Sexualitet och identitet

H: Det kom en kommentar på [mitt förra inlägg]:

Men känns det inte läskigt att bygga sin identitet på sexuella handlingar? Kan inte det också bli en norm man känner att man ständigt måste leva upp till?
Vad gör man om man t.e.x inte har någon sexlust alls(åtminstone ingen lust att ha sex med andra människor) under en längre period, vilket är något de flesta människor är med om någon gång i livet? Eller vad gör man om man under en period helt enkelt bara är attraherad av en person, känner man sig misslyckad då? Jag menar, det kan ibland vara tillräckligt svårt bara att bli attraherad av någon som är attraherad av en tillbaka, att man simultant ska ha samma tur med tre eller fler personer händer väl inte alltför ofta? Visst vore det sjysst att ha en flickvän och en pojkvän samtidigt, men ska man se det som ett politiskt statement finns väl risken att det blir en tvingande norm, lika tvingande som den vanliga hetero-radhusnormen. Att man känner att man misslyckats med att reformera samhället om man helt enkelt inte är intresserad av sex under en period och/eller enbart hittar en person man vill ha sex med under en period?

Det här är väldigt intressanta frågor. Jag ska försöka svara på dem.
Jag ser det inte som att jag bygger en identitet på sexuella handlingar. Jag har tidigare skrivit om [läggning]; att jag har svårt att för egen del relatera till sexuell läggning som inte riktar sig mot specifika personer, och jag kan inte bygga en egen identitet på någon generellt definierad sexualitet. Jag kan inte identifiera mig som heterosexuell, bisexuell, homosexuell eller asexuell. (Jag brukar inte säga att jag är relationsanarkist heller.) Jag blir sexuellt intresserad av vissa personer och i olika omfattning.
För mig är inte relationsanarki en läggning eller en sexuell praktik. En behöver inte vara relationsanarkist eller polyamorös för att få acceptans för att ha flera sexuella relationer samtidigt, för den delen kan det fungera utmärkt med ett "vanligt" "öppet" förhållande. Mitt problem med öppna förhållanden har varit att acceptansen bara omfattat sexuella relationer utanför den ordinarie relationen, alltså att det ansetts vara okej att ligga med andra men att en/jag inte får bli kär i andra än den andra parten i det öppna förhållandet. Det har inte fungerat för mig eftersom jag vanligen blir kär i personer innan, parallellt med att eller utan att jag blir sexuellt intresserad av dem.

Relationsanarki är för mig en uppsättning strategier för relationer med andra personer (läs gärna Dr Andies texter ["Relationsanarki"], ["Love made me do it"] och [Interacting Arts] och Dr Andies folder ["Relationsanarki i åtta punkter"]), där öppen kommunikation, ömsesidiga överenskommelser och ansvar för egna känslor (till exempel att jag själv tar ansvar för min eventuella svartsjuka genom att försöka komma till rätta med de känslor hos mig själv som orsakar svartsjukan, i stället för att avkräva någon annan ett visst beteende för att jag ska slippa dessa känslor) är de viktigaste. Det är dessa strategier, snarare än sexuella handlingar, jag strävar efter att bygga en identitet på och som jag försöker göra till min egen norm. Det känns läskigt ibland. Varje relation kan bygga sina egna normer med hjälp av sådana strategier.
De strategier jag nämnt ovan är grundläggande för mig och jag har svårt att se att jag skulle vilja eller kunna ha en nära relation, oavsett dennas karaktär, där de inte är inbegripna.

Relationsanarki handlar för mig också om att inte rangordna relationer som "bara" vänner och att inte ta vissa beteenden som intäkt för en viss sorts relation. (Häromdagen hade jag en diskussion om huruvida att "fixa sig" utseendemässigt är ett mått på relationen; "hon anstränger sig inte, alltså älskar hon mig inte", finns det ju vissa som tänker - i kärleksrelationer, men inte i vänskapsrelationer, och så vidare.) Det finns tendenser inom RA-kretsar att vilja formulera normer som jag upplever som begränsande, till exempel att ordet "kär" inte bör användas eftersom det innehåller så mycket normativa förväntningar (bloggen En relationsanarks tankar har [ett fint inlägg om ordet "kär" och hur det kan användas]). Min relationsanarki är influerad av polyamori, eftersom de polyamorösa jag först kom i kontakt med inte ställde upp några sådana övergripande normer.

Sammanfattningsvis: var och en sin egen norm, varje relation sin egen norm utifrån parternas normer.

Eftersom jag inte ser relationsanarkin som jag tillämpar den som byggd på sexuella handlingar känns frånvaron av sexuella handlingar inte som ett problem för den, denna frånvaro inverkar inte på strategierna. Arab Straps låt "Glue" (Monday at the Hug & Pint, 2003) inleds med raderna "sex without love is a good ride worth trying / but love without sex is second only to dying", men om parterna är överens om love without sex fungerar det utmärkt. Däremot är frågan om asexualitet principiellt intressant. Sexfakta har asexuell som en [egen kategori] (en motivering finns i slutet av [det här inlägget]), och jag håller med dem om att det är viktigt att skapa realistiska begrepp om asexualitet, bland annat med tanke på påförandet av skuld och skam i och med projicera(n)de omdömen som "frigid" och "impotent".

Som [den här bloggaren skriver]: "[Hittar en - som identifierar sig som polyamorös - inte en partner till] under tiden man fortfarande är i en relation så är man monoamorös..." Praktiskt sett, visst. Teoretiskt sett inte, och här vill jag passa på att rätta mig själv för det jag skrev i mitt andra svar till Helena i [den tidigare kommentarsväxlingen]: En del av relationsanarkin för mig är inte att jag nödvändigtvis är kär i flera personer samtidigt i stället för efter varandra, utan att jag kan vara det. För den som ser kärlek som en akut sjukdom eller som något som bör letas upp kan det kanske verka jobbigt att ha flera kärleksrelationer samtidigt. Jag ser det inte som konstigare än att det är möjligt (och fullt socialt accepterat efter "tjejer kan bara ha en bästis"-åldern) att ha flera vänskapsrelationer samtidigt.

Och det är här det börjar: strategier (teori, om en så vill) och möjligheter. På det kan en praktik byggas och kanske också någonting reformeras. Att bli attraherad av någon som är attraherad av en tillbaka är, som anonym skriver, tur. Och, skulle jag vilja tillägga, helt jävla fantastiskt. En kan vara helt jävla fantastisk, en annan kan också vara det. Samtidigt och utan att en måste väljas bort för en annan.