H: Nästa steg i mitt anti-mode-bloggande – Rabiat feministidiot*-tröjan! Finns i en synnerligen exklusiv upplaga som pryder undertecknad dag och natt de kommande dygnen.* "Rabiata feministidioter" är det första offentliga omdöme VSASS fick.
fredagen den 25:e april 2008
Bloggmode
H: Nästa steg i mitt anti-mode-bloggande – Rabiat feministidiot*-tröjan! Finns i en synnerligen exklusiv upplaga som pryder undertecknad dag och natt de kommande dygnen.* "Rabiata feministidioter" är det första offentliga omdöme VSASS fick.
torsdagen den 24:e april 2008
Hänga på håret
H: För ganska precis ett år sedan rakade jag av mig håret första gången. Det var en revolutionerande upplevelse på flera sätt, bland annat innebar mitt förändrade yttre att även ett i allmänhetens ögon så tydligt feminiserande plagg som en kort kjol tillät mig passera obemärkt på stan. Det var som att blickarna gled av mig; jag hade för gemene man slutat att vara sexuellt värderingsvärd, upphört att existera som kvinnlig varelse. Mitt rakade huvud gav mig ett andrum mina "pojkfrisyrer" aldrig medger eftersom de väcker frågan om kön. Susanne Mobacker beskriver den allmänna attityden i sin text ["En krigares bekännelse"]: "Att avvika från den givna heterosexuella normen för hur kön ser ut innebär att ständigt vara ifrågasatt. Att möta blickar som undrar vad man egentligen har där mellan benen."
Det är knappast möjligt att kortfattat ens närma sig de kulturella betydelserna av hår i allmänhet och/eller håret som kvinnlighetsattribut i synnerhet. I den mycket intressanta essän ["The Bald Woman in Mass Culture"] finns följande översiktliga beskrivning:
Hair is ideologically loaded with gendered relations of power. The socio-political implications of the female shaved head are complex and nuanced, with no single reading available at any given moment. The presence of hair on women can indicate many characteristics, including age, economic standing, intellect, marital status or religious considerations [...]; but more relevant to heteronormative female gender, it can represent beauty, ”femininity”, and vanity [...]. While hair is embedded with race-, class-, and sex-based significance, the absence of hair on the female body is a jarring upset to the white, heteronormative collective. Female baldness is largely perceived as a boycott of demands on beauty, but can also represent punishment, illness and/or rebellion [...].
Förlusten av huvudhåret, även den potentiella förlusten, är följaktligen också den laddad. En person jag läste universitetskurser med sa att hon vid förhöjd risk för bröstcancer hellre skulle genomgå mastektomi i förebyggande syfte än riskera att förlora sitt hår. När Natalie Portmans karaktär Evey i filmen V for Vendetta släpps fri från sin simulerade fängelsevistelse är en av hennes första anklagelser "You cut my hair" (före "You tortured me"). Implikationerna av den ofrivilliga förlusten (påtvingad avfeminisering, "skamklippning") färgar av sig på den självvalda rakningen och ger även den karaktär av förlust av något traditionellt sett önskvärt.
"Man är verkligen vacker om man är så snygg fastän man har rakat av sig håret", säger huvudpersonen Hannes i Ronnie Sandahls debutroman Vi som aldrig sa hora när han och flickvännen Wilma tittar på V for Vendetta.
Två dagar senare [...] hade Hannes precis kommit hem från jobbet när Wilma ringde.
– Kom, jag har en överraskning, sa hon.
[...]
Det var nästan så att han inte kände igen henne när hon öppnade dörren. Wilma hade rakat av sig håret. Hon log försiktigt mot honom.
– Men … vad har du gjort?
Hon började gråta.
– Säg inte att du gjorde det bara för att jag sa det där om …
– Men du sa ju …
Han kramade om henne och hon lät sig kramas.
Här finns anledning att återknyta till The Colonists analys av filmen V for Vendetta, som identifieras som traditionell i sitt porträtterande av män och kvinnor (kvinnlighet likställs fortfarande med maktlöshet) med det undantaget att en kvinnas rakade huvud inte framställs som maskuliniserande. Eveys politiska väckelse går genom V och överskuggas trots allt av ett heteronormativt begär från hennes sida, hon förblir traditionellt "kvinnlig". Wilmas makeover framställs som en direkt konsekvens av Hannes värderande uttalande ("vacker" kan läsas som "kvinnlig") och Hannes reaktion på hennes rakade huvud blir ett underkännande av hennes "kvinnlighet" i form av egenskaperna skönhet och följsamhet.
The Colonic sammanfattar: "V for Vendetta reveals more ways to look like a woman, but still gives the power to men. [---] Implicit in this cultural commentary is the fact that achieving femininity is compilation of performances and behaviors that can be enhanced by, but are not solely dependent upon, hair." Kvinnans makt begränsas till det territorium som utgörs av den egna kroppen - i den mån kvinnans kropp betraktas som hennes egen -, och även detta område kan invaderas, även kroppens gränser kan överskridas fysiskt, kulturellt och verbalt.
