F: Jag var idag på en familjesammankomst och stötte på följande spännande påhitt. Dels så tycks synen på vem som är i behov av ett strykjärn ha förändrats från hemmafru till heltidsarbetande fru på språng, om en tror på bilden på förpackningen (ursäkta upplösningen - mobilkamera). Detta är kvinnan (inte mannen) i behov av en fast and efficient steam iron. Med barnet i famnen och kaffekoppen i andra handen springer hon igenom livet med slätstrukna skjortor.
Dels så blev jag även informerad av mina syskon att ett strykjärn - det är en sådan present som syskon kan ge varandra, inte en present som en äkta man/kille ger till sin fru/flickvän. Det anses tydligen väldigt oromantiskt och "ger fel signaler". Jag håller med om att det kanske ger lite ruttna signaler men det är ju dels för att vi tillskriver ett strykjärn viss betydelse. Om en man skulle ge frugan en hammare, skulle det troligen anses vara lika oromantiskt men det skulle inte längre sända fel signaler. I vilket fall finns det tydligen presenter som kärestas ger till varandra, och presenter som syskon ger till varandra. All in the name of romance. Tydligen så uppstår det här problemet mest när män ska ge kvinnor presenter - för män har tydligen INGEN känsla för romantik och FÖRSTÅR inte varför en inte kan köpa en lövblåsare till frun i födelsedagspresent. Enligt hur snacket gick idag.
Dagens tredje iakttagelse var när min svåger frågade vem Marian Keyes var, och min syster höll upp en bok, varpå han reagerar "Jaha, det är en tjejbok- inte konstigt att jag inte har hört talas om henne!" och så var den saken ur världen. Tjej- och kill-litteratur. Tydligen så finns det inget som helst intresse för en kille att läsa historier som handlar om tjejer, vilket är väldigt oempatiskt. Men vad är då kill-lit, om chick-lit handlar om tjejer? Är det deckare, men det läser ju tjejer med och det handlar ju ibland om tjejer?
Arrhenius, Sara: 
7 som sa ...:
Men åh, du är ju så dum!
Killar läser inte!
Så det så... :)
Det finns en del äldre som kanske läser, men dom kallas inte längre för killar...
Jaa, det där med "tjejböcker" är verkligen något jag avskyr! Den typiska tjejboken har ett omslag som går i "tjejiga" färger och så är det gärna en bild på en kvinna eller två så att ingen kille skulle råka ta miste.
Föreställningen om att den kvinnliga erfarenheten är först och främst kvinnlig tycks vara cementerad på förlagen. Men när män skriver om sina liv då kan förstås alla läsa och relatera - då blir det ju MÄNskliga erfarenheter. Ta t.ex. Curtis Sittenfields utmärkta "Prep" som marknadsför som något slags Gossip Girl-kopia. (Inte för att det är något fel på G.G men ni förstår vad jag menar :) )
Horace Engdahl kallade ju Doris Lessing "den kvinnliga erfarenhetens epiker". Att beteckna José Saramago som "den manliga erfarenhetens epiker" hade knappast fallit honom in. Men Horace har i en gammal intervju berättat om sin förvåning när han träffade Ebba Witt-Brattström och insåg att det gick att föra ett intellektuellt samtal MED EN KVINNA!
Om man i en kärleksrelation ger varandra en någorlunda könsneutralt och vardagligt kodad present som en smörgåsgrill (till skillnad från könskodade strykjärn eller lövblåsare) så skickar man såklart fel budskap, säger normen. En man och en kvinna måste ha olika positioner, annars kan ingen attraktion uppstå eller vidmakthållas. Men det är okej att Peder köper sexiga underkläder till Petra eller att Petra köper Armani-rakvatten till Peder. Då blommar det i Amors lövhydda och de älskande tu knyts ännu närmare till varandra. (Att Petra inte köper ett par läckra stringisar till Peder beror nog mest på att hon inte har en obändig sexualitet som triggas igång av det motsatta könet.)
Var det inte nåt snack inför Doris Lessing-vinsten att hon vann nobelpriset för att hon beskrev kvinnors livsöden så bra? Medan manliga historier aldrig beskrivs på det sättet? Att säga att typ "Brott och Straff" beskriver manliga livsöden anses inte vara en socialt accepterad beskrivning av boken, medan det emellertid är sant. Liksom de flesta stora klassikerna.
@Sara: Alltså "Prep" är en hur bra bok som helst, och det är oerhört frustrerande att den här boken klassas som en "tjej"bok när den egentligen kan tala lika mycket till killar som till tjejer som har varit tonåringar och varit lite utanför och varit kära. Det måste också vara en ofattbar förolämpning som författare att halva befolkningen bedöms vara ointresserade av ens bok.
Presenter är överhuvudtaget ett väldigt konstigt påhitt som är fullt av dolda koder och budskap. Vissa presenter anses romantiska, andra är roliga, vissa ger en till vänner, andra till familj, tredje till någon en är kär i och blir det fel blir det så himla fel! Jag önskar att jag kunde ge pojkvännen biobiljetter och väninnan stringtrosor och mamma en röd spargris med rosa dödskallar på (skoj-presenten). Men icke sa nicke. Det följer många regler och lagar.
jag önskade mig en skruvdragare i julklapp i HUNDRA år innan jag till slut fick tre stycken på samma gång (jag behöll en av dem). antagligen behövdes det så många år för att presenten skulle anses passande. det var syskon och en kompis man som gav mig dem. kompisens man är ingen som i vanliga fall brukar ge mig julklappar, men han hade kommit på att jag antagligen skulle bli glad för en skruvdragare och var glad att få ge en sån till en tjej. för till mig skulle det inte ge fel signaler. det hade han ju rätt i.
det värsta är när "tjej"bok blir likamed skitbok. jag har fått böcker av män, som de själva aldrig skulle läsa och som de uppenbart inte ens läst baksidan av, men som de tror att jag kommer gilla eftersom de ändå lyckats förstå att det är en tjejbok.
för övrigt fick jag en papperskorg i julklapp av min bror en gång. eller vänta, faktiskt två gånger. jag tycker det var en jättebra present, men jag förstod på folks kommentarer att det var en olämplig present, oavsett vem som gett den.
Inspirerad av Frida önskade jag mig en verktygslåda (verktygen har jag redan) i julklapp. Jag fick ingen, så nu ska jag köpa en själv (för närvarande ligger hovtången och hammaren och mejslarna och deras verktygskolleger i en SF-bokhandeln-påse - är jag kanske en manlig nörd? men varför har jag då verktyg? snacka om identitetsförvirring ...).
Kvinnor förväntas ju identifiera sig med manliga karaktärer i böcker skrivna av män - de handlar ju, som Sara skriver, om mänskliga erfarenheter. Eller så identifierar vi oss med kvinnor i böcker skrivna av män, alltså med mäns bilder av kvinnor.
Jag identifierade mig tidigt med en karaktär (ja, i en bok skriven av en man) som heter David, som lärde mig att det inte är jag, utan världen, som är galen. Det har jag nytta av fortfarande.
Skicka en kommentar