Vi vill göra väsen av oss - inte vara väsen

H: För ett tag sedan råkade jag få höra Jakob Hellmans skiva ... och stora havet från 1989. En av hittarna från skivan är "Hon har ett sätt". Den handlar om en hon som jag föreställer mig är som de roller Audrey Tautou spelar i till exempel Amélie från Montmartre, roller som jag föreställer mig är anledningen till att Ronnie Sandahl nämner Audrey Tautou i Vi som aldrig sa hora. Bilden av kvinnan som väsen. "Hon har små band runt sina handleder och andra i sitt hår." "Hon har ett sätt att flytta höfterna försiktigt när hon går." Ja, ni vet. Det är en klassiker. Kvinnan som väsen finns i film, litteratur, konst, musik. Jumper gjorde en cover på Hellmans låt efter att ha gjort en delvis ganska uppenbar parafras med "Något som hon saknar" på sin debutplatta något år tidigare. Hon finns med på Thåströms solodebut. För att bara nämna några exempel (och ytterligare några manliga svenska artister).

Jag trodde att bilden av kvinnan som väsen var ett exklusivt manligt (önske)tänkande. Så råkade jag läsa en artikel i Metro, ["Här har ni 2000-talets husmorsor"]. Den handlar om att Emma Hamberg och Anette Rosvall har skrivit en modern husmorskalender och i anslutning till artikeln publiceras "Författarnas 8 bästa råd". Råd nummer 3: "Om du inte orkar raka benen kan du fläta håret med små röda band i stället." Håret på benen, hoppas jag, det vore radikalt nytänkande, men så väl är det nog inte. Det skulle förmodligen ta ännu mer ork att fläta håret på benen än att raka bort det, för att inte tala om tid. Och tid är som bekant en bristvara också för nutidens "husmorsor". (Bloggarens råd från verkligheten: Om du inte orkar raka benen kan du låta håret på dem växa. Det är inte någon särskilt radikal tanke, dock kan den behöva upprepas.) Och där har vi de där banden igen. Kvinnor jag känner (och med stor sannolikhet även kvinnor jag inte känner) fnyser år de "små band" Jakob Hellmans kvinna-som-väsen har i sitt hår. Hur högt måste en förresten fnysa för att höras?

Vi på Vi som aldrig sa sexist säger ibland att vi vill göra väsen av oss - inte vara väsen. Att det inte är bra att göra väsen av sig på fel sätt klargjorde Emma Hamberg i en krönika i City förra veckan, utifrån - ännu en klassiker - unga kvinnors klädval. Det gäller visst att tänka på vad en slår in höfterna i innan en ska ut och flytta dem på stan. ["Klä på dig om du inte vill att folk ska titta"], uppmanar rubriken och Hamberg inleder med att beskriva "ett gäng fjortisar" där tjejerna har "minikjolar, bara ben, korta små jackor och upp-puffade tuttar under tunna linnen". "Kläder är signaler [...] på vem man vill vara, hur man vill blir [sic] sedd, hur man vill bli bemött" menar Hamberg och fastslår bland annat att "prostituerade går väldigt lättklädda. För att signalera vad det är som gäller." Detta alltså efter att först ha beskrivit väldigt lättklädda tonårstjejer. Det är ett fult grepp. Självklart menar inte Hamberg att de lättklädda med sin lättkläddhet ber om att bli våldtagna, förhoppningsvis menar hon inte att de ber om att bli köpta heller; däremot är lättkläddheten enligt Hamberg uttryck för en önskan att bli uppmärksammad och gärna kommenterad. (Bloggarens kommentar från verkligheten: Ord kan också vara våld. Psykisk misshandel är ett vedertaget begrepp. Men i vissa sammanhang tycks ord väga mycket lätt, oberoende av hur de kan tänkas träffa.)
På 80-talet hände det, mig veterligen, att en mörk utväxt i blonderat hår kallades "fnaskrand". Det gör den inte längre. Tatueringar är inte längre något som mestadels sjömän, kåkfarare och horor har. Piercingar är inte något ovanligt eller suspekt numera. För att ta några talande exempel. Signalers signifikans förändras eller försvinner. Att fortsätta köra i gamla hjulspår med samma gamla signaler som bränsle kan i bästa fall kallas konservativt och enkelspårigt. I sämre fall går det bakåt.