H: Under Pride är det omöjligt för mig att lyssna på Ring P1, som annars för det mesta bara bjuder på uthärdlig irritation. Jag önskar att jag aldrig mer behöver höra något av orden "normal" och "naturlig" i samtal om sexuella handlingar mellan myndiga individer i samförstånd.
Vissa tycks också irritera sig på själva det faktum att Pridefestivalen – och med den HBTQ – syns så mycket som den gör och får så mycket uppmärksamhet som den får. Visserligen kan det vara svårt att undgå att lägga märke till Pride (jag cyklar i och för sig bara på väg till jobbet genom flera stadsdelar där de enda synliga tecknen på att det är dags för årets Pridefestival är kvällstidningarnas löpsedlar och regnbågsflaggorna på bussarna), men å andra sidan kan det också vara svårt att undgå manifestationer av mer dominerande företeelser som heterosexuellt monogam tvåsamhet eller kristendom.
Därtill [detta]. Svenska Dagbladet publicerade i torsdagens (2008-07-24) kulturdel en artikel med rubriken "Journalistkritik mot Pride":
I ansökningshandlingarna för att få pressackreditering till Europride [...] finns en rad regler och förhållningssätt uppställda. Bland annat uppmanas journalisterna att inte beskriva den de intervjuar som "homosexuell", "transexuell" [sic], "man" eller "kvinna" och så vidare om personen inte uttryckligen själv kallar sig det.
Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén sägs vara "kritisk till den typen av krav" och uttalar sig i artikeln.
Hanne Kjöller tar den journalistiska integriteten till "får jag inte som jag brukar så vill jag inte alls"-nivå på [ledarplats] i fredagens (2008-07-25) Dagens Nyheter:
Eller så kan man göra som jag tänker göra: strunta i att gå överhuvudtaget. Och då förstås inte heller skriva därifrån.
På JMK (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet, f d Journalisthögskolan) lärdes när jag studerade där en hel del saker ut, bland annat att det var viktigt att journalisten alltid stämde av med den person som skulle förekomma i ett skriftligt medium (i intervju, bildtext, enkät och så vidare) att journalisten stavat personens namn rätt inför publiceringen. Detta för att det skulle vara respektlöst mot personen i fråga och pinsamt för journalisten och mediet att en så grundläggande sak som en persons namn stavades fel.
Att ta reda på vilket personligt pronomen en person vill omskrivas med borde inte vara svårare än så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Arrhenius, Sara: 
2 som sa ...:
Jag har aldrig läöst journalistik, men nog borde det finnas någon sorts journalistisk grundprincip att inte presentera antaganden som fakta, och att tydligt skilja spekulationer från sådant man vet i texten. Och Prides önskemål om att man faktiskt kollar upp kön och läggning istället för att bara gissa passar väldigt bra in på det. Så bra att det egentligen inte ens borde behöva nämnas.
Jag tycker att journalisterna borde se det som en rolig utmaning att gå utanför sitt normativa sätt att klassificera individer på och att ta till sig Prides krav. Att göra det är ju inte svårare än precis som Hanna och Tanja säger att kolla upp att namn är rättstavat osv. Att skriva en journalistisk text utan att använda "hon" eller "han" är säkert skitklurigt, och desto mer spännande. Varför är journalister så språkfientliga?
Jag vill också passa på att skicka en hälsning från andra sidan landet. Det är ofattbart trist att missa allt kul som händer på Pride, jag kan inte förstå att det var tvunget att krocka med min enda riktiga ligga-på-stranden-sova-äta-mat-göra-ingenting-vecka, som jag efter mitt hårda servitrisliv så otroligt mycket behövde. Om en vecka åker jag tillbaka till wärdshuset och då kanske det kommer mer servitris-bloggande. Tills dess: Lycka till på Pride!!!
Skicka en kommentar