Långt ifrån Pride

F: Fortsatta rapporter från utomstads. När Stockholm firar Europride och hela staden står i ljusan låga och alla institutioner tävlar om att vara mest queer befinner jag mig på toppen av Galgberget i Halmstad och lyssnar på sexistisk ståuppkomik, som trängs in mellan kärleksballaderna på Halmstads motsvarighet till Allsång på skansen. Jag står här och ryser över dom dåliga skämten, jag ryser över gubbarna som skrockade med när snubben på scen liknar flickvännens sexuella avvisande (”Vi kan väl kramas istället?”) med en smocka rakt i ansiktet. Och jag längtar mig till Europirde, hur kan jag missa det? Samtidigt som det är precis här, på ”Allsång på berget”, som diskussionen behövs mer än någonsin. Kan en rusa fram och grabba micken ur den förvånade snubbens hand och skrika ”NEJ! Om tjejen vill kramas betyder det inte en smocka i ansiktet, och snälla sluta säga så för då kommer hon tro att hon inte får neka till sex, för vem vill ge sin älskade en smocka i ansiktet, och tänk till för FAN!” och sedan försöka få med pensionärerna på allsång till Säkert "Allt som var ditt" under förvirrat mummel. Det kanske är precis vad en skulle ha gjort. Istället bubblar det inuti mig och jag längtar till Pride där alla tycker som jag. Modstulen inser jag att mängden individer som skrattar åt sexistiska skämt är hundra gånger större än mängden individer som gästar Pridehouse den här veckan.

Några dagar senare sitter jag på bussen från Halmstad till Stockholm och får lyssna på fyra samtal minst från tjejen i sätet bakom som berättar om hur fint hennes pojkvän hade ordnat gårdagens middag. Det var hembakt bröd och skärgårdsröra och vin och kusten och solnedgång och det var såå romantiskt och det ena ledde till det andra höhö.. Jag sitter och läser Kvinnorummet av Marylin French och har slutat tro på kärleken och männen. Tjejen i sätet bakom fortsätter berätta för sin väninna hur omöjlig hennes kille är annars, han diskar aaaldrig eller orkar knappt lyfta ett finger, det var så fint när han väl... Tjejen i sätet bakom fortsätter berätta hur hon ibland kan tycka att det är ganska skönt att lämna över besluten åt honom, man orkar ju inte bestämma allt själv, tycker hon, och mina varningsklockor börjar ringa, ”men han är ju så fin!” och återigen står jag där och undrar var micken är? Jag kanske kan leda hela bussen i en allsång en gång till? Jag är så långt ifrån Pride och alla härliga diskussioner om relationsanarki jag kan komma.

Kvällen innan satt vi i medeltidsbyn i Halmstad och hängde med några bekanta. På min vänstra sida kom en liten tjej och satte sig och vi kurade ihop oss under en mantel för att komma undan från myggen och vi lekte att det var en osynlighetsmantel, tills en mansfigur (hennes far? Hennes mammas kille?) ropade att hon skulle sova och att hon fick akta sig - för det var bara hon och två killar, vågar hon sova med bara killarna? Och jag vände mig snabbt till den lilla åttaåriga kompisen under manteln och sa nåt dåligt formulerat som ”vad dum han är, killar är inte farliga” när jag egentligen ville skrika ”Varför ger du henne redan i så här tidig ålder bilden av att killar är något som en bör akta sig för? Varför minskar du hennes livsutrymme? Varför gör du skillnad på könen på åttaåringar? Varför ger du dom åttaåriga killarna makten att vara det som skrämmer tjejer?”.

Jag ska nu snart igen ut och vara servitris i några veckor. Även skärgården är en plats Pride glömde. På min turné genom Sverige får en verkligen höra tillräckligt mycket för att ge en mardrömmar resten av livet. Jag är oerhört lättskrämd, men det finns många skrämmande människor därute. När jag läser Hannas fantastiska uppdateringar från Pride önskar jag att jag vore där mer än någonsin.