lördag 29 mars 2008

Definition av könssjukdom: drabbar män?

F: Förra sommaren fick jag veta att livmoderhalscancer smittar genom samlag. Män kan alltså gå omkring och bära på den form av cancer som inte drabbar dem själva utan endast de kvinnor som mannen har sex med. Den spontana reaktion det här väckte var först och främst: Varför säger dom inte det på ungdomsmottagningen? Fråga två: Varför testar dom inte män för om de bär på livmoderhalscancer när de går till gynekologen? Sedan fick jag reda på att livmoderhalscancer kan utvecklas utifrån samma virus som kondylom, vilket alltså kan testas för (eller åtminstone ses med blotta ögat om det är aktivt). Fortfarande undrar jag varför en inte fått höra något om cancer när en besökt ungdomsmottagningen. Ovanpå det här fick jag härmdagen höra att en kan undvika att få urinvägsinfektion ifall en använder kondom genom hela samlaget. Studier har visat att kvinnor som har sex med kvinnor får urinvägsinfektion i mycket mindre utsträckning än kvinnor som har sex med män. Män får det i princip aldrig. Urinvägsinfektion ses inte som en könssjukdom (liksom livmoderhalscancer) vilket troligen beror på att det inte är något som smittar åt båda hållen (läs: inte smittar män), men att en kan få urinvägsinfektion genom sex är ju ingen nyhet. Även här undrar jag varför en inte informerades om detta när en besökte ungdomsmottagningen när en var yngre. Det är trots allt ganska få könssjukdomar som leder till sterilitet eller ond bråd död, de flesta är bara besvärliga. Liksom urinvägsinfektion. En kan också fråga sig varför inte läkaren på vårdcentralen informerar om sätt att undvika att drabbas igen, när en är inne för femte gången på ett halvår.
Kanske för att det lägger ett ansvar på män att förhindra att de ger kvinnor infektioner som kan leda till diverse smärtor och obehag och njursten. Och för att det innebär ett användande av den förhatliga kondomen från början till slut.

fredag 28 mars 2008

Scener

Scen 1:

Jag följer med en jämnårig man till en läkarundersökning. Han frågar sköterskan om "moraliska stödet", det vill säga jag, får följa med in i undersökningsrummet, och det går bra. Sköterskan visar på två stolar: "Jag tänkte att sambon eller tjejen eller ..." Varken mannen eller jag säger någonting.
"Du kan lägga ytterkläder och väska på den stolen så kan tjejen sätta sig på den andra."


Scen 2:

Efter en idé jag fick när jag krokimodellade för några veckor sedan (efteråt kom en kvinna fram till mig och sa "jag trodde du var kille tills du tog av dig morgonrocken") klär jag mig när jag ska sitta för porträttmåleri - där jag ska bli avmålad påklädd; de flesta avbildar huvudet, eller huvud och överkropp - med skjorta och slips. Jag har kort hår. Kursdeltagarna har svårt att hitta "tjejkomponenten" i mitt ansikte; jag har inte mycket smink på mig, bara kajal ("om du hade haft läppstift skulle det ha varit enkelt"), och örhänge, kommer de fram till, signalerar inte något om könstillhörighet nu för tiden. Läraren citerar på skämt ur minnet ur en bok från början av 1940-talet, i vilken det står att det mest betecknande för kvinnokroppen är att "Kvinnor har lägre och mer vertikalt ställda pannor". De talar om hur käklinjen blivit "aggressiv" på en bild där jag ser ut som en ung man, om underhudsfettets "mjukare rundning", om hur ögonbrynsbågarnas utseende skiljer sig mellan kvinnor och män.
Jag klär mig ibland i skjorta och slips privat.

torsdag 27 mars 2008

Rädslans psykologi

H: Javisst! Kvinnor förväntas ta ansvar för (både sin egen och) männens sexualitet, liksom de flesta preventivmedel är utvecklade för kvinnor. (P-piller för män börjar väl mycket likna en vandringsmyt vid det här laget.) Blir vi utsatta för våld från män skyller vi oss själva: vi valde fel väg, var fel klädda, hade fel utstrålning, valde fel sällskap, agerade fel (drack, skrattade, flörtade, visade att vi var rädda, var inte tillräckligt rädda, sa ja, sa nej, sa vad det nu var vi sa inte tillräckligt tydligt, sa ingenting, litade på någon, stannade hos mannen efter första slaget, slutade umgås med vänner, fortsatte umgås med vänner, lät mannen bryta ner oss i oändligt många små bitar tills vi inte själva visste vilka vi var och vad vi ville, stod upp för oss själva, och så vidare i all oändlighet), hade fel kön, medan de gjorde, efter omständigheterna och enligt den samhälleliga retoriken som du Frida skriver om, rätt.

