F: I söndags fyllde min systerdotter 1 år. Ett år har hen levt i vår värld och samlat på sig intryck och så gott hen kan försöka lära sig av de runtomkring henom att kommunicera och likna och anpassa. Om en fick chansen att kika på henoms hjärna skulle den nog redan nu vara märkligt mycket formad av miljö och förväntningar. En lär sig ju prata genom att härma andra. En förstår vem en själv är genom hur andra beter sig mot en.
Och jag hamnar där igen och är för feg (konflikträdd) för att ställa till bråk, men när styvmor ojar sig över hur intresserad systerdotter är över de nya födelsedagskläderna och lägger in betydelsen att hen bara för att hen håller hårt i den lila tunikan från Lindex kommer att bli modeintresserad när hen blir stor ("LIKSOM MOR SIN!!") så rycker jag till och börjar fundera. Jag tror mer att det är styvmoderns uppenbara glädje över den här upptäckten, än rädslan att påståendet faktiskt ska påverka ettåringen, som skrämmer mig. Varför vill vi klassa in ettåringar i kön och färdigbestämda beteenden? Är det så läskigt att vänta och se? Det är lite som när en tillskriver djur mänskliga känslor, vi ser ett beteende hos ett barn och tillskriver barnet vuxna roller.
För att hoppa till ett helt annat ämne så var jag på en personalkonferens förra veckan och förfasades ytterligare en gång över att det tydligen inte finns något roligare än när folk på scen drar sexistiska skämt om könsroller. 240 fackliga magar guppade av skratt. Förlåt mig om jag sätter skrattet i halsen, men jag blir inte road av bilden att kvinnor är hopplösa när de shoppar kläder, och att män är effektiva men har dålig smak. ÄR ÄR ÄR. Detta värdelösa ord. Kvinnor ÄR, män ÄR och så var det klart så för vem kan säga emot ÄR. Det bara ÄR så. Hamnade i könsrollsdiskussion igår på jobbet och återigen: "Kvinnans roll ÄR att ta hand om det sociala i familjen". ÄR det så? Om vi anser att det är något som är föränderligt och som med fördel får förändras kanske vi ska sluta säga ÄR.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Arrhenius, Sara: 
11 som sa ...:
Ha! Jag skrattade inte iaf. jag (eller skriver man "en" här?)satt längst bak och kollade film på datorn. Det är så det ska gå till.
/Promenadkollega x
Jag skrattade så jag höll på att spricka men det är ju anledningen till att jag nu är bekant med dig Frida, att leda mig in på den upplysta vägen.
Får man inte skratta åt det könsstereotypa? Kan man inte bara få vara medveten om vad det är man skrattar åt så har man iallafall nått en bit på vägen?
Och, till skillnad från hur män i vanliga fall ÄR så har iallafall jag bra smak OCH kan vara effektiv på samma gång.
/A
oj vilka många arbetskamrater som tog åt sig/skyllde ifrån sig.
@A: nej, det räcker inte med att vara medveten om att det en skrattar åt är ett könsförtryck, det är ju som att dra rasistiska skämt och sen säga att en "inte egentligen är rasist men det var ju såå roligt..."
Det är handlingar som räknas. Sen så är det ju såklart bättre än ingenting att åtminstone tänka på det. Fast på ett sätt så tycker jag nog att handlingen är värre om personen som utför den är medveten om konsekvenserna av sina handlingar och sammanhanget de begås inom, än ifall personen är fullständigt naiv. Eller?
@promenadkollega: Du skriver "en" istället för "man", men du lyckades få med både och i en snabb parentes :)
och en gör såklart som en vill.
Jag misstänkte att så var fallet. En lär sig något varje dag.
Jag klädde på min kusinson (2 år) sin storasysters prinsessklänning. Han blev rånöjd. Äntligen fick han vara lika fin som storasyster, massa färger och glitter! Men sen kom pappa hem. Och han blev stel som en pinne, började nästan hyperväntilera och sa åt sin tvååring att genast ta av den där klänningen. För den är för flickor. Sen säger samma person, lite senare under kvällen, att könsskillnaderna vi ser är ju biologiska. Det ser man ju på mina barn, redan nu så vill de olika saker.
@jh: vilka mardrömmar det där ger mig. problematiken blir ju än svårare när barnen har växt upp och blivit kulturellt formade efter vad som är "rätt och fel" och vad killar vill och tjejer vill så att en inte längre vet vad en egentligen vill utan bara vad en har förväntats vilja och vad en fortfarande förväntas vilja. om jag en gång i livet ville bli brandman så har jag helt klart lärt mig av med det. kanske för att det slutar på "man" och att folk skämtade "haha, då blir du brandkvinna" och dte lät ju jättetöntigt. (nu är jag ombuds"man" istället, och ska vid närmare eftertanke faktiskt anta Hannas utmaning och arbeta för att ändra det till ombudsperson. eller bara ombud.)
tillbaka till den fria viljan: är det biologiskt att vilja olika saker? är inte viljor (som vilka kläder en vill ha på sig) enbart och alltid kulturellt betingat? jag kan nog inte komma på en enda vilja (i sammanhanget) som skulle vara biologisk.
Jag håller med! Tror också att vilja/beteende är kulturellt betingat!
MEN vi lever i ett samhälle där civilingenjör är det finaste man kan bli. Och naturvetenskap, det är den riktiga sanningen. Jag tror det är därför vi (iaf många jag stöter på) så gärna hänvisar till biologin när det kommer till skillnaden mellan könen. Biologi = naturvetenskap = bästa vetenskapen! Den fantastiska upptäckten att män, till skillnad från kvinnor, har en otrohetsgen fick ju ett helt uppslag i DN -Att män är otrogna är biologiskt Hurra!
Till min kusin och hennes man säger jag att det var ju denna naturvetenskap som för inte alls särskilt länge sen hävdade att kvinnor var underutvecklade och borde därför inte få rösta, plugga på universitet osv. Samma vetenskap hävdade att homosexuallitet är en sjukdom.
Men sen orkar jag inte mer (läs konflikträdd)! Vi har det ju så trevligt.
åh, jag hatar trevligheten! jag hämmas av den också! det är otroligt hur mycket jag låter familjen komma undan med, jag är mycket hårdare mot mina vänner. Min systers man tog inte ut en dag föräldraledighet och det har jag fortfarande inte kunnat smälta. enligt liberalismen är det tydligen ALLAS FRIA VAL att själva bestämma hur de vill göra, och så var vi där vid fria val och viljor igen.
Är det verkligen queerkorrekt att beskriva någon i termer som "systerdotter" och "mor" och liknande? Jag föreslår det mer neutrala "den" eller "det".
@g: vad som är korrekt eller inte är ganska ointressant egentligen, men jag är absolut öppen för att diskutera vilka betydelser de olika orden får i förhållande till om personen beskrivs som "systerdotter" eller "den". I det här fallet ville jag få fram "systerdotetr". I andra fall kanske det inte spelar så stor roll.
Hur tycker du?
Skicka en kommentar