F: Tisha spanad i Millers skyltfönster på Folkungagatan. Jag bara undrar: hur kommer det sig att vi socialiseras in i att tro att intim närvaro med det motsatta könet ska göra oss lyckligare än något annat, samtidigt som vi ständigt får veta att de båda könen är helt olika varandra och vill helt olika saker med livet och alltid pratar skit om varandra bakom varandras ryggar? Vore det inte mer naturligt att inte umgås med en kategori människor som beter sig så mot en? Eller är hela heteronormativiteten byggd på idén om opposites attract?
Arrhenius, Sara: 
14 som sa ...:
Hela den där grejen är ju något som jobbats fram hårt för att kunna göra svinaktiga beteenden hos män till norm och därmed lite eftertraktade...
(säger jag bittert och avundsjukt)
Skulle vi vända det till att likeness attracts (kaka söker maka, som det hette förut) skulle vi ju antingen framstå som flummiga tvillingsjälsivrare eller som narcissister - det sistnämnda något som det kanske är helt okej att vara men inte helt okej att erkänna.
Apropå...
http://blogg.aftonbladet.se/25527/perma/927204
@ Anonym: Jag vet, men jag orkar helt enkelt inte. [Cupcake Carny] har redan sagt det så bra. Och [ETC]. Och en massa andra. Och de flesta som har kommenterat debatten verkar ju vara överens om hur stolligt Zandéns och Gyllenhammars "debattinlägg" är. Och med risk för att verka osjälvständig: Jaa, det var den konstigaste text jag har läst på år och dag!
Zandén och Gyllenhammars inlägg verkar liksom hylla precis det som tishan i fönstret på Millers vill säga: det är lite sexigt med män som inte vill binda sig, och det är lite sexigt att jaga dom och försöka binda dom. Om män vill bli "bundna" så försvinner ju hela jakten och sålunda all hetta. Tröttsamt värre.
Precis som Mattias säger så har normen liksom skapat en sexighet där det bara borde finnas arrogans och ilska. Män ska bete sig som svin, kvinnor ska älska dom. Som det gamla skämtet "Män är svin - tur att tjejer är djurvänner!".
Är det det som är hett?
Det fostras ju också fram från ung ålder, "boys will be boys"...
Med vissa pratar jag rätt mycket om att generellt sett är män skitstövlar och tjejer dumma i huvudet.
Jag vet inte hur många gånger jag har hört tjejer prata om sina pojkvänners beteenden men inte hållt pojkvännen ansvarig utan bara klagat på hans kön. "Varför gör KILLAR så?"
Inte, "varför gör HAN så?".
Det gör mig så arg på så många sätt att det är på det viset.
Och nej, det är inte ett jävla dugg hett.
jag har inget emot frågan "varför gör KILLAR så" eftersom ag tycker att det är en ganska intressant fråga och ganska ofta går svaret att hitta i strukturer, inte bara i individuella egenskaper, men vad jag blir irriterad på är rycket på axlarna och suckandet "killar är såna!". Detta väcker för mig tre frågor/reaktioner: 1) nej, KILLAR är inte enhetliga, 2) om killar ÄR så, går det inte att ifrågasätta? 3) varför MÅSTE smärta och irritation och missnöje ingå i ett förhållande? Jag menar inte att ett förhållande kan vara friktionsfritt, jag bara undrar varför vi liksom tycker att det här suckandet och axelryckandet och irritationen över det andra könets fastsatta egenskaper är en viktig och "naturlig" del av ett förhållande.
Frågan i sig är ju intressant, men när den bara används retoriskt för att förklara ett beteende tycker jag inte alls om den.
Förstår du skillnaden jag menar där?
