F: Inlägget nedan genererade verkligen en intressant debatt, och jag skulle kunna fortsätta i kommentarsfältet för evigt, men jag tänkte att det kanske var dags att helt enkelt skapa ett nytt inlägg. Diskussionen tog fart efter att Sofia kallat sin lärare på lågstadiet för förrädare av sitt kön, då hon tog killarnas parti och skällde ut Sofia som betedde sig på ett sätt som inte var okej när en är tjej, bara när en är kille. Mattias tycker inte att en ska tala om könsförrädare därför att det låter som att det pågår ett könskrig och vi borde inte cementera könen på det hårda sättet genom att använda sådan jargong. Kampen är mellan människor och inte mellan könen.
Mattias och Sofia, känns det här som en okej sammanfattning?
Jag tycker för min del att vi kan ändra formulerandet till att läraren förådde den feministiska kampen, så förenklar vi det för oss, för jag håller med om att lärarens svek reproducerar könsroller åt båda hållen, som båda könen kan känna sig tvingade av. Det fanns säkert pojkar som inte ville dra ner byxorna på tjejerna men som genom påtryckningar från gruppen ändå gjorde detta och sedan tyckte det var jobbigt. Att Sofias blev straffad för att hon betedde sig som en kille skapar tvingande normer som isärskiljer pojkar från flickor där pojkar är det flickor inte är.
Dock håller jag inte med om att det bara finns motsättningar mellan människor och inte mellan kön. Jag anser att vi lever i ett samhälle där kategorin män har ett maktövertag gentemot kategorin kvinnor. Jag tänker inte diskutera feminism utifrån antagandet att kön inte spelar roll och att det inte finns olikheter mellan kön, bara mellan människor. Jag håller med om att så är fallet och att alla kvinnor eller alla män inte är lika och att vissa män och kvinnor har mer gemensamt med varandra än med folk av samma kön, men jag anser att den feministiska kampen handlar om kön. Detta behöver inte betyda att könen fajtas mot varandra och att männen står på barrikaderna och försvarar sina positioner - alltså är fienden (nåja, några sådana finns ju...), bara det att det finns två kön och målet är att göra dem jämställda. Det är det enda sättet jag kan prata om kampen. Om jag inte får säga att kvinnor tjänar mindre än män utan jag måste säga "vissa människor tjänar mindre än andra människor" så faller analysen. För det kommer ju alltid att finnas orättvisor mellan människor, det är dom strukturella orättvisorna jag vill komma åt; dom som handlar om kön, etnicitet, sexualitet, ålder etc. Sedan vill jag såklart komma åt orättvisorna mellan människor också, men det kanske kommer som en naturlig följd av att samhället slutar med diskrimering av grupper.
Jag vet att många män inte trivs med sin könsroll och därför är den feministiska kampen inte bara för kvinnor, den handlar lika mycket om män. Det handlar om att sluta förutsätta att människor ska bete sig på ett särskilt sätt för att de tillhör ett visst kön, och det handlar om att sluta straffa ut individer som bryter mot könsnormerna.
Så jag sällar mig till Mattias på punkten att kampen inte är mellan könen, eftersom många av oss står på samma sida mot könsmaktsordningen - men det är en könskamp. Det handlar om kön. Och precis som Mattias uttryckte efter inlägget om separatism så kan det kännas väldigt underligt som man att bli utesluten ur en grupp som en egentligen kanske upplever att en tillhör, en del av en feministisk rörelse. Men trots att vi tycker lika i så mycket och att vi strävar mot samma mål så har vi olika erfarenheter av diskriminering och förtryck, vi har haft olika uppväxt och i vår uppväxt har vi lärt oss att bete oss olika och ta olika stor plats. Att vissa män inte känner igen sig i beskrivningen av att de besitter makt är jättebra för dem, men det handlar i det här fallet inte om individen. Det handlar inte om Mattias. Det handlar om grupper, om könskategorin män. Att någon blir förolämpad för att en säger att män våldtar ("Jag våldtar inte!!!") är faktiskt inte konstruktivt. Då missar en det strukturella perspektivet. Jag blir personligen inte förolämpad om någon kläcker ur sig att kvinnor gör allt hemarbete, bara för att jag är en slarver och aldrig diskar och inte känner igen mig i den generaliseringen, eftersom att jag förstår att det talas om statistik.
Det här inlägget tog den ostrukturella formen av ett kommentarsinlägg, men det känns i alla fall bra att posta nåt nytt på sidan. Nu fortsätter vi diskutera för fan!
lördagen den 28:e juni 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)



2 som sa ...:
Jag håller med dig i så gott som allt.
Och min poäng med kommentaren till det seperatistiska manifestet var delvis att just visa på att det är så stor skillnad mellan könen.
Som man är det så ovant att bli aktivt utesluten på det viset medans det är något kvinnor råkat ut för väldigt ofta.
Jag håller ju med om det du skriver om synen på kön/människor.
Men just uttryck som könsförräderi tycker jag är att vrida det hela för mycket åt kön som kön och inte som människor.
Eller hur jag nu ska förklara.
Även om man menar samma sak när man säger "förråde sitt eget kön" eller "förrådde den feministiska kampen" så kan ibland hur man säger något i förlängningen få stor betydelse, för synen på den feministiska kampen, på dialogen, på förhållningssättet.
Så för att sammanfatta, håller med om typ allt till punkt och pricka här. :)
En tanke:
Cirka 99% av de som år 2002 dömdes för sexualbrott var män. När det gällde våldtäkt var 100% män. ("Lathund om jämställdhet 2004", SCB)
Cirka 95% av de som sitter i svenska fängelser i dag är män. (Kriminalvårdens hemsida)
Jag tycker att det är skrämmande att fler inte reagerar på de här siffrorna utan att de ses som naturliga. Tänk om det vore en hemsk sjukdom det rörde sig om - vad mycket pengar och energi samhället och privatpersoner skulle lägga ner på att försöka hitta ett botemedel.
Men att göra något åt en sjuk mansnorm tycks inte vara så hett...
Skicka en kommentar