Bunden till tvåsamheten

F: Jag var nyligen på en anställningsintervju för ett jobb som skulle vara i en annan stad, Västerås närmare bestämt, och på intervjun diskuterades huruvida jag kunde tänka mig att flytta eller hur jag tänkte göra om jag fick jobbet. Jag sa att jag kunde tänka mig flytta, varpå jag fick frågan om det inte var något som band mig till Stockholm. "Jo, hela mitt sociala liv" svarade jag. "Höhö" skrockade intervjuaren "du får skaffa dig ett nytt socialt liv" och jag nickade och log och tänkte att det här var INTE den ultimata situationen att starta en diskussion i. För vad jag undrade var - vad hade hänt om jag hade sagt att jag hade min pojkvän i Stockholm? Mr Anställare hade troligen blivit lite mer bekymrad och oroat sig över om min vilja att flytta från stan verkligen var så allvarligt menad - för vem flyttar ifrån sin pojkvän? Och han hade definitivt inte sagt åt mig att skaffa en ny pojkvän i Västerås. Däremot så är mina bästa vänner, mina medsystrar, min familj, mina studiecirklar, pysselkvällar, filmfestivaler helt utbytbara och förväntas inte stå i vägen för en flytt och en karriär. Den tvåsamma kärleken är det enda riktiga bandet.

Jag fick i alla fall jobbet i Västerås, jag var ju flexibel och hade inga band till min hemort utöver "mitt sociala liv", och sedan dess har jag fått frågan "flyttar din pojkvän med dig till Västerås?" säkert fyra gånger. Tydligen förväntas en inte klara sig utan sin pojkvän, tydligen förväntas en kunna bära all annan ensamhet än just den. Två är inte ensam, visst, men två betyder inte heller "socialt liv". Jag tror inte längre att endast en person kan fylla mig och kan räcka för att tillfredställa alla mina behov, och jag tycker att det känns helt främmande att placera en viktig person i mitt liv framför en annan viktig person. Detta är också ett bryt mot normen om tvåsam kärlek, även om den inte innebär polyamorösitet: Jag blir inte hel av en annan halva, jag är hel och trivs med att ha många människor omkring mig som jag älskar: jag behöver mer än en kärlek.

Liksom i inlägget från skärgården så bannar jag mig själv dock för att jag är för bekväm/feg för att ta diskussionen när den dyker upp. En anställningsintervju är väl inte direkt det bästa stället att anklaga intervjuaren för att vara konservativ och heteronormativ, men jag önskar ändå att jag kanske hade sagt vad jag tänkte: "mitt sociala liv är mitt livs kärlek, och vi kan köra långdistans ett tag men jag måste se till dess behov också". Det är tur att jag kan skriva det här i alla fall.