H: Vad gör vi på VSASS? För allt vi har på hjärtat har vi, särskilt jag, inte gjort så mycket väsen av oss här på sistone. Vi [sluter cirklar]. Vi syr ihop de [separatistiska aktiviteterna] för våren och planerar inför hösten. [Frida har precis berättat vad hon gör.] Jag arbetar. Såväl med vanliga arbetsuppgifter som med duktig flicka-komplexet. Det är frustrerande när jag känner att jag inte orkar läsa, än mindre reflektera och formulera själv, än mer när den duktiga flickan säger att det bara handlar om att ta sig tid, rycka upp sig, skärpa. När lusten alltför ofta blir en svans som sladdar efter istället för att vara den drivande kraften. Idealt sett vore lusten - med förutsättningen "den ömsesidiga" - drivande på bekostnad av plikt och tvång.
När jag har arbetat och är trött händer det också att jag åker kollektivtrafik. Jag har en knapp med [relationsanarki-hjärtat] på jackan och ibland får jag frågan vad det betyder, så även en sen kväll tidigare i veckan.
När jag formulerar att "varje dag är ett manifest" gör jag det bland annat med avsikten att lära som jag lever. Öppenhet är en av mina förutsättningar. Alternativen finns i teorin men det är - naturligtvis - i praktiken de verkliga möjligheterna finns och jag återkommer till detta: att synligheten, det oblyga ställningstagandet, är av vikt. På Dr Andie finns en kommentarväxling mellan signaturen Jack och Dr Andie (efter inlägget ["Kommentarsdebatt på Kamferdroppar"]) som för mig konkretiserar schablonerna "allt är politik" (liksom allt är kultur) och "det privata är politiskt": att en har relationer innebär inte att en inte kan vara medveten om dessa relationers politiska sprängkraft.
Men hur ska jag förklara min syn på relationer som bryter mot mononormen för någon jag inte känner? Det kallas ibland "knulla-runt-attityd". Även från personer jag känner får jag kommentarer av typen "å, du måste få ligga jättemycket" (kan du definiera jättemycket, och är det verkligen det jag väntas vilja ha ut av relationer?). Vissa anser det vara väldigt konstigt att vara tillsammans - för att inte tala om att vara förlovad - med någon utan att vilja bo ihop, gifta sig, få barn. När teorin påkallas av behovet finner jag mig ofta handfallen, för teorin är ingenting, har ingen kraft utan människorna och relationerna bakom den, dem som praktiskt lever den, och varken teorin eller praktiken har jag något fast grepp om, det ingår i begreppet för mig. Ibland känner jag trots allt inte för att vara ett exempel. Jag har också mina svartsjuka dagar.
När jag fick frågan på tunnelbanan orkade jag inte formulera och det är jag ledsen för. Samtalet började och slutade med: "Ursäkta, kan du förklara vad den där symbolen betyder?" "Relationsanarki." "Det är ingen ordning alls på relationerna alltså?" "Från ett normperspektiv sett, nej."
Det händer också att någon ser det och ler. Ibland är det det som är idealet.
* Ur Stina Nordenstam, "Everyone Else in the World" (This Is Stina Nordenstam, 2002)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Arrhenius, Sara: 
8 som sa ...:
Jag får ALDRIG kommentarer på NÅGONTING. Inte RA-knappar, inte poly-symboler, inte på mina relationer och inte ens på att jag inte ska ha barn. Jag vet inte om det beror på att folk tycker att jag redan är så himla konstig att inget förvånar dem. :P
Det är ganska många år sedan jag fick höra "ingenting du gör kan förvåna oss längre", så vissa räknar kanske mig som "himla konstig". När det gäller sådant som relationer och barn verkar provokationspotentialen dock vara lite för stor för att såna som oss i allmänhet ska få passera obemärkta.
Har du något bra tips på vad jag ska säga nästa gång någon frågar?
