Sista brevet från skärgården; om systerskapet

F: Jag önskar att jag kunde säga att ett så kvinnodominerat och underordnat yrke som servitris också kännetecknas av ett starkt systerskap. Tyvärr är det sorgligt ofta kvinnor inte håller varandra om ryggen trots att de alla har den gemensamma nämnaren att de tjänar mindre än männen. Bara det är ju något att kunna snacka om. Av någon anledning snackas det inte om det. Inte på en enda fikarast. Däremot snackas det skit om Bella som diskar så fruktansvärt långsamt, eller Klara som har en otrevlig ton mot gästerna, eller Becka som är killtokig eller Sara som dricker öl varje kväll. Inte en gång säger någon: men hallå! Varför tjänar Kalle dubbelt så mycket som oss? Vi sliter ju häcken av oss? Han har ju ingen utbildning och han är yngre än mig! Det onämnbara. Kockarna är mer värda, det bara är så. Och det märks på flera sätt. De få gånger vi har en ung kille i diskrummet istället för en tjej känner han vittringen av makt med en gång. Han vet var han egentligen hör hemma. Vi måste skälla på honom konstant för han sköter inte sitt jobb utan står bara och snackar med kockarna i köket. Han hoppas bli en av dom. Vill inte bli en i servisen.

Det märks också tydligt på hur kockarnas respekt för mig ökade när jag fick rycka in i kallskänken. Helt plötsligt var jag nästan en av dom, eller - den kvinnliga och lägre betalda motsvarigheten. Den som sköter den kalla maten. Den som inte nämns i tidningen. Vem som helst kan ju lägga upp tryffel på ett fat eller blanda ihop en bönsallad.

Trots detta så hade vi våra fina stunder, jag och systrarna. Vi hade ju ingenting gemensamt utöver att vi alla jobbade på samma ställe. Ganska ofta kunde vi stå och tjafsa om småsaker (stora saker) som huruvida det är okej att ha sex med en kille första kvällen, om en skulle ge honom en till chans efter att han strulat med någon annan, om en gillade att ge oralsex eller inte etc. Jag blev ganska snabbt hon-som-säger-"knulla"-istället-för-"pippa" och som alltid gick rakt på sak. Eftersom jag också var sex år äldre än många av mina medarbetarsystrar så blev jag "den erfarna". Jag hoppas att jag kunde ge några bra råd. Jag tror i alla fall att jag lyckades vara ett bra exempel för den nya 18-åriga bartendern som alltid fnittrar nervöst när någon fyrtioårig fyllgubbe ropar obsceniteter över baren, då jag istället lägger armarna i kors och säger "hit men inte längre" och vägrar att luta mig fram för att höra snuskskämt viskade i örat. Och skinn på näsan kan behövas i restaurangbranschen för de senaste två veckorna har jag fått vifta av mig fullgubbar som getingar, liksom jag sagt tidigare; en servitris jobbar med hela kroppen. Nej, jag vill inte ha en arm om midjan när jag tar beställningar, nej jag känner inget behov av att få en kram som tack för god service och NEJ jag vill inte slå mig ner en stund vid ert bord och snälla ni behöver INTE vänta tills jag slutar. Och vi systrar följer varandra till loftet om vi är rädda och vi stannar uppe tills alla är klara så att ingen ska behöva låsa ensam och vi bjubbar på tamponger och ipren och hårnålar och deo och vi är de underbetalda som arbetar hårdast och vi är de som blir tafsade på och inte är värda respekt och vi är de som blir hotade om vi missköter oss och de som lever på att serva så att vi får dricksen som drygar ut våra låga löner.

När sommaren är slut får vi helt plötsligt tillbaka våra personligheter. Jag är tillbaka i stan och ska ta igen allt bloggande, och jag ser fram emot studiecirklar, pyssel och filmfestival på Tellus i oktober. Mitt servitrisjag och mitt feministjag är så olika varandra att ni skulle skrämmas om ni såg det. Vi är båda hårda och kompromisslösa men den ena blundar för saker som den andra aldrig skulle blunda för och den ena orkar inte ta diskussionen och vill inte riskera dricksen… Det är läskigt hur professionell en kan bli i sammanhang som kräver det. Det är det som reproducerar normen. Jag skäms lite över att jag inte har varit obekvämare än vad jag har varit.