torsdag 13 november 2008

Det här är Frida

F: Vi som aldrig sa sexist växte fram ur de samtal som jag och Hanna förde under min tid som chef på Café Edenborg. Under den tiden hade jag en annan blogg. Det var en bekännelseblogg och den startade ur ett behov av att ta plats, ett behov av att tycka att jag var värd att finnas på nätet och att tänka att någon kanske skulle vara intresserad av vad jag hade att säga. Jag kände att det i sig var en politisk handling att jag tog plats och började blogga. Någonstans här gick det upp för mig mer än det någonsin gjort tidigare hur ALLT är politiskt. Från att jag av vana brer smöret på undersidan av knäckemackan (annars blev en kallad fetto av klasskamraterna på mellanstadiet) till att jag alltid anpassar mig och vill vara till lags. Och det var det jag ville skriva om.

Jag började intressera mig för feministiska frågor på slutet av högstadiet. Nu kan jag inte längre skilja det från mig själv. När jag får frågan ”varför är du feminist” så vet jag inte vad jag ska svara, eftersom det inte är någonting som jag har valt att bli – eller snarare; det är inte någonting jag skulle kunna välja bort. Jag kan inte längre välja att inte se det jag ser, jag kan inte längre inte se strukturer och maktspel vart jag än vänder blicken. Och precis som föregående talare så ser jag feminism som en aktivitet, någonting en gör. Precis som en gör kön.

Eftersom mycket av mitt engagemang grundar sig i att det privata är politiskt så finner jag inspiration i människor som vågar bryta normer och utmana strukturerna, hur små de än må vara. Det som ligger mig närmast hjärtat är just det vardagliga, det småaktiga, de yttepyttiga beteenden som gör att vi varje dag skapar kön och heteronormativitet, de maktstrukturer som infiltrerar sängkammaren, arbetsplatsen, köket, hemmet, gatan, kärleken, konsumtionen, kroppen. Det som kan kännas tvingande och som kan få oss att må dåligt. Det som får oss att ta roller och positioner som vi inte trivs i, och som säger åt oss att det är fel om vi gör på andra sätt.

En sak som gör mig varm i själen är systerskapet. Hanna uttryckte det väldigt bra när hon sa att hon inte hyllar alla kvinnliga ledarskribenter o.s.v. men att hon är beredd att kämpa för deras utrymme. För mig handlar systerskapet om att lyfta upp och stärka varandra, istället för att konkurrera med varandra enligt patriarkala normer. Jag vill skapa arenor där kvinnor känner sig bekväma med att ta plats, där dagordningen bestäms av de medverkande och där alla känslor räknas, och det är därför jag ibland jobbar separatistiskt.

Det som jag oftast brukar skriva om är de normer som rör tvåsamheten och relationer. På fackförbundet där jag jobbar cirkulerar det ibland massmail med tokroliga skämt om att det nya bilbältet ska användas för att sätta munkavel på frugan (så blir bilkörningen säkrare när en slipper höra hennes pladdrande). Jag blir ofta den som säger att det inte är roligt, hon som inte har någon humor. Jag blir också ofta den som frågar varför inte pappan tog ut någon föräldraledighet och som tycker att mannen kan laga sin egen mat och att sonen faktiskt inte måste jaga älg bara för att alla män i familjen innan har gjort det.

Här dyker frågan ”Hur orkar du?” upp. Inte som en komplimang utan som en hånfull trött suck. En suck av ”kan du inte bara lägga ner och skratta åt de lättköpta sexistiska skämten liksom vi andra, och bara låta folk göra som dom vill?”. Då känner jag liksom att jag har lyckats göra dom irriterade och obekväma. Kanske till och med skuldmedvetna. Det är en ganska trevlig känsla. Och det får mig att orka mer.

6 kommentarer:

FumikoFem sa...

Jag känner igen mig i det du skriver, i hur det var på högstadiet (jag började kalla mig feminist precis innan högstadiet) i hur jag själv ser på detta med att det privata är politiskt, från allt det stora till det lilla i vardagen.

Systerskapet är också väldigt viktigt för mig, och jag håller med i det du skriver.

Samt att en själv är den som påpekar när andra drar exempelvis sexistiska skämt, och får höra att en inte har humor, eller är för "pk".

Det där sista, jag har inte tänkt på det, eller jo lite, alltså om en märker att någon blir sur på en när en säger till dom när dom drar misogyna och sexistiska skämt, ja det är lite: "ja jag måste ha gjort något rätt om dom bli så irriterade på mig".

idan sa...

Åh, så har jag aldrig tänkt på det, angående de s.k. "skämten". Jag känner mig bara hopplöst ensam när de dyker upp på mitt jobb. Men det finns ju alltid fler sidor, ska försöka tänka som ni att jag kanske påverkar på ett konstruktivt sätt egentligen genom att "sura" när de drar såna där historier.

Frida sa...

Åh vad fint att jag kanske kan få er att känna er bättre med er själva! Jag lider såklart också ibland av känslan av ensamhet framförallt, och känslan av att jag är tråkigast på jorden och att de andra kanske har rätt och de verkar ju egentligen ha de lite roligare etc.

men lite av mitt feministiska arbete med mig själv går ut på att jag ska försöka sluta må dåligt av att känna mig obekväm. Att det faktiskt är okej om någon tycker att jag är tråkig och jobbig, bara så länge jag själv känner att jag står för det som är viktigt för mig. Och som vi har pratat mycket om här i bloggen - det är ju när folk känner sig hotade och trängda som de börjar kasta skit tillbaka. Det är när en ifrågasätter deras livsval som de blir sura och kallar en tråkig eller rabiat.

KÄMPA PÅ!!!

Hanna sa...

Att människor blir irriterade kan ju vara ett tecken på att två vanliga härskartekniker, osynliggörande och förlöjligande, inte fungerar. Då gäller det att inte påföra sig själv skuld och skam och tysta sig därmed.
Jag instämmer med Frida, KÄMPA PÅ!!!

Christina sa...

hej frida

vilken bra text! speciellt det där om systerskapet, sån vill jag vara tänkte jag. och så blev jag stärkt av att du lyckas vända de där "hur orkar du"-kommentarerna till kick ass-attityd. jag tror minsann jag ska börja med det också.

jag tittar snart in igen!

JIllis sa...

Hejsan, vad glad jag blir när andra jobbar för att få bort sexistiska skämt. Jag tycker det är illa i alla former både mot kvinor och mot män. Det är ju aldrig bra vi drar skämt om killar och säga att dem inte ska dra om oss. Jag hade en kollega som la upp en jätte äcklig länk på facebook. Jag skrev till honom att jag tog illa upp. Men då tar han bort mig sm vän och kommenterar inte på det jag skrev. Moget beteende!!