Förutom att det inte går att resonera med djur är det också svårt att resonera med sina egna rädslor och föremålen för dem, och hur ska vi kunna komma ifrån normen "män är djur" om vi inte kan resonera, hur ska vi kunna sluta vara rädda? Rädslan är ett effektivt hinder för syskonskapet, liksom konkurrensen är ett hinder för systerskapet. Rädslan är ett effektivt verktyg för att hålla oss, både kvinnor och män, kvar på våra gamla positioner - bara att kvinnan har lämnat hemmet ("spisen") har hon fått betala med ökad rädsla.

Att det finns en typiskt "manlig kåthet" som inte kan kontrolleras vid anblicken av till exempel en toplessbadande kvinna eller en kvinna i kort kjol är inte bara fördummande för männen; det fråntar både männen ("djuren") och kvinnorna ("villebråden"/"offren") individualitet och självbestämmande.

För att citera Anja Snellmans Rädslans geografi: "[Kvinnorna] viker [...] undan, stiger åt sidan, på gatan, på övergångsställena, i rulltrapporna. De spritter till vid minsta beröring, ger väg, bereder plats, slavar under sin livmoder."
Rädslan är inte bara förknippad med geografi (det berömda citatet: "Alltså: val av färdstråk, undvikande av vissa platser vid vissa tidpunkter på dygnet, [...]") utan även med fysiologi ("livmoder" förstådd som ett samlingsnamn för hela den kroppsliga utsattheten: en hand som nyper en, en man som trycker sig mot en på tunnelbanan ...) och sociologi ("[...] val av följeslagare, [...]"). Sammantaget psykologiskt: "[val] kanske till och med av hela sättet att leva!"
"Rädslan hindrar kvinnorna från att bli självständiga." Vi är beroende av vår rädsla på så vis att vi definieras utifrån den. Vilka skulle vi vara om vi kunde sluta vara rädda? Vilka val skulle vi då göra?

tisdag 25 mars 2008

Den kvinnliga säkerheten på entreprenad och så var män djur igen

F: Att män är djur betyder inte att män är knähundar eller att en i och med att en säger att män är djur ställer sig i ett överläge till män. Att "män är djur" innebär enligt retoriken att de är farliga, de är våldsamma och de styrs av sina behov; de tar vad de vill ha. När Ireen von Wachenfeldt sa att män är djur var det detta hon menade, och det ledde till att hon fick avgå och att ROKS förlorade mycket av sitt förtroende. Jag förstår inte varför. Att män är djur är inte något som rabiata feministidioter har hittat på. Det är inte ett uttryck för manshat. Det är en retorik som förs av hela det rättsliga samhället, där och i den allmänna debatten behandlas män som djur och kvinnor som villebråd. Retoriken kring våldtäktsmål säger detta tydligt.

Att män ses som djur är kontraproduktivt, inte bara för män som själva blir förolämpade för att de liknas vid djur, utan för kvinnor som alltså ska försvara sig mot män, inte resonera (det går ju inte att resonera med djur). Retoriken lägger av all skuld från männen som inte kan styra sig själva och inte ta ansvar för sig själva, och hamnar istället i händerna på diverse självförsvarskurser för kvinnor och behändiga vapen som kvinnor kan ha i handväskan. Något av det obehagligaste jag har sett var när City illustrerade en karta över Stockholm med säkra och osäkra platser för kvinnor att röra sig på. Om detta inte ger en bild av att män är djur så vet jag inte vad som gör det. Igår (25/3-08) publicerades ytterligare en artikel på temat Kvinna! Så skyddar du dig från våldtäkt! (mitt påhittade tema) i [Metro].

Feministiskt självförsvar är oerhört viktigt såklart, och jag kritiserar inte det arbete som tjejerna i artikeln bedriver. Tjejer ska slå tillbaka, sluta vara rädda, inte behöva gå långa omvägar runt mörka parkområden och det är bra att kunna några avväpnande slag i överfallssituationer, EMELLERTID har jag tröttnat på Kvinna! Så skyddar du dig från våldtäkt! och är mer intresserad av Män! Så slutar ni våldta! om det nu är den retoriken vi för. Allra helst såklart Män! Så blir ni av med era ofräscha kvinnoideal; tre steg mot en modernare personlighet! eller något annat som skulle slå i gratistidningsdjungeln. Därför blir jag trött när jag läser de förebyggande tipsen som tjejerna i Metro-artikeln ger kvinnor (förebygg våldtäkt!) eftersom de cementerar bilden av kvinnor som villebråd och män som djur. tips 1: byt kläder efter krogen eller ha i alla fall med gympadojor. Liksom många djur kan man springa ifrån män. tips 2: tänk på kroppsspråket. Möter man en björn i skogen ska man stå helt stilla, eller hur sägs det? tips 3: om någon går bakom, vänd dig om och titta personen i ögonen. Hundar mäter styrka genom att se vem som viker undan blicken först.

