tisdag 11 november 2008

Det här är Martin

M: Hej. Jag är djupt hedrad och mycket glad över att nu vara en av Vi som aldrig sa sexists skribenter. Den fantastiska duon Hanna och Frida har startat – och driver – en galet bra blogg, och jag ska göra mitt allra bästa för att tillsammans med dem föra den till nya höjder.

Vad kommer jag främst att skriva om?
Feminism, jämställdhet och genusfrågor naturligtvis. Och män och maskulinitet. Jag är ju en del av manssamhället, även om jag hatar det. Eftersom jag vid födseln definierades som pojke och sedan dess har uppfostrats till och i många fall bemöts som man så vore det förmätet av mig att tro att jag kan strunta i detta, ställa mig vid sidan av och deklarera: ”Jag är inte man!” Så funkar det inte. Jag försöker däremot förhålla mig kritiskt/problematiserande till detta och göra tillvaron uthärdlig för mig själv utan att trampa på andra och begränsa deras livsutrymme.

Feminismen upptäckte mig i tonåren. Jag tilltalades eftersom den ställde samma typ av frågor som jag redan då bar inom mig men ännu inte hade lyckats formulera. När jag var 15 år gammal började jag kalla mig feminist och jag har gjort det sedan dess. Idag är jag 30.
Mitt intresse för jämställdhetsfrågor växte med åren och jag studerade genusvetenskap och litteraturvetenskap med genusinriktning på högskola och universitet. När jag läste globaliseringsstudier på Södertörn blev jag skämtsamt kallad för ”genusfascisten”. Jag tog det som en komplimang. (Och jag har blivit kallad värre saker än så.)
Idag är feminismen den enda -ism som jag kan bekänna mig till utan att det känns konstigt. Den har betytt otroligt mycket för förståelsen av mig själv, och är dessutom den häftigaste och mest radikala globala frihetskamp jag vet.

Jag skulle vilja påpeka att begreppet ”feminist” för mig snarare är ett verb än ett substantiv. Läpparnas bekännelse betyder ingenting om du inte kan backa upp orden med konkret handling.
Det handlar om att göra feminism varje dag, hela tiden. Det är ett otacksamt, oavlönat, ofta bespottat mer-än-heltids-skitjobb – and I love it. Om jag misslyckas ibland? Självklart. (Försök igen – misslyckas mindre!)
I mitt arbete som journalist försöker jag belysa genusrelaterade orättvisor, sexism och androcentrism, men även de positiva exempel som finns. För utan pepp och inspiration går världen under.

Med skrivandet kanaliserar jag min frustration över sakernas tillstånd. Utan det skulle jag förmodligen ha blivit galen för länge sedan. Och kan jag dessutom inspirera någon eller väcka en tanke med det jag gör så är det utmärkt!

Vad irriterar mig?
Framför allt: Så kallade schysta killar. Det vill säga män vars engagemang i jämställdhetsfrågor enbart är ett resultat av deras hävdelse- och bekräftelsebehov. Självömkande killar får mig att vilja spy. Och mäns kollektiva skuld och ansvar kan jag diskutera hur länge som helst.

En av mina största inspirationskällor är science fiction i allmänhet, och feministisk sådan i synnerhet. Inom denna genre har jag hittat några av de största och mest radikala feministiska visionärerna. Joanna Russ, James Tiptree Jr., Ursula LeGuin, Pat Cadigan, Pamela Sargent… Listan kan göras lång. Andra inspiratörer är min mamma, Donna Haraway, Anne Fausto-Sterling, Carol J. Adams, Gudrun Schyman, Diamanda Galás – och David Liljemarks serier.

Allmänna käpphästar är så kallad skräpkultur, elektronisk musik (EBM!), vegansk kokkonst, skräckfilm, katter, cyborger och självrannsakan. Samt att utmana rädslor.
Och kärlek, förstås.
På återseende.

4 kommentarer:

jh sa...

Kul! Du/det låter jätteintresant. Får jag lov att fråga en liten försiktig fråga? Vissa män kallar sig feminister, andra pro-feminister. Vad är skillnaden? Och varför kallar du dig feminist och inte pro-feminist?

Martin sa...

Hej jh. Självklart får du det!
Jag kan givetvis bara svara för mig själv, men jag skulle känna mig lite feg om jag satte "pro-" framför "feminist".
Ungefär som att jag passivt stödde kampen för jämställdhet utan att själv delta i den.
Jag är dock medveten om att del människor anser att män inte kan vara feminister, och då kan lösningen för de killar som solidariserar sig vara att kalla sig profeminister.
Eftersom jag ser feminismen mer som en aktivitet än ett "tillstånd" så kallar jag mig feminist i och med att jag försöker verka i en sådan anda.
En annan god anledning till att kalla sig feminist är att visa att det inte är något som angår bara kvinnor - som Hanna skriver om i sin presentation.

Vänliga hälsningar,
Martin

P.S. Intressant hemsida du har förresten!

Anonym sa...

Ja men när kvinnor är självömkande och spelar offer så är det en politisk fråga och kallas feminism.

Dumme jävel!

Martin sa...

Oj, någon har ätit surpiller till frukost, samt glömt bort vad den heter.