onsdag 12 november 2008

Det här är Hanna

H: Frida och Martin inspirerar mig. De gör bra saker, har spännande jobb och är smarta och snygga. Kärlek och respekt.
Vidare inspireras jag av feministiskt engagemang. Av separatistiska aktiviteter och kvinnor som tar plats. Jag jublar inte över alla kvinnliga vicepresidentkandidaters, bloggares och ledarskribenters åsikter på den enda grunden att de är kvinnor, men jag är beredd att kämpa för deras möjligheter till utrymme utanför könsrollens gränser.
Personer som vågar vara öppna och generösa inspirerar mig. Personer som på olika sätt bryter mot begränsande normer, och personer som skapar sina egna normer. Likhetsfeminister och queerfeminister. Veganer. Relationsanarkister och polyamorösa.

Egentligen är det ganska absurt att jag finner inspiration i normbrytandet - eftersom de normer som bryts i många fall är så absurt begränsande, förtryckande och irrationella att de borde varit historia för länge sedan. Dualismen kan kanske hävdas vara ett "naturligt" synsätt för människor, men det ställer ofta till skada, i likhet med andra "naturliga" fenomen. ("Naturligt" är ett ord jag använder så lite som möjligt, och sällan utan citationstecken.) Uppdelningen i två får lätt karaktär av motsättning eller komplement. (Vi-dom, subjekt-objekt, gott-ont, man-kvinna och så vidare.)

Därför kan jag ibland också känna att beteckningen feminism är absurd eftersom uppdelningen i kvinna (femina, femininum, feminin, feminist) och man är så stark i ”det allmänna medvetandet”. Namn är viktiga, även om tingen de betecknar inte förändras efter vad de kallas. Men låt oss för enkelhets skull kalla det feminism och låt oss för allt i världen inte se feminismen som något som specifikt angår kvinnor eller ”dom där feministerna”. Det angår oss. Feminism är för mig ett synsätt och ett handlingssätt - ett verktyg. Som Martin anser jag att feminism förutsätter aktivt handlande, att verktyget används. Om inte blir det som bäst ett exempel på vacker form, och den inneboende potentialen förblir outnyttjad. Feminism handlar om könsroller, om hur dessa förknippas med fysiska könstillhörigheter och hur könsroller och fysiska könstillhörigheter värderas och bedöms. Om sedan beteende bedöms utifrån kön (”Typiskt killar!”) eller kön bedöms utifrån beteende (”Så där uppför sig inte en riktig kvinna.”) är egalt och lika illa, eftersom de inte har med varandra att göra.

Jag organiserar mig separatistiskt och älskar det. Samtidigt har jag alltmer kommit att betrakta fysisk könstillhörighet som irrelevant. Så mycket, kanske det mesta, handlar inte om vad vi är, utan om vad vi gör. Därför är mitt ideal ”varje dag är ett manifest”. I idealet ligger att det är ouppnåeligt, men, som det heter i en bok om ätstörningar, vilken jag haft behållning av genom åren, ”hellre nästan rätt än exakt fel”.

Jag använder följaktligen hellre verb än substantiv när jag ska beskriva vad jag gör. Några substantiv ni kan räkna med att jag kommer att bygga mina kommande texter på och kring är mononormkritik och antiheterocentrism. Feminism, veganism, könsroller, media och språkbruk är självskrivna kärnämnen.

3 kommentarer:

Maria sa...

Många kloka ord. Jag funderar också mycket över den där "kombinationen" av separatistiska forum och ett queert synsätt på könstillhörighet. Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver och har funderat mycket på hur jag ska förhålla mig till min förkärlek till könsseparatistiska sammanhang samtidigt som jag alltid propagerar för könsdualismens uppdelning och hur mycket mindre viktigt det är att definiera mig som kvinna nu än förr. Hur tänker du?

Och en annan sak. Vad är det för bok om ätstörningar diu haft behållning av? Såna tips tar jag tacksamt emot.

Allt gott!

Maria sa...

Förlåt, könsdualismens UPPLÖSNING ska det ju vara... (Freudian slip?)

Hanna sa...

@ Maria: Jag tänker i korta drag att separatism är ett medel och inte ett mål. I vissa sammanhang kan det vara ett jättebra arbetsverktyg, men den långsiktiga intentionen är att vara allinkluderande genom just en queer upplösning av könsdualismen. Nyligen pratade jag med några personer som uttryckte att separatistiska sammanhang var de platser där de just nu upplevde att könet inte spelar någon roll; att de i separatistiska sammanhang är individer medan de i icke-separatistiska sammanhang, eftersom de uppfattas som kvinnor av omgivningen, i första hand är just kvinnor. Det är motsägelsefullt att sammanhang som bygger på samkönadhet kan ta fokus från könet på det sättet, men väldigt intressant och det gör det värt att vid valda tillfällen arbeta separatistiskt, enligt min mening. Förhoppningsvis kan den känslan av att könet inte spelar roll tas med och överföras till andra sammanhang.