Som tur är för en del [män] den här diskussionen också. Även om många av männen i kommentarerna tycks vilja sälla sig till idén om män=djur. När jag diskuterar våldtäkt med manliga bekanta får jag ofta höra den självemotsägande snurran "våldtäktsmän är psykiskt störda" tillsammans med "om kvinnor skulle bada topless på badhus skulle ju våldtäkterna öka!" Hm, kåthet eller psykisk störning, djur eller psykiskt störd människa? Det är inte Ireen von Wachenfeldt som hittar på att män är djur. Det hittar dom och alla andra på så bra själva.


lördag 22 mars 2008

Den pop-kulturella bristen i fråga om kvinnliga nördar

H: I jakt på kvinnliga nördar på film efter [Fridas inlägg nedan] hittade jag till min lycka [den här] fina texten av frilansskribenten Sarah Seltzer.

Ett citat ur "The (girl) geek stands alone":

If being an unabashed dork is a uniquely male province, then so are all its perks: being judged for intelligence and wit rather than looks, for one. The female dork chooses her own narrative over the narrative of a conformist society and demands to be accepted for who she is. And as punishment, pop culture robs her of her sex appeal. [---] [T]he cultural taboo persists, keeping images of female dorks from being celebratory or even benign; they remain moody Cinderellas waiting for that invitation to the ball that will spring them from geek limbo.

Mat, på en skala

H: Som du Frida sätter fingret på ses det störda ätbeteendet ofta som problemet per se och inte, som Orbach ser det, som ett symptom på ett mycket större problem, nämligen som svar på de begränsningar samhället ålägger kvinnor vad gäller möjligheter att uttrycka sig. Orbach ger, utfrån sina erfarenheter av arbete i studiecirklar, exempel på flera slags känslor som kvinnor undertrycker/uttrycker genom att tvångsmässigt äta. De flesta känslorna tangerar på ett eller annat sätt ilska och/eller maktlöshet. Stress är förmodligen också en vanlig orsak till störda ätbeteenden, och även om en utbränd kvinna med stressmage säkert kan må bra av att äta frukost varje dag botas inte problemen som ger upphov till hennes problem med maten, det vill säga stressen och utbrändheten, på vägen genom magen.

Att störda ätbeteenden förknippas med arbetarklass låter fördomsfullt (skulle dessa klasskillnader bero på att medel- och överklassens människor är bättre utbildade, att de växer upp med mat som står på bordet utan att inhandlandet och lagandet - och inte heller förtärandet? - av den är förknippat med konflikter, att de har råd att köpa bra mat eller till och med betala någon som lagar väl avvägd mat åt dem?), men enligt Lena Sohl, som har skrivit om klassresa genom ätstörningar i senaste numret av Bang (1/2008), finns vissa belägg för att det stämmer: "Bilden av sjukdomen ser ut så här: privilegierade kvinnor med sin strävan efter självkontroll och disciplin över kroppen. Det är de som förväntas svälta och kräka sig. Arbetarklassens lika duktiga döttrar får liksom inte riktigt plats i den där bilden. [---] Flera studier visar att risken är större för ungdomar från arbetarklassen att få störda ätbeteenden, att över- och övre medelklasstillhörighet och hög utbildning inte hänger ihop med ökad risk för ätstörningar."

En mycket intressant parallell Orbach drar är då hon menar att anorexi och tvångsätande (det senare kopplar jag inte riktigt ihop med bulimi, åtminstone inte huvudsakligen, eftersom kompensationsbeteendena - i den mån de förekommer - vanligen inte är lika kraftiga som vid bulimi, snarare med det som brukar kallas ätstörningar UNS - utan närmare specifikation, vilket ger utrymme för ett helt spektum av beteenden) är mycket nära besläktade och har likartade mål, fast medlen är radikalt olika.

Det finns ju ett slags klasskillnad också i ätstörningarnas värld, där bulimiska störningar anses "sämre" än, som misslyckade versioner av, anorektiska, vilket även Lena Sohl tangerar: "De svältande uppfyller ju ändå många av samhällets önskningar, den där strävan efter att lyckas forma och omforma sitt liv och sin kropp."

Än en gång stannar jag i frågan om kontroll (sökandet–finnandet) och kapning ("drabbas av"). Vi förväntas medvetet bestämma över maten; vi får inte omedvetet låta den bemäktiga sig oss. Är det inte något skevt med de bilderna, ligger de inte liksom - utan att vi behöver närma oss svårt ätstörda beteenden åt någotdera hållet - i ytterkanterna av en skala?

torsdag 20 mars 2008

Mer om mat

F: För att spinna vidare på ämnet och inte lämna något till den stundande studiecirkeln vill jag åter inflika hur komplicerat förhållandet till mat är och vilken stor källa till stress, prestationsångest och dålig självkänsla. Precis som Sofia skriver i kommentaren till förra inlägget så känner även jag få tjejer som har ett okomplicerat förhållande till mat. Själv är "att äta rätt" en av mina största borden och en av mina största känslor av misslyckande. Ibland ger mig tanken på att jag borde äta frukost varje dag så mycket ångest att jag knappt orkar gå upp ur sängen. När slutade mat vara ett behov som fylls och när blev det ett borde som en känner sig stressad över? Inom vården tycks tanken på ett komplicerat förhållande till mat helt ha gått förlorad, eftersom de allra flesta krämpor tycks kunna botas med regelbundna måltider och fem frukter om dagen. Att ge rådet till en utbränd kvinna med stressmage att äta frukost och mer fibrer varje dag känns ogenomtänkt och inte särskilt psykologiskt.

tisdag 18 mars 2008

The original anti-diet book is back...