Jag tänker på hur det skulle vara om jag började ställa liknande frågor om sådant jag kan tycka är himla konstigt. "Ursäkta, jag ser att du har en ring på fingret, vad betyder det? Varför då? Jaha, men älskar du inte dina vänner, varför har du inte ringar från dem då? Hur menar du, vad då annan sak?"
Kanske har jag tur som inte råkat ut för riktigt dumma kommentarer.
När det gäller förlovning med en partner men inte med flera brukar jag helt enkelt kontra med att ingen skulle höja på ögonbrynen om jag haft två (eller flera) sinsemellan helt olika relationer efter varandra. Då är det helt ok att de inte är/var totalt jämlika (även om normen givetvis säger att det ska finnas en sista STOR kärlek som är MÅLET.)
Att vända på steken som du gör är jätteroligt. Då börjar folk tänka och oftast är det de man inte trodde skulle förstå som faktiskt hajar. :)
Jag glömde det, vi håller nog på och experimenterar för att vi inte har hittat (fast vi letar, såklart) den stora kärleken ännu.
Hm, fast jag kommer nog inte att göra en strategi av de ironiska vändningarna ändå. Din förklaring är jättebra, nästa gång någon blir förvirrad av min status ska jag säga att jag är kär i flera personer samtidigt i stället för efter varandra. Fast med tanke på hur (verbalt) bestämda de flesta verkar vara om att "kärlek kommer och går, vänskap består" är det märkligt svårt att få gehör för att relationer inte behöver delas upp i kärleken (1) och "bara" vänner (2).
Men känns det inte läskigt att bygga sin identitet på sexuella handlingar? Kan inte det också bli en norm man känner att man ständigt måste leva upp till?
Vad gör man om man t.e.x inte har någon sexlust alls(åtminstone ingen lust att ha sex med andra människor) under en längre period, vilket är något de flesta människor är med om någon gång i livet? Eller vad gör man om man under en period helt enkelt bara är attraherad av en person, känner man sig misslyckad då? Jag menar, det kan ibland vara tillräckligt svårt bara att bli attraherad av någon som är attraherad av en tillbaka, att man simultant ska ha samma tur med tre eller fler personer händer väl inte alltför ofta? Visst vore det sjysst att ha en flickvän och en pojkvän samtidigt, men ska man se det som ett politiskt statement finns väl risken att det blir en tvingande norm, lika tvingande som den vanliga hetero-radhusnormen. Att man känner att man misslyckats med att reformera samhället om man helt enkelt inte är intresserad av sex under en period och/eller enbart hittar en person man vill ha sex med under en period?
@ anonym: Tack för frågorna! Jag ska försöka svara lite mer utförligt på dem, i form av ett nytt inlägg, så snart jag hinner.
Jag bygger inte min identitet på sexuella handlingar. Faktum är, att jag som 32-åring har insett att tillfälliga sexuella relationer är mycket ointressanta. Då avser jag t.ex. one night stands. För mig måste det finnas en intellektuell attraktion lika väl som en fysisk.
Jag kan också vara asexuell ibland. Det är också jag.
Jag bygger min identitet på kärlek och respekt för mina medmänniskor (och djur). Därmed inte sagt att jag alltid lyckas, det gör ingen.
Jag skulle vilja vända på resonemanget om att det är svårare att attraheras ömsesidigt av fler än en. I monogama relationer är ett uttalat förhållande något oerhört stort. Det kommer automatiskt krav på uppoffringar, utestängand av andra potentiella partners, blivande samboskap och giftemål osv osv.
För mig är det lättare att våga bli kär om jag redan vet att någon älskar mig. Och att tro att chansen att fler än en skulle kunna attraheras av en själv är bara nedvärdering. Av sig själv.
@ Helena: Tack för fina kommentarer!
Jag brukar säga att hjärnorna måste (för mig) passa ihop på samma sätt som kropparna gör det. Det verkar som att vi tänker lika där.
Skicka en kommentar