Så jag håller ju med fullständigt. :)
hehe, ok! jag förstår skillnaden, jag har bara missat den problematiken. i mina kretsar brukar frågan "varför gör KILLAR så" följas av en diskussion kring vilka strukturer som lett fram till den sortens beteende... (herregud)
Ok, men när svaret blir något i stil med "killar bara är sånna" och så är det bra med det så känns inte frågan särskilt konstruktiv. :)
haha, nej det suger. framförallt när "killar bara är såna" följs av "men jag älskar dom ändå". varför då? undrar jag?
jag tror att min huvudpong ligger i att jag vägrar att acceptera att killar bara är sådana, och jag tycker att det är väldigt självdestruktivt att inte tro att en har rätt att kräva saker som går emot den "naturliga manligheten". som tishan säger: kvinnan tycker uppebbarligen att det är fantastiskt att gifta sig, medan mannen tycker att livet är slut. tishan reproducerar bilden av att "män vill det här" och "kvinnor vill det här" och det bara ÄR så. den ena parten kommer onekligen att bli olycklig om vi ska lyssna till det budskapet. jag tror dock inte att det är så, jag tror inte att kvinnor och män som grupper vill olika saker. och det är viktigt att en som tillhörande det ena könet inte NÖJER SIG med någonting, bara för att en förväntar sig att det andra könet tycker på ett visst sätt. det går nog att hitta folk som tycker och vill samma sak, istället för att hålla på och kämpa och sucka och vara besviken på att "män bara ÄR så och kommer aaaaldrig att ändra sig". till exempel.
Jag vill inflika att bilden för etthundratrettio år sedan - kanske också senare än så, 1880-talet har jag dock mer hyfsat belägg för -, vid "det moderna genombrottet", var en annan. Då var mannen den som generellt sett hade det gott i äktenskapet, medan kvinnan led - om jag ska dra en slutsats ur litteraturen från denna tid. Den stereotype "mannen" skaffade sig en stereotyp "söt yngre hustru" och levde lycklig i alla sina dagar. Victoria Benedictssons Pengar, Amalie Skrams Constance Ring och den fina novellantologin Synd (med bland annat Gerda von Mickwitz "Messling" som angriper syfilisens närmast epidemiska - och nedtystade - utbredning) innehåller exempel på detta.
Så kanske är frågan om "lycka" (och vem den "tillhör") i äktenskapet en konstruktion? Eller är det som du Frida har refererat till tidigare, frågan om att mer jämställda par bråkar mer?
jag har ingen aning om huruvida folk är lyckliga inom äktenskap eller inte, jag är mest nyfiken på varför folk vill ingå äktenskap med folk som inte vill ingå äktenskap. eller varför det finns en poäng med att säga att "män" inte är intresserade av äktenskap medan "kvinnor" är det, och vad denna diskrepans i livsstilsval skapar för konstiga spänningar. och vidare; om dessa spänningar är en del av någon form av "jakt".
men som du säger så tror jag det var Emile Durkheim som forskade fram att självmordsfrekvensen kring 1900 var högre hos ogifta män än hos gifta män, medan det såg tvärtom ut hos kvinnor. enligt Durkheim mådde män bra av att bli stadgade och bundna sexuellt till en person - annars blev de rastlösa. medan kvinnor generellt sett under den tiden var friare utanför äktenskapet. även det en teori.
Kom och tänka på att jag såg lite på ett avsnitt av Dr. Phil där det pratades äktenskap för ett par veckor sedan.
Han gjorde väldigt klart att äktenskapet är kvinnans dag och det är hennes vilja som ska stå i fokus.
Men att hon inte helt kan ta kontrollen utan måste tänka lite på mannen också.
Men det var helt klart hennes dag.
Äktenskapet är något som alla kvinnor drömmer om och ser fram emot från det att dom är små flickor.
Osv.
Nu kan jag inte min äktenskapshistoria sådär jättebra, milt sagt, så rätta mig om jag har fel, men kommer inte äktenskapet mycket från kvinnan mest användes som en handelsvara?
Är inte kvinnans vilja att just gifta sig en kvarleva från den tiden, en vilja med att fylla sitt syfte.
Kvinnans syfte är ju bli gift och göra barn.
Men jag vet inte, det är bara sånna där tankar som kom upp. Blev lite intresserad och kanske borde kolla upp det närmre...
Den manliga oviljan att gifta sig känns lite svårare att historiskt identifiera, även när jag inte behöver hålla mig till fakta. :)
Klockan är mycket, ska upp tidigt imorrn, får grunna lite mer på det och återkomma med mina tankar... :)
Skicka en kommentar