F: ..som det står på baksidan av Fat is a Feminist Issue. Trots att jag bara läst igenom förordet och introduktionen är även jag berörd och fast. Precis som du säger Hanna är förhållandet till mat så pass tabubelagt att det knappt går att uttrycka, samtidigt som det är föremål för mycket diskussion som dock tar formen av att prata om normer kring hur en inte ska äta generellt snarare än hur en själv äter specifikt. Det pratas helt enkelt för lite om hur en äter själv, utöver när det gäller att byta recept på diverse fettsnåla middagstips. Beteenden och förhållanden till mat förväntas oftast vara okomplicerat och balanserat, en förväntas kunna hantera sin kosthållning utifrån rådande rön om vad som anses vara en god kosthållning. Individer som inte sköter sin kosthållning sorteras ofta in i fack som outbildad, deprimerad, karaktärslös eller bara rätt och slätt osund. Att dricka mycket läsk till exempel hörde jag någon häromdagen mena var "typiskt arbetarklass" vilket säger rätt mycket om vår syn på förhållandet till mat och hur det påverkar identiteten.
Att fetma (fat;den svenska översättningen av Fat is a Feminist Issue är det missvisande Fetma är en kvinnofråga) har en ständig risk-närvaro hos kvinnor i deras förhållande till mat är också som Liv Strömqvist uttrycker det i 100% Fett (just nu en väldigt passande titel) försvagande, både mentalt och fysiskt. Precis som Hanna skriver har innebörden av mat blivit frånkopplat från dess närande betydelse och istället kopplat till njutning/nöje eller ångest, i Strömqvist serie är kvinnorna så pass försvagade och upptagna av sitt kroppsliga späkande att de inte kan bidra till den politiska kampen, som därför domineras av män. Väldigt träffsäkert.

Jag ser fram emot vidare diskussioner kring Orbachs bok när jag har kommit lite längre i mitt läsande. För alla som vill vara med i diskussionen finns boken att köpa billigt på ganska många ställen på nätet, den senaste upplagan kom 2006 och finns bara på engelska.

Tvångsätande erbjuder verbaliseringsproblem

H: Har mycket snart läst ut Fat is a Feminist Issue och är berörd. Det känns som att (i synnerhet) den specifika typ av ätstörningar Susie Orbach behandlar fortfarande är belagd med verbala tabun, och ändå får jag bara genom att utgå från mig själv indikationer på att den är vanligt förekommande. Kanske är (olika) störda förhållanden till mat så oerhört vanliga, vardagliga, att även de är som "kejsarens nya kläder", eller också införlivade med vad som anses "normalt". Mat och olika aspekter av mat (fett, kolhydrater, skräpmat, dieter, lightprodukter osv) är så laddade med symboler att symbolerna är svåra att bortse från. Maten har också blivit något som "drabbar" en - i synnerhet om en är kvinna -, dock med övervägande de negativa aspekterna av den "drabbande" kärleken: en utsatthet, förlust av det fria valet. Vår mat- och ätandekultur skapar generationer av impotenta kvinnor, liksom - vilket Orbach också tar upp - äldre tider av ransoneringar och matbrist skapade generationer av "inkompetenta" mödrar (som inte hade nog mat att ställa fram på bordet åt sina barn). Skuldbeläggandet kring mat och ätande skymmer den närande funktionen och förvrider aspekterna på mat/ätande som njutning. Mot mat-/ätandekulturen är det omöjligt att vinna: för lite och för mycket skämmer lika, och "lagom" är en mängd vi förvägras rätten att själva avgöra.

