Musik och normer

H: För ett tag sedan skrev Alexander Chamberland om [heteronormen inom kultursektorn] med särskilt fokus på film och på bristen på låtar om homokärlek/homosex. Elin på bloggen [Relationer] har som ett projekt att lista skön- och facklitteratur och film - dock inte musik - där tvåsamhet inte är norm. Och i senaste numret av Arbetaren har turen i [Nanna Johanssons] följetongsserie Saker som saknas inom populärkulturen kommit till "Låtar om alternativ kärlek" ("Man kan ju känna att det vore hög tid för en schlager om vänskap, en rap om att vara asexuell eller en ballad om bisexuell polyamori.").

Spontant kom jag på ett antal - om än i det stora hela ganska sällsynta - musikaliska sammanhang som (mer eller mindre) skiljer sig från hetero- och/eller mononorm:

• Suzanne Vegas "Stockings"
• Jill Sobules "I kissed a girl" (väldigt långt från den där tråkiga hetero-lesbiska dängan med samma namn som vevats under sommaren och hösten) - video finns [här] (lägg märke till Fabios insats som tämligen skev drömprins!)
• Cyndi Laupers "Brimstone and fire" och "She bop" osv
  
• Dolly Partons avkönade version av Fine Young Cannibals "She drives me crazy" (tack Martin för tipset)
• DAF (["Der Räuber und der Prinz"] osv)
• Robyns version av "Jack u off" (Prince)
  
• "Pedofillåten" "I'm on fire" (Bruce Springsteen gjorde originalet; Johnny Cashs version är nästan bättre/värre) i fina [Chromatics-versionen]
• Och så klart, inte att förglömma, The Magnetic Fields - the queerest of the queer (Stephin Merritt gjorde en version av "The nun's litany" på konserten på Cirkus i somras till min stora förtjusning).

Dessutom är det ju möjligt att, som jag skrivit om [tidigare], även i normen hitta saker som kan lyssnas (eller läsas eller ses) icke-normativt - liksom kvinnor ofta får nöja sig med manliga identifikationsobjekt inom populärkulturen i brist på kvinnliga, kan tilläggas.

Har du fler (musik)tips? Fyll gärna på i kommentarsfältet!