg annars är upplysande på många sätt. Jag har fått lära mig att den som lagar maten är familjens viktigaste person; dvs "hon som tar ansvar för sin omgivning", kvinnan som modern, javisst. Men min slutsats har varit att den som inte vill eller kan laga mat är ett barn, en omogen och oansvarig person, och en sådan människa vill jag varken vara eller dela mitt liv med. Dessutom är mat en sinnesnjutning, en som är betydligt lättare att uppfylla än andra fysiska drifter som man kan tänkas ha. Hungerkänslan är också en njutning i sig - efter perioder av sjukdom är jag alltid överlycklig när den kommer tillbaka. Det här är upplevelser som jag delar med mina kvinnliga familjemedlemmar och vänner, kanske t.o.m. i högre grad än med manliga.
Därmed inte sagt att jag inte lider av vissa förväntningar som jag och min omgivning reproducerar, som har i allra högsta grad med mat och genus att göra. Nämligen: jag är en dålig människa om jag inte äter ordentligt och näringsrikt och tar tid på mig att smälta maten. (Och som finne ser jag inget motsatsförhållande mellan "gott" och "nyttigt" - som Muminmamman sa, "allt som är gott är bra för magen".)
I korthet: Jag vet inte var bilden av att kvinnor inte behöver mat kommer ifrån. Många talar om den där föreställningen som en självklarhet som spökar i "alla" kvinnors undermedvetna. För mig låter den som rena rama 1800-talsborgerligheten - en värld som ingen i min släkt någonsin satt sin fot i... Jag kämpar snarare med en annan form av självdisciplinerande tvångstanke: om jag inte äter ordentligt kommer jag att förstöra min kropp OCH mitt psyke. Om jag slarvar med maten kommer jag att bli en dålig människa. Jag riskerar inte bara att förlora min hälsa, utan också mitt ack så värdefulla kulturella kapital! Hellre ostädat hemma än snabbpizza i ugnen...
Hungern som problem är för mig starkt kopplat till en "manlig" värld av prestationskrav och självspäkning. Något som jag kan romantisera på avstånd, men som jag inte vill ta del av själv. Och även det en kvarleva av en svunnen tid.
Jag gillade stycket om att lyssna på sin kropp, men avslutningen är pricken över i: "Det är ett hårt jobb." Önskar det fanns ett sätt att komma över den falska dikotomin kropp vs. psyke.
Hej,
jag hoppas att stycket inte tolkas som att det vi upplevde i studiecirkeln var allmängiltigt och något som förväntades gälla för alla kvinnor. Vi som hade sökt oss till cirkeln hade ju sökt oss dit av anledningen att ämnet intresserade oss och att vi kanske hade ett komplicerat förhållande till mat. Det som vi gemensamt upplevde inom cirkeln behöver absolut inte gälla för alla, det jag tar upp var bara det vi diskuterade och fastnade för.
Jag tänker dock att bilden av att den personen som lagar mat är den viktigaste personen i familjen ger också kvinnan vissa tvingande roller, som ändå inte värderas utanför hemmet eller ger någon ekonomiskt kompensation. Att vara den som ska mata andra måste dock inte gå ahnd i hand med att äta själv. Vi diskuterade ganska mycket i cirkeln vilken syn vi hade på våra mödrar och mat. Flera av deltagarnas mammor hade just det beteendet; hon lagade mat åt andra och blev uppskattad för det, men åt inte så mycket själv. Jag älskar att laga mat åt mina vänner, och jag älskar att äta, men när jag gör mat åt mig själv är jag mycket slarvigare och oftast väldigt osund, medan jag försöker göra balanserad kost till mina vänner.
Det finns så många normer och tankar kring mat, det är det som är så intressant med ämnet! Det är jättekul att höra dina tankar om det!
Skicka en kommentar