måndag 17 mars 2008

Potentiellt sexig kvinna sökes

F: Social idioti måste ju vara första steget mot en revolution, eller i alla fall mot ett brytande av normerna! Att tvåsamheten erbjuder en kass lösning är ju tyvärr en väldigt gammal sanning, dock lite som med kejsarens nya kläder eller elefanten i rummet (välj liknelse) så pratar en inte om det. För på samma sätt som ens partner förväntas vara ens andra hälft och allt för en, så förväntas en själv vara halv tills en hittar någon att bli hel med. Detta skapar en väldigt konstig självbild. En ska helst hitta någon som kompletterar en och tar fram ens bästa sidor, som kan stötta en i vått och torrt och som får en att blomma upp och bli den där fantastiska kvinniskan en innerst inne visste att en var. Det funkar kanske lite likadant som "när jag blir smal kommer jag att bli en mycket lyckligare och bättre kvinniska"- en förväntas plötsligt bli lycklig när en har funnit "kärleken". Alla andra problem ska då försvinna, och försvinner de inte måste det vara nåt fel på förhållandet (been there, done that, undrat hur jag tänkte egentligen). Utöver mina neuroser är det här även temat för mången hollywoodfilm med make-over story där blyg tjej träffar vild kille som tittar blyga tjejen i ögonen och ser hennes potential. I slutet av filmen är den blyga tjejen utagerande och sexig (mina huvudsakliga referenser är tyvärr Dirty Dancing och Grease). Tanken att en ska/vill hitta en käresta som ser ens potential och ens dolda talanger och som lyckas med bragden att definiera en utöver vad en själv kan göra är en fruktansvärd tanke. Det är den andras blick som definierar en, DU gör mig hel, DU ser mig för vad jag verkligen är. Jag är ledsen om jag nu låter heteronormativ men det känns som att det oftare är blyga kvinnor som förändras av djuriska män än tvärtom. Stackars Baby i DD som är tråkig och präktig och inte har någon som helst taktkänsla innan hon träffar fantastiska arbetarsexiga Jonny som får henne att blomma. Nobody puts Baby in a corner, säger Patrick och räddar henne ur förtrycket som är hennes egen frigididet.
Det här är återigen en sådan sak som egentligen är positiv och konstruktiv men som förstörs totalt av kärleks- och tvåsamhetsnormen. Att individer kompletterar varandra och lyfter upp varandra och ser potential hos varandra som en inte kunde upptäcka själv är fantastiskt och nödvändigt och utvecklande. Tanken att det måste vara en andra hälft som gör det är destruktiv och skapar en konstig förväntan på kärleken och en underlig förväntan på hur en själv ska förändras när kärleken "drabbar" en.

För att svara på Hannas fråga om alternativord till "mänskligheten" har jag använt kvinniskor istället för människor i texten ovan, men jag kan inte bestämma mig för om jag bara tycker att det låter töntigt och styltigt och som att det bara syftar till kvinnor, eller om det bara är ovana som får mig att känna så.

I övrigt efterlyser jag en diskussion kring boken "Fat is a Feminist Issue", antingen här eller i en studiecirkel.

Språkligt inpass

H: Efter Fridas kommentar om ["men" versus "emellertid"] har jag märkt att jag har börjat använda "dock" ganska ofta. I fler fall än en kanske tror går det också bra att säga "och" istället för "men", även om det kan kännas lite väl arbetsledarklyschigt ("det här gjorde du bra, och nästa gång testar vi att göra på ett annat sätt").

En annan fråga som kommit upp: ordet "mänskligheten" är, för att citera en klok person, "uppenbart androcentriskt i sin etymologi". Har någon något bra förslag på alternativ?

torsdag 13 mars 2008

I was here at home, waiting for my twin to return*

H: Jag säger att det här är ett tillfälle så gott som något för mig att komma ut som social idiot. Jag förstår inte normen som analyseras i föregående inlägg och i kommentarerna till det. Eller, jag förstår att det finns en norm som säger att (den romantiska heterosexuella monogama) kärleken är det största, att det finns en tendens att nedvärdera vänskapliga relationer till förmån för kärleks- (samma definition igen) relationen (been there, done that, and I got a helluva lot to catch up on afterwards), jag kan dra paralleller till Platon och Shakespeare (Anna Jörgensdotter sätter träffsäkert fingret på hur Shakespeare fungerar - ? - också i vår tid när hon skriver om Michael Radfords filmatisering av The Merchant of Venice i en [krönika] i etc.nu) och skissera analyser av hur vi insocialiseras i den på olika sätt redan tidigt. Om vi väljer att leva mot normen lever vi lik förbannat med normen, eftersom vi uppfostrats med den.

Vad jag däremot inte förstår är att vi lever enligt denna värderande (värderande som i att en viss relation eller typ av relation har ett högre värde än andra) tvåsamhetsnorm, eftersom den uppenbarligen erbjuder en så kass lösning. Antagandet att en person ska kunna vara allt för en ställer väldigt stora krav på och förknippar mycket stora förväntningar med den personen, och också på den som - i olika grader av medvetenhet - har dessa krav och förväntningar. Antagandet borgar för att en ska bli besviken på personen "allt"; dessutom är sannolikheten stor att den egna oförmågan att leva upp till antagandet (till exempel om en börjar intressera sig för någon annan på ett sätt som enligt normen ska vara förbehållet den egna partnern) leder till skuld, sorg eller andra känslor som upplevs som problematiska. Att inte (kunna) leva upp till normen kan diskvalificera en i ens egna ögon, vilket jag hävdar är ett problem för relationen till och respekten för de egna känslorna.

Jag antar att det också är tillfälle att påpeka - eftersom vissa tyvärr känner sig påhoppade när detta ämne kommer på tal - att jag inte anser dem som väljer att leva i tvåsamhet vara oupplysta, att jag inte anser att de former av relationer, normativt sett kanske snarare icke-relationer, jag valt är de enda rätta och att jag inte vill propagera för dem för andras räkning. Något jag anser är att valet bör betonas, att valet kan vara ett sätt att synliggöra och en strategi för att ta kontroll över normen. Jag tror att gängse relationsnormer i många fall inte är föremål för medvetna val, utan som Frida och Annika skriver uttryck, självuppfyllande (för att inte tala om självhyllande) profetior, former, bilder.

