H: Pausfågeln har kvittrat här på VSASS en stund, liksom den vanligen gör i media så här års (när jag för ett antal år sedan sommarvikarierade som dagstidningsjournalist fick jag epitetet "översvämningsreporter"; tack och lov - för tidningens innehålls räkning - var det en regnig sommar det året). Ibland dyker det dock upp ämnen som är tilltalande för människor att snabbt uttala sig om, för och emot. I söndags publicerade Aftonbladet tre berättelser om "Vårt sista tabu?", att medvetet välja bort barn. Tre kvinnor (att välja bort barn räknas på något sätt som en nästan hel och hållen all-female-fråga; artiklarna finns symptomatiskt på nätet under vinjetten "Aftonbladet Kvinna") i åldern 40 + intervjuades om varför de valt att leva utan (egna) barn, och jag läste med intresse artiklarna [här är den första, länkar till de andra finns i högerspalten] och ett antal av de anknytande bloggkommentarerna. Det är frestande att skriva om dessa kommentarer à la fina [Cupcake Carny], men två av de högst rankade bloggarna talar bra för sig själva: "Dessa tre skönheter uttalar sig i Aftonbladet idag. Alla dessa tre kvinnor är – inte helt oväntat – singlar. Jag undrar verkligen varför?" ["Uppdaterad: Därför har jag valt bort barn"] och: "Alltså sure, det är väl upp till var och en om man vill skaffa barn eller inte. Men när jag läser dessa kvinnors förklaringar kan jag inte låta bli att tänka 'självcentrerad/självupptagen/omogen' och sedan också tycka att dom, genom det val dom gör, MISSAR NÅGOT FANTASTISKT, nämligen att se sig själv i ett litet barn och känna en tillhörighet som ENDAST finns just där mellan en förälder och dess barn." ["Ta i nu allihop så sjunger vi: 'Jag vill inte bliva stur'"]
(I förbigående sagt kan jag tyvärr livligt föreställa mig att en hel del vettiga och genomtänkta - men inte lika medialt slagkraftiga - argument valdes bort ur intervjuerna till förmån för till exempel det här, som också fått kritik: "Jag tycker att det är roligt med barn och när jag ser små söta barn kan jag bli sugen i två sekunder, men sedan kommer jag på att de är tjatiga och ritar med kritor på väggarna och då ångrar jag mig".)
Eftersom det uppenbarligen är rötmånad inte bara på tidningsredaktionerna öppnar jag för en kommentarsdebatt där det är fullt tillåtet att kritisera mitt utseende, min självuppfattning, min mogenhetsgrad och min empatiska förmåga: Jag vill inte ha barn. Jag kan inte påstå att jag aldrig har velat det eller aldrig vill det, lika lite som jag kan säga att jag aldrig har varit eller är svartsjuk, men på det hela taget vill jag inte ha barn. Jag har övervägt att bli äggdonator (jag är blodgivare, har anmält mig som potentiell benmärgsdonator till [Tobiasregistret] och bär ett rödgrönt donationskort i plånboken), men kommit fram till att jag verkligen inte känner för att reproducera mina gener. Kvinnor i min bekantskapskrets börjar få barn och jag tycker att barnen är fantastiska och att mina vänner verkar vara glada över och trivas med att bli/vara mammor, men att själv bli mamma känns inte rätt för mig, en övertygelse som snarast blir starkare med åren. Du kommer säkert att ändra dig, menar de flesta jag pratar med om saken. "Det gör mig så ledsen att höra att du inte vill ha barn", sa en manlig bekant - som själv har barn - till mig för ett tag sedan, och jag visste inte hur jag skulle ta det. Är det det faktum att det är jag som person som inte vill ha barn som är ledsamt? Är det upplevelsen av icke utnyttjade möjligheter, att en resurs i reproduktionen så att säga går till spillo? Jag tror att många kan vara överens om att det finns "goda" och "dåliga" föräldrar, men varför är enskilda personers beslut - ofta väl övervägda och genomtänkta sådana - att välja bort barn en sådan infekterad fråga? Den här typen av beslut problematiseras och ifrågasätts regelmässigt (dock nästan uteslutande när det är kvinnor som fattar dem, vilket också den här [den här bloggaren] påpekar), och måste försvaras. Varför omges inte beslutet att välja barn med samma omtänksamhet? Är (den kvinnliga) viljan att få barn en norm som inte ifrågasätts eftersom den tas för given och anses som något onyanserat gott?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Arrhenius, Sara: 
4 som sa ...:
Kvinnans roll har historiskt varit att föda barn, om kvinnan inte väljer att ta den rollen är hon värdelös.
