My sex is savage, tender; it wears no future faces; owns just random gender*

M: I torsdags var jag på [Amour, acide et noix], en dansföreställning av koreografen Daniel Léviellé. Så här beskrevs den på Dansens Hus hemsida:

Amour, Acide et Noix är ett könsneutralt verk trots dansarnas bara kroppar. Kön driver inte rörelserna och dansarnas genus är ovidkommande. I Lévillés verk är kroppen könslös och låter sig inte påverkas av de sociala koder som präglar vårt samhälle.

Det är stora anspråk, och det gjorde mig intresserad. Men tyvärr konstaterade både jag och mitt sällskap att föreställningen inte riktigt höll vad den lovade.
De fyra dansarna på scenen var helt nakna och tanken var att deras kroppar skulle vara avsexualiserade och könlösa, och dansen likaså.
Men en föreställning tillhör åskådaren i samma stund den framförs, och i åtminstone två åskådares ögon (mina och MM:s) lämnade den mycket att önska i fråga om ”könsneutralitet”.
Jag ser människokroppen som till stor del formad av och i en kultur. Att detta inte går att bortse ifrån blir tydligt i Amour, Acide et Noix – dels i fråga om koreografin –, men även vad gäller dansarnas fysiska kroppar. Att dansaren med fitta var den enda som hade friserat könshår bidrog till exempel till att hens kropp kändes väldigt kulturell och ”könad” i förhållande till kukkropparnas. Och koreografin var i stora drag tämligen klassisk, där dansarna med kuk ofta lyfte dansaren med fitta.

Frågeställningen om det går att göra en könsneutral dansföreställning är dock väldigt intressant i sig, och dansarnas kroppar och kön kom faktiskt att framstå som alltmer avsexualiserade under de dryga 60 minuter som vi satt i salongen. Men ”avsexualiserad” är inte detsamma som ”könsneutral”. Och dans blir inte subversiv bara för att upphovspersonen säger att föreställningen är det senare – nakna dansare eller inte. Det måste till något annat också: Ett ifrågasättande av hur och varför kroppen skapas i kulturen; något som jag saknade i Daniel Léviellés föreställning.

Det finns en dansform som jag tycker på allvar utmanar föreställningar om ”manligt” och ”kvinnligt”: Butoh
I fråga om att dekonstruera genus upplever jag att butoh, med rötter i Japan, kommer betydligt närmare detta i sina föreställningar än Léviellé. När jag intervjuade SU-EN, som är kreativ motor i uppsalabaserade [SU-EN Butoh Company] själv för cirka fyra år sedan, så sade hen bland annat detta:

En androgyn kropp är förutsättningen för butoh. Man skulle t ex aldrig prata om att uttrycka ”kvinnlighet”. (…) Det man söker är helt fristående från det manliga/kvinnliga utan är snarare en naturkraft. I modern dans för männen alltid och är de som kastar och håller. Det finns inte i den asiatiska.

De butohföreställningar som jag har upplevt – de är kanske sju allt som allt – har alla lyckats bättre med att dekonstruera genus än Amour, Acide et Noix. Varför? Jag tror att det beror på följande:
Att tro att det i en handvändning går att sidsteppa den kulturella kontext som ett verk uppförs i känns naivt. Bättre är att försöka dekonstruera den verklighet och de strukturer som formar oss och vår syn på kön, genus och sexualitet. Processen kan liknas vid en form av avprogrammering. Det finns ett fint engelskt ord för detta, som jag inte vet har någon bra svensk motsvarighet:
”Unlearn”

* från ”My sex” av Ultravox