* Ur Eleni Mandell, "My Twin" (Miracle of Five, 2007)

tisdag 11 mars 2008

Vänskapsfelet

F: Att tvåsamheten indoktrineras i oss från tidig ålder tror jag mycket väl stämmer om man just ser till de bästisförhållanden som du nämner som en hade när en var liten. Uttryck som "femte hjulet" och "three is a crowd" tyder väldigt mycket på att det finns något dåligt med att umgås många och något fundamentalt bra med att umgås få (två). Jag minns från när jag var liten föreställningen om att tjejer inte kunde umgås tre (självuppfyllande profetia), för då bråkade de bara. Tjejer lär sig ganska tidigt att det är knepigt att umgås i gäng, och de tenderar därför att para ihop sig två och två (hepp, nu kom hobbysociologen fram!). Jag håller med dig om att dessa bästisförhållanden liknar formen för monogama kärleksförhållanden; i det att det endast var möjligt att ha en bästis åt gången, och att de är förknippade med väldigt mycket stolthet, svartsjuka och känsla av utvaldhet.
Jag funderar ytterligare över det inneboende motsatsförhållandet som finns mellan vänskapsrelationer och partnersrelationer. Det förväntas vara bäddat för konflikter när den nya partnern ska sammanföras med vännerna. Först och främst har vi ju den ständiga risken för att vara toffel, dvs att ens vänner uppfattar att en hänger mer med ens partner än med dem. Detta grundar sig ju i att det sätt en umgås med ens partner skiljer sig från det sätt en umgås med ens vänner, och att dessa omöjligen går att kombinera förutom under kontrollerade omständigheter (parmiddagar). Sedan finns problemet med att ens vänner inte godkänner nya partnern, partnern godkänner inte ens vänner; båda vilka kan leda till utökad toffelhet och isolering samt total splittring mellan det liv en delar med ens vänner och det liv en delar med sin partner. Utöver dessa komplikationer som kan ske när ett partnerförhållande ska försöka sammanföras med ett/flera vänskapsförhållanden så finns det en hel drös med studier som visar vad som händer med två individers vänner när de ingår partnerförhållande (trots att jag försöker vara könsneutral så måste jag tyvärr nu överge detta, för dessa studier har framförallt inriktat sig på heterosexuella män och kvinnor). Vissa studier visar att män förlorar kontakten med sina vänner och bara hänger med sin frus vänner, vilket gör dem ensamma och olyckliga sen om frun vill skiljas. Å andra sidan så visar vissa studier på motsatt förhållande. Oavsett vilket tyder detta på att inte bara så är partnersförhållanden och vänskapsförhållanden två vitt skilda företeelser, utan de är dessutom källa till konflikt och därför värda att studeras grundligt. Vad säger du om det?

måndag 10 mars 2008

Ägandefelet

H: Citerar Frida från föregående inlägg: "En känner oftast inte ett lika stort behov av att äga sina vänner som en känner av att äga sina partners."

Här sätter du verkligen fingret på en viktig relationsfråga. Kärleken, i den betydelse vi har talat om den tidigare (den romantiska heterosexuella monogama tvåsamma kärleken som ska "hittas" eller som "drabbar" en - vi faller också i normfällan genom att med ordet kärlek underförstå denna typ!), innehar en särställning bland relationer. Flera språkliga figurer signalerar detta: det nämnda ägandet i språket ("X:s pojkvän") och uttrycket "bara vänner", för att ta några exempel. Vänskap spelar normativt sett i en lägre division än kärleken, vilket avspeglas i språket.

När jag växte upp var det en bästis som gällde, och de svartsjukedramer som uppstod liknade de som förekommer i traditionella kärleksrelationer, det var tårar, gräl och rena handgripligheter.

Ett försök till analys: under uppväxtåren överförs denna "kärleksrelationsliknande" aspekt av vänskapen gradvis till kärleksrelationerna, parallellt med att kärleksrelationen tar vänskapens plats som den viktigaste relationen i flickans/kvinnans liv (enligt normen näst efter relationen till den egna familjen).

lördag 8 mars 2008

Språkliga projekt

H: Att bryta mot vissa språkliga former känns viktigt. Hur vi använder språket är viktigare än vi kanske tror, och ofta svårare att förändra än en kan tänka sig. Att skriva en i stället för man kräver inte mycket, bara en aning eftertanke, men säga det? Det upplever jag ofta som svårt, och om jag inte helt enkelt går på den lata linjen och säger "man" (där jag inte specifikt menar "jag") kan det bli alla möjliga och ibland ganska byråkratiska omformuleringar.

Ett annat projekt jag har är att inte använda genitivkasus i fråga om människor, till exempel i sammansättningar som "X:s sambo", "X:s pojkvän", utan i stället säga "Y, som är sambo/ihop med X". Det tar lite extra tid, men känns betydligt bättre för mig. Att äga människor är ute 2008.