Det historiska arvet tror jag spelar in mycket.
En man har ju alltid haft andra åtaganden, försvara landet, jobba osv.
Alltså är hans bortval av barn ok eftersom han fyller andra syften.
Det gör inte en kvinna.
Sen reagerar jag också på hur självklart den här barnkärleken ses och hur dom önskar att andra ska uppleva den.
Det är något som gör mig lite irriterad.
Den kärlek en person känner till sin familj med partner och då framförallt barnet är något som den ser som självklart, den lycka den upplever vill den att alla ska uppleva.
Men vad säger att alla personer finner lycka på samma sätt?
Som poly kan ju jag påstå att jag tycker det är synd att monosar inte kan utleva kärleken till flera och önska att dom ska välja det.
Men, jag antar att dom vet hur dom känner och att dom strävar efter det som gör dom lyckliga.
Människor blir lyckliga av olika saker, ska det vara så kontroversiellt och tabu?
Så svårt att acceptera?
I negativa stunder känner jag att det är en normativ försvarsmekanism där man blint måste försvara sitt eget normativa val.
Att man måste hitta fel hos dom som väljer att inte följa normen för att kunna följa normen själv.
Man kan inte acceptera att det finns rationella alternativ utan att det är något fel på att välja något annat.
Det var lite av mina tankar. :)
Jag har svårt att prata om barn utan att prata om familjepolitik och den är i regel heteronormativ, så ifall allting blir kvinna-man nu så ber jag om ursäkt redan i förväg.
Jag tycker att mitt eget förhållande till vilja-ha-barn frågan är knepig. Ibland tänker jag att jag skulle vilja inte-vilja ha barn. Detta av feministiska skäl det verkar fruktansvärt jobbigt och tidskrävande och det är ju ett sånt jävla hinder i karriären och tanken på att hamna i ett Bitterfittan-förhållande får mig att må illa och vilja avsvära mig allt vad barn (och framförallt män) heter. Jag känner så och jag ser allt det och det skrämmer mig oerhört. Det är som att en måste välja mellan okomplicerat/lyckat/karriär/jämställt och BARN. Nästan alla studier visar att mäns och kvinnors arbete i hemmet kan hålla sig på en ganska jämställd nivå, tills barnen kommer in i bilden. Barn är jämställdhetsförstörare.
Jonas Croneman skrev en ganska intressant artikel ganska nyligen i Fokus (jag kommer inte ihåg vilket nummer) om den moderna pappan typ - otroligt cynisk och neggig artikel. Hans slutsats är att uppenbarligen bryr sig män inte om barn för då skulle dom tagit ut föräldraledigheten för länge sedan. Kvinnor måste helt enkelt förlita sig till sig själva. Jag börjar känna likadant. Kanske kan den som vill ha barn få skaffa barn utan att oroa sig för att partnern egentligen inte var lika sugen eller inte kommer att göra lika mycket jobb. Kan vi inte komma på en metod på att befrukta oss själva så att en inte behöver blanda in någon annan i leken?
wow, jag kände att jag klämde ur mig många ogenomtänkta tankar, men jag bjuder på dom. Och tar gärna diskussionen.
Som kvinna kan man ju skaffa barn på egen hand med spermadonator på olika sätt om man vill det.
Men det är ju inte det biologiska föräldraskapet som sätter hinder utan den relationsform man har.
Bor man inte ensam så känns det iaf för mig ganska givet att den/dom andra i hushållet har någonting att säga till om vad gäller en ny medlem i hushållet och då kanske framförallt någon så krävande som ett litet barn.
Jag blev lite upptagen med något annat och minns inte riktigt min poäng. :)
Det är samma sorts personer (som ojar sig över den frivilligt icke-reproducerande) som frågar "Ska ni inte ha ett barn till? Det ÄR ju så synd om ett barn som inte har syskon."
Ännu en parallell är att gravida kvinnor är allas egendom - vilt främmande människor får för sig att klappa på magen - och bebisar får man också peta på. (Det är förmodligen sällsynt att någon går fram till en gamling och nyper honom i kinden: "Å, vilken pöt liten gubbe!")
Integritetsövertramp av dessa olika kulörer bottnar nog just i det: en bristande känsla för andras integritet. Och så det gamla vanliga, trötta genus-icke-tänkandet när det gäller vad en Riktig Kvinna bör och inte bör göra. Som ni påpekar är det ju inte barnlösa män som ifrågasätts.
Skicka en kommentar