I was made for loving you, and you, and you baby

"Jag kan kräkas vågrätt på alla uttalanden om att människan inte är gjord för monogami. Det är hon visst. Det finns alldeles för många livslånga kärlekar som pekar på just detta. [...] Jag råkar veta att det är hälsosamt och underbart att leva i tvåsamhet. Att få barn tillsammans med den man älskar och sedan rida ut eventuella stormar tillsammans. Att bråka om småsaker, bli nykär, vika tvätt i soffan framför House. Att hålla ihop för att man älskar varandra trots att det ibland är beigeare än beige. Att fixa det."

H: Malin Wollin, med bloggnamnet Fotbollsfrun, reagerar på "uttalanden mot livslång kärlek" (jag hittade krönikan ovanstående citat är hämtat från, ["Jo, människan är visst gjord för monogami"], via ett av dem, ["'Tvåsamhet kan vara osunt'"], en intervju i Aftonbladet med Susanne Wigorts Yngvesson som bl a medverkar i F-ordet).

Jag kan tycka att det är lite lustigt att derivera sitt bloggnamn från partnerns yrke. Jag kan tycka att det är lite ironiskt att Wollin i samma krönika skriver "Det provocerar mig något vansinnigt allt detta jagjagjag-tänk" samtidigt som hon har en länklista med rubriken "JAG JAG JAG OCH JAAAG:" på sin blogg. Något som varken är särskilt lustigt eller ironiskt är att skriva att "människan [...] är gjord för monogami" när "människan" inte kan läsas synonymt med "Malin Wollin" utan står för en föreställning om mänskligheten, har pretentioner på allmängiltighet. Som att monogami är det rätta för alla eftersom så många "livslånga kärlekar" är monogama (vad vi nu vet om den saken). Som att tvåsamhet per definition är hälsosamt och underbart. Tänk om vi skulle vända på argumentationen? Då borde tvåsamheten avskaffas snarast (titta bara på skilsmässostatistiken, det säger sig väl självt då att tvåsamma förhållanden inte fungerar! För att inte tala om hur många som mår dåligt av svartsjuka; otrohet; ojämlikhet vad gäller hushållsarbete och ansvar för gemensamma barn; osv) eller åtminstone omgärdas med välmenande förmaningar. Monogami kan allvarligt skada din hälsa och din självkänsla. Obs: ironi.

Som påpekades i blocket med poly-föreläsningar och -samtal under sommarens Pride-festival påminner attityder mot icke-exkluderande relationsformer om hur attityder mot homosexuella såg ut för några årtionden sedan (och hur attityder mot homosexuella fortfarande ser ut, om än inte lika utbrett och öppet, eftersom sådant numera kan räknas som hets mot folkgrupp). Det är inte ett alternativ, det är en abnormitet. Det handlar bara om sex. Det är inte "äkta kärlek" (vad nu det är). Det är bara en fas, något som går över.

Jag möter inte den här sortens attityder direkt särskilt ofta, något jag är tacksam för.
Det kanske kan anses att jag har det för lätt, eftersom jag inte behöver försvara mig. Jag får inte så många tillfällen att slipa mina argument. Frågan är dock varför och till vad jag skulle behöva argument. Jag är ju inte ute efter att övertala någon. Som jag har skrivit förut tycker jag dock att det är viktigt att alternativ får synas. När jag och mig närstående diskuterar relationer finns icke-exkluderande relationsformer med som ett perspektiv på/i diskussionerna. Alla vill inte ha icke-exkluderande relationer och det är såklart upp till var och en och två, men många är medvetna om att sådana relationer finns och också kan fungera. Jag har aldrig stött på någon poly-propaganda, vilket bara gör mig ännu mer oförstående till personer - till exempel Malin Wollin och några av de som kommenterat på artikeln i Aftonbladet - som inte tycks se någon skillnad på individuella polyamorösa relationer och ett polyamoröst världsherravälde där alla som vill leva monogamt tvångsomskolas eller utrotas. Så fort det monogama tvåsamma förhållandet som norm ifrågasätts intas försvarsställningarna. Aggressiviteten gör mig stundtals mörkrädd, särskilt som den förefaller så ogrundad.

Det borde inte behöva påpekas men ja, jag är medveten om att alla relationsformer/relationer kan ha sina problem. Icke-exkluderande relationsformer är inte ett alternativ för alla och inte lösningen på alla problem. Det finns inte ett och en gång för alla rätt sätt vad gäller relationer. Frågan här är varför relationer som inte följer den gängse tvåsamhetsnormen inte kan accepteras som lika hälsosamma och underbara för dem de passar som tvåsamhet är för andra. Icke-exkluderande relationer utesluter inte heller per definition barn, bråk och kärlek.

Uppdatering: Medan jag processat det här inlägget har det dykt upp några kommentarer på Wigorts Yngvesson-intervjun som jag blir riktigt glad av. "Det är ingen som tvingar någon till att ha fler än en partner [...] däremot tvingas många som vill ha flera partners välja bort detta på grund av det motstånd som finns i samhället. Det är ju bara att se på flera av de tidigare inläggen för att förstå en liten del av hur utstött den som väljer att stå utanför den monogama livsstilen blir. Varför skulle det vara så fint att dela med sig av sitt innersta bara till en person?" skriver en läsare, och en annan "Jag själv lever i ett monogamt förhållande för att det passar mig bäst, men blir ofta förundrad hur ofta de heterosexuella kärnfamiljs-folken blir upprördaöver sådant här. Vissa verkar kräva att resten av världen ska leva precis som de gör." Sådana kommentarer väger upp mycket.