F: Jag tänkte även på ordet "men" igår. "Men" följs ju ofta av en paus så att det ofta låter som att en säger "män!" istället för "men" tills nästa ord följer och en inser att det var "men" det syftades till. På samma sätt som du ogillar ordet "emanciperande" för att det innehåller ordet "man" (och jag håller med dig, det låter på något sätt som att en ska bli en man, att det är däri frigörelsen ligger) så ogillar jag ordet "men" och ska härmed försöka använda ordet "emellertid" eller något annat dylikt längre och mer byråkratiskt ord. För det är sant som du säger; en är oftast lat och väljer den snabbaste språkvägen, varför en troligen säger X:s pojkvän/flickvän istället för "han som hon är tillsammans med" eller "Fridas vän Hanna", istället för "Hanna, som Frida är vän med". Det där hänger dock ihop med tvåsamheten och känslan av att höra ihop som du skrev om nedan. Om en kan vara någons andra hälft är det språkligt logiskt att den andra hälften tillhör en eftersom den är "min andra hälft" och inte "hälften av mig" eller "den halvan av mig som inte är jag". En känner oftast inte ett lika stort behov av att äga sina vänner som en känner av att äga sina partners.

För övrigt känns skillnaden mellan att hitta kärleken/drabbas av kärleken som kvinnlig/manlig i många fall (Romeo och Julia exkluderat). Kvinnan förväntas sitta passivt och väntar på att hitta kärleken, enligt ren och skär Jane Austen-anda, medan mannen drar iväg i krig eller pysslar med affärer (vi är fortfarande i Jane Austens värld) tills han plötsligt drabbas av kärleken och den förtär honom, han kan inte äta och inte dricka och han är djupt olycklig över att ha blivit drabbad av kärleken för den visar honom en svaghet som han inte trodde att han hade, och han bara MÅSTE erövra föremålet för sin kärlek (eller hellre; den som har snärjt honom i kärlekens nät/den som utövar en makt över honom) annars dör han. "[...]In vain I have struggled, it will not do. My feelings will not be repressed. You must allow me to tell you how ardently I admire and love you[...]" säger Mr Darcy till Elisabeth Bennet i Pride and Prejudice och uttrycker just hur kärleken har drabbat honom mot hans vilja.
Detta ger egentligen en kanske mer tydlig bild av hur kärleken fungerar eftersom den antyder att kärleken är ett projekt, en kamp, medan föreställningen om att en ska hitta kärleken skapar bilden av kärleken som oproblematisk och färdigpaketerad och just bilden av att när en väl har hittat kärleken har en hittat "hem". Och alla vill ju hitta "hem".

fredag 7 mars 2008

Ett kärleksfullt andra inlägg

F: Apropå nedanstående om normer och dylikt; jag glömmer ibland bort att den här myten om tvåsamhet och livslång kärlek inte är genomskådad hos alla mina vänner. Jag vet inte om jag helt har genomskådat den själv eftersom jag fortfarande är obotlig romantiker bakom mitt hårda "kärleken är en patriarkal myt" skal. Trots mina egna fel och brister blev jag i alla fall lite ställd när jag häromdagen fikade med en vän som var olycklig över att han kanske aldrig skulle träffa någon och därför bli "ensam", han målade upp halvskämtsamma bilder om att han skulle bli den där ungkarlsvargen som fick fira jul med bästa kompisen och dennes familj, och trots att han hade ett leende på läpparna så hade han samtidigt magknip så det märktes att det var på allvar. Jag försökte med: men hela den här jakten efter någon, du tror inte att det kan lösa sig på annat sätt? och då gav han mig den där blicken som kapitalistiska föräldrar ger till 14-åringar som precis har gått med i Ung Vänster och sa "det är väl klart att man vill hitta någon som man kan dela allt med och slappna av med, det vet jag att du också vill". Jag säger inte emot hans analys av mig, jag kanske vill hitta denne någon som jag kan dela allt med och som kan göra mig hel, för denne någon verkar vara helt fantastisk, men jag blir ledsen när jag ser mina vänner må dåligt för att dom inte hittar kärleken som man förväntas ha hittat när man börjar närma sig trettio. Jag blir ledsen av att vi är så fångade i myten om den stora kärleken att vi får ont i magen av rädsla för att aldrig hitta den. Och jag blir lite frustrerad över språkbruket; uppenbarligen ligger kärleken nånstans och väntar eftersom den går att hitta. "Jag borde ha funnit kärleken för länge sen!" - hur låter det?! Som att man är inkompetent och dålig på att leta kanske. "Det finns någon därute för dig med" som bara står där och väntar. Bara att hitta, sen ska allt bli bra ska du se...

