Gamla stofiler

F: I dagens [Metro] fann jag ett notis med lite dubbla budskap. Tydligen så är vårt samhälles papparoll nedärvd från Dinosaurierna. Ni vet - den där papparollen där pappan tar hand om barnen. För så gör dinosaurierna, och tydligen strutsarna också. Att pappan i vårt samhälle tar hand om barnen är alltså en biologiskt nedärvd naturlighet.

Men vänta- sen när lever vi i ett samhälle där papporna tar hand om barnen? Sist jag kollade så är siffrorna för pappors föräldraledighetsuttag ganska konstant på 20 % [SCB]. Är det här ett sätt att normera jämställdheten - säga att vi är mer jämställda än vad vi egentligen är, för om vi säger det tillräckligt många gånger kanske folk tror på det.

Eller, med en mer optimistisk ton i rösten, är det här ett sätt att övertyga alla gamla biologister om att en omhändertagande papparoll inte alls är "onaturlig". Se, dinosaurierna - de vildsinta rovdjuren - gjorde det ju! Att vara en omhändertagande pappa är coolt, typ som T-rex!

Men om det nu är så de menar, varför säger de då "dagens papparoll"? För det är inte dagens, men det kanske är framtidens. Och då kanske uttrycket "den gamla dinosaurien" inte längre behöver betyda långsam, bakåtsträvande patriark utan kanske just omhändertagande, mjuk, beskyddande. Det är alltid kul när ord får nya meningar.

Apropå dinosaurier (och inte den nya fräscha betydelsen av det) så hade jag igår ett samtal med min far där jag sa att ha skaffat kattunge är väl ungefär som jag kan tänka mig att jag skulle känna om jag skaffade spädbarn - det är helt underbart, men jobbigt och det stör sömnen. Varpå han svarar att spädbarn aldrig är jobbigt, en får aldrig säga att småbarn är jobbiga. De är bara underbara. Det är aldrig jobbigt. Jag funderade över detta.
Dels så är det en lögn, eftersom jag har en nära anhörig som drabbats av depression just på grund av att hon varit hemma med spädbarn i ett och ett halvt år. Dels så är det normerande, eftersom det förbjuder föräldrar att känna "normala" känslor som trötthet och irritation under de tidiga spädbarnsmånaderna, och dels så är det troligen väldigt könsspecifikt. Det är lätt för en 40-talist man att säga att spädbarn bara är underbara, när huvudansvaret för barnet låg på mamman. Inget störde troligen hans nattsömn, eller var det enda sällskap han hade under ett år, eftersom han gick till jobbet (och i fallet med min far: reste mycket i jobbet).

Jag tänker på ett projekt av regissören [Ylva Forner] som aldrig fick ekonomiskt stöd och därför aldrig blev av, projektet hette nåt i stil med "The last Dinosaur". Det handlade om berättelsen om hur den sista mannen dog, och hur världen kom att befolkas av bara kvinnor. Titeln säger ju allt i sammanhanget.