Vilse i fördomarnas land

M: För några dagar sedan läste jag expressenreportern Anna Bäséns krönika [Hjälp – var är jag?] där hen skriver om sitt dåliga lokalsinne. Texten håller en skämtsam ton och går ut på att Bäsén vill ha en GPS i julklapp av sin sambo. Som personlig betraktelse, eller produktreklamstext för den delen, hade krönikan kunnat passera – om det inte vore för att den gör anspråk på att försöka förklara varför förmågan att hitta rätt skiljer sig mellan olika grupper av människor.
Redan här ringer en varningsklocka hos mig; varför klumpa ihop människor vars enda gemensamma nämnare är att de uppvisar en viss egenskap, om syftet inte är att försöka visa att de gynnas eller förfördelas på grund av samhälleliga strukturer och normer?

Sedan blir det värre. Bäsén intervjuar tre hjärnforskare som alla ger olika svar på varför hens lokalsinne är så dåligt; arv, miljö eller både-och. Och riktigt upprörande är intervjun med Annica Dahlström.
Känns namnet igen? Dahlström är hjärnforskaren som blev känd för allmänheten när hen, i en numera [klassisk intervju] av SVD:s ledarskribent Maria Abrahamsson, påstod att ”kvinnor” med små bröst är sämre bättre på matematik.
Dahlström visar sig vara precis lika fördomsfull som någonsin tidigare i Bäséns krönika. ”Kvinnor” har sämre lokalsinne än ”män” – därmed basta! Men det finns undantag:
– Det finns också män, som homosexuella män, som har kvinnliga hjärnor och dåligt lokalsinne, säger hon.
Och:
– Hur mycket du än tränar kommer du aldrig att bli lika duktig som en typisk karl.

Nu råkar det vara så att jag själv har extremt dåligt lokalsinne – det kan varenda människa som umgås med mig intyga. Jag ser det som ett personligt problem, och ett ganska jobbigt sådant, men det gör inte Dahlström. Enligt hen är jag en homosexuell man med en ”kvinnlig hjärna”. Alternativt finns jag inte. Tack för den upplysningen, ”doktorn”.
Det är tråkigt att Bäsén lyfter fram en person vars deterministiska generaliseringar är både verklighetsfrämmande och kränkande. Att Dahlström presenteras som ”den omstridda professorn”, och att de två andra forskarna ger andra förklaringar som inte är färgade av genusnormernas motsvarighet till frenologi känns som en lindrig tröst. Skadan – det vill säga kränkningen – är redan uttalad. Och jag är ganska säker på vems teori som läsarna kommer minnas.

För att skoja med människors ovana att generalisera kring individuella beteenden så brukar jag säga att jag är det levande beviset för att ”män” inte var ute och jagade på stenåldern. Och på QX.se startade jag en klubb med namnet [Inget lokalsinne] för flera år sedan.
Men hur det egentligen såg ut på stenåldern vet ingen. Det är dock uppenbart att vissa personer som anser sig sitta inne med sanningar om ”kvinnors” och ”mäns” förment olika egenskaper låter sitt omdöme färgas av värderingar som hör den tidsåldern till.