H: Det är intressant hur språkbruket implicerar ett aktivt sökande i det här fallet, och att det som du skriver också kan skuldbelägga individen. Att "finna kärleken" har en motpol i den likaså gängse föreställningen att kärleken är något som drabbar en, en naturkraft. Jag har till exempel på fullt allvar fått en föreläsning (av en man) om den "animaliska magnetismen" (som tidigare var förknippad med hypnos, och numera tycks vara en omskrivning för - hej tantsnusk - "djurisk dragningskraft").
Att "finna kärleken" känns väldigt Jane Austen, medan att "drabbas av kärleken", åtminstone i populärkulturen, ofta innehåller starkare eller fler element av passion och tragik; vi kan säkert komma på ett oändligt antal exempel som kan börja med Romeo och Julia. Kanske är det så att föreställningen om att "finna kärleken" förbereder oss på att "drabbas av kärleken"? Att vi är medvetna om att det "finns" något sådant som kärlek vid första ögonkastet (med "finns" avses att föreställningen om den finns) gör det möjligt för oss att iscensätta den.
Föreställningen om att en (1) annan människa kan göra en "hel" är också intressant. Hos Platon finns ett helt fantastiskt stycke om hur människorna från början satt ihop i par, inte som siamesiska tvillingar utan i en rund form, och var av tre kön: kvinnor, män och androgyner. Gudarna fick problem med de uppstudsiga människorna och beslöt att klyva dem och därigenom slå två flugor i en smäll: straffa människorna och göra dem svagare. Till en början var de kluvna människorna så olyckliga för att de inte längre satt ihop att arten alldeles höll på att dö ut, tills Zeus kom på att flytta människornas könsorgan till framsidan av deras kroppar så att de kunde para sig. "[...] Kärleken är medfödd hos människorna, den är en sammanförare av den gamla naturen, vill göra ett av två och försöker hela människans natur. Var och en av oss är alltså en halvmänniska, [...] ständigt sökande sin andra hälft." Och detta skrevs för mer än 2 400 år sedan!

torsdag 6 mars 2008

Normerande första inlägg

H: Idag var jag i ett medborgarhus där det fanns en fotoutställning om folkteaterarbete från 80-talet. Det slog mig hur kritiken mot "systemet" fanns med där och hur central och självklar den var, precis som i till exempel punken och proggen. Häromdagen pratade vi ju om hur vissa rörelser (eller vad de nu ska kallas) idag tycks vilja ersätta en norm med en annan, fast de i grund och botten på något vis förutsätter normbrott eller normlöshet, som queer eller relationsanarki. Är det så att normbrottet har blivit norm? Med risk för att låta som en individualistkramare tror jag att det är farligt att sätta rörelsegiltiga normer så att det kan bli som du skrev härom dagen, att en känner sig som en "dålig feminist" om en inte agerar i enlighet med normerna. Samtidigt kan jag absolut tycka att det finns dåliga feminister, eller kanske rättare sagt sådana som kallar sig feminister utan att för den skull agera som jag tycker att en feminist bör göra. Alltså sätter jag också upp normer. Hur ska vi förhålla oss till normerna, och kan vi på något sätt använda dem konstruktivt?

F: Det är såklart svårt att ta sig förbi skapandet av normer, eftersom en har olika synpunkter på hur till exempel det feministiska arbetet ska bedrivas. Jag har massvis med åsikter om feminismen som inkluderar och exkluderar, vilket inte alls är bra - eller konstruktivt för den delen. Att normbrottet har blivit norm (vilket en inte riktigt kan säga att det har om man kikar utanför vår bubbla av polygama feminister som vi rör oss i) har en viktig och konstruktiv kraft i det att det liksom säger emot sig självt och därför skapar en frihet. Kanske? I teorin i alla fall. Nu är det ju mer så att denna nya norm av normlöshet kommer från särskilda håll och alltså inte egentligen förespråkar en total anarki, utan snarare förespråkar ett brytande med vissa specifika värden/livsstilar. Om en inte är redo att göra detta bryte kan en känna sig som en "dålig feminist" eller kanske en "korkad/hjärntvättad feminist" som trots upplysningen om en värld fri från det heterosexuella och tvåsamma förtrycket ändå längtar efter endast en stycken man och några barn och en liten kärnfamilj. Det farliga med normen om normlöshet är ju det att den är exkluderande för en stor grupp individer som fortfarande lever i tron att normen om kärnfamiljen är den rådande. Dessa individer (läs kvinnor) ses utifrån normen om normlöshet som oupplysta, och jag vill verkligen inte att vi hamnar i en situation där en viss typ av feminism, akademisk eller queer till exempel, sätter ribban för vad en feminist bör vara och ska tycka och bete sig.
Frågan är när normen om normlöshet slutar vara en norm och istället lyckas med att bryta normerna. Går det att bryta en norm utan att ersätta den med en annan? Jag misstänker inte, men jag hoppas att vi kanske kan hitta normer som är mindre ojämställda och mer fria. Mindre normerande. Och då är väl normen om normlöshet en bra och konstruktiv start, som skulle kunna bli ännu bättre om den bara inte behövde stå i motsats till monogami/heterosexualitet/familj.