F: Häromdagen på jobbet snubblade jag över en veckogammal City med en krönika av Emma Hamberg. Den anknöt till Zandéns och Gyllenhammars uppmärksammade debattartikel som vi har valt att nämna så lite som möjligt här på VSASS eftersom vi känt att det inte finns så mycket att säga liksom. Äktenskapet är värt att kämpa för är titeln på krönikan, och Hamberg vill helt enkelt få fram att hen är så fasligt trött på alla neggon som bara klagar på tvåsamhet och kärnfamiljer och äktenskap.
Att det på senare tid har varit en stor debatt kring hur hemskt äktenskap är har gått mig förbi, jag tycker att media är lika heteronormativt tråkig som alltid - bara de senaste genrönen som Hanna skriver om säger ju ganska tydligt att äktenskap är något som fortfarande anses vara det som är värt mest, medan "otrohetsgener" är något icke önskvärt (varför inte bara kalla det poly-gener och ge det en positiv klang istället?). Hamberg klagar dock på allt (enligt mig välkommet) neggotjat, och hen går i bräschen för att våga bejaka den tvåsamma kärleken! Långvarig tvåsam kärlek utan ringar är tydligen också okej. Det står dock ingenstans i artikeln att annan form av relationsorganisering är okej, men en får kanske vara tacksam för att alla inte måste gifta sig i alla fall.
Tvåsamheten. Den kräver enligt Hamberg MYCKET slit och jobb men sen sitter en där med sin själsfrände som en kan utan och innan och som är vänlig nog att ta ansvaret för barnen på en fest och "låta sina kvinnor ta en drink eller två, dansa, sväva runt och fira sin väninnas bröllop.." (min kursivering) medan de håller sig nyktra. En kan utläsa det som att de som inte lever i en långvarig tvåsam relation är lite lata, lite bekväma, och mister också det ultimata priset som allt kämpande till slut resulterar i: en (1) livspartner.
Enligt SCB så var ca 3 miljoner individer gifta 2001, ytterligare 1,2 miljoner levde sammanboende. Antalet separationer minskar tydligen också. Äktenskap är fortfarande den vanligaste relationsformen - kolumnen för ensamstående utan barn var högre, men vad som ingår i den kategorin är svårt att avgöra. Äktenskapet som relationsform verkar sålunda inte vara i kris. Det verkar fortfarande som att den tvåsamma kärleken är norm och att de flesta människor fortfarande drömmer om livslånga relationer där männen ibland låter sina kvinnor ta ett glas eller två. Jag vet inte varför Hamberg känner ett behov av att klanka ner på alla andra relationsformer. Hon är inte hotad. Hon är ju normen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Arrhenius, Sara: 
7 som sa ...:
Man undrar lite, hur lite får man ifrågasätta den monogama tvåsamheten för att Emma Hamberg och de andra inte ska känna att äktenskapet är hotat?
Jag tror att "vi" ifrågasätter den genom "vår" blotta existens ...
Ja det är underligt hur lätthotad normen är. Är det för att grunden för normen är självklarheten i den? Att det inte finns någon logisk grund utan en föreställning om att det är essentialistiskt och då blir varje litet avsteg från normen hotfullt.
@ Tanja: Jag tror inte att det behövs några reella avsteg från normen alls för att dess förkämpar ska uppleva den som hotad.
För att upprätthålla normen krävs nämligen yttre hot, avvikare, "såna där", som normisarna kan jämföra sig med och känna sig härliga och normalalala...
Fanns det inget som hotade Hambergs & co:s supermyspysiga tomtebolycka så kan en ge sig fan på att de själva skulle uppfinna det.
Nu har jag gjort som er på min blogg. Nämligen gjort en lista över alla konstiga googlesökningar som lett in folk på min blogg...
Jag blir så fruktansvärt provocerad av att hon tycker att lång tvåsam lycka utan ringar också är okej, som att det skulle ge henne lite öppenhets-cred. Hon menar inte att alla måste gifta sig. Alla måste bara leva tvåsamt och vara ihop länge.
Nej, tydligen behövs det inte mycket för att provocera de tvåsamma. Det har jag själv märkt många gånger, trots att jag inte direkt har världens mest icke-normativa relationsbeteenden. Det är också samma reaktion en kan få från köttätare eller cityjeep-körare om en tycker lite annorlunda. Det är ett hot mot deras livsstil och hotet måste tillintetgöras med alla medel!!
Det där med hur lite det behövs för att provocera normen är fascinerande. Jag associerar direkt till den där studien där lärare i klassrum gav tjejer varannan fråga och killar varannan, och alla i klassen undrade varför "det plötsligt bara är tjejerna som får prata"
De som gjort normvalen utan att egentligen välja, fundera och känna efter är de som blir provocerade, är jag säker på, eftersom blotta tanken på att det finns alternativ till normen blir skitläskigt om man inte valt utan bara gjort, då kan ju ens val vara fel!
oliva hade en himla bra kommentar till Hambergs krönika, den log jag åt.
Skicka en kommentar