Det är knappast möjligt att kortfattat ens närma sig de kulturella betydelserna av hår i allmänhet och/eller håret som kvinnlighetsattribut i synnerhet. I den mycket intressanta essän ["The Bald Woman in Mass Culture"] finns följande översiktliga beskrivning:
Hair is ideologically loaded with gendered relations of power. The socio-political implications of the female shaved head are complex and nuanced, with no single reading available at any given moment. The presence of hair on women can indicate many characteristics, including age, economic standing, intellect, marital status or religious considerations [...]; but more relevant to heteronormative female gender, it can represent beauty, ”femininity”, and vanity [...]. While hair is embedded with race-, class-, and sex-based significance, the absence of hair on the female body is a jarring upset to the white, heteronormative collective. Female baldness is largely perceived as a boycott of demands on beauty, but can also represent punishment, illness and/or rebellion [...].
Förlusten av huvudhåret, även den potentiella förlusten, är följaktligen också den laddad. En person jag läste universitetskurser med sa att hon vid förhöjd risk för bröstcancer hellre skulle genomgå mastektomi i förebyggande syfte än riskera att förlora sitt hår. När Natalie Portmans karaktär Evey i filmen V for Vendetta släpps fri från sin simulerade fängelsevistelse är en av hennes första anklagelser "You cut my hair" (före "You tortured me"). Implikationerna av den ofrivilliga förlusten (påtvingad avfeminisering, "skamklippning") färgar av sig på den självvalda rakningen och ger även den karaktär av förlust av något traditionellt sett önskvärt.
"Man är verkligen vacker om man är så snygg fastän man har rakat av sig håret", säger huvudpersonen Hannes i Ronnie Sandahls debutroman Vi som aldrig sa hora när han och flickvännen Wilma tittar på V for Vendetta.
Två dagar senare [...] hade Hannes precis kommit hem från jobbet när Wilma ringde.
– Kom, jag har en överraskning, sa hon.
[...]
Det var nästan så att han inte kände igen henne när hon öppnade dörren. Wilma hade rakat av sig håret. Hon log försiktigt mot honom.
– Men … vad har du gjort?
Hon började gråta.
– Säg inte att du gjorde det bara för att jag sa det där om …
– Men du sa ju …
Han kramade om henne och hon lät sig kramas.
Här finns anledning att återknyta till The Colonists analys av filmen V for Vendetta, som identifieras som traditionell i sitt porträtterande av män och kvinnor (kvinnlighet likställs fortfarande med maktlöshet) med det undantaget att en kvinnas rakade huvud inte framställs som maskuliniserande. Eveys politiska väckelse går genom V och överskuggas trots allt av ett heteronormativt begär från hennes sida, hon förblir traditionellt "kvinnlig". Wilmas makeover framställs som en direkt konsekvens av Hannes värderande uttalande ("vacker" kan läsas som "kvinnlig") och Hannes reaktion på hennes rakade huvud blir ett underkännande av hennes "kvinnlighet" i form av egenskaperna skönhet och följsamhet.
The Colonic sammanfattar: "V for Vendetta reveals more ways to look like a woman, but still gives the power to men. [---] Implicit in this cultural commentary is the fact that achieving femininity is compilation of performances and behaviors that can be enhanced by, but are not solely dependent upon, hair." Kvinnans makt begränsas till det territorium som utgörs av den egna kroppen - i den mån kvinnans kropp betraktas som hennes egen -, och även detta område kan invaderas, även kroppens gränser kan överskridas fysiskt, kulturellt och verbalt.
fredagen den 18:e april 2008
Ett faderskap bjudes till den som vill lämna ifrån sig lite makt
F: Jag har länge förespråkat devisen att män har något att tjäna på jämställdhet. Hey you know: kontakt med barnen och dylikt, tillgång till lägre betalda yrken, möjligheten att slippa de där tvingande könsrollerna, starkare vänskap som inte bygger på våld och öl osv osv. Sedan vände jag bana och ansåg snarare att män faktiskt inte har något alls att tjäna på jämställdheten och att det inte är det feminismen handlar om: vi försöker inte sälja jämställdhet till männen; vi vill ta makten från dom, vi vill begränsa deras utrymme och ta mer plats själva. Liksom alla förtryckta grupper vill vi (jag använder fritt "vi" här för att symbolisera den heterogena gruppen "kvinnor") ha lika möjligheter till offentlig och ekonomisk makt, och det innebär att de som besitter makten måste stiga åt sidan och släppa till. Framförallt insåg jag detta när jag läste en debattbok för kvoterad föräldraförsäkring, där någon smart individ uttryckte sig som så att kvoterad föräldraförsäkring faktiskt handlar om att göra män till en lika stor riskgrupp att anställa som kvinnor. Dags att sluta hymla, säger jag. Viktor Bernhardtz säger samma sak i [Äga Rum].
Någon som har insett att män inte tjänar på jämställdhet är Pär Ström, författare till boken Mansförtryck och Kvinnovälde som finns att ladda ner [här] helt gratis. Eller snarare, Pär Ström menar att jämställdheten redan har gått för långt och att män är förtryckta, men det är ju faktiskt inte alls vad jag vill säga. Dock sätter Pär Ström fingret på en viktig fråga angående vad män har att vinna (på att bekämpa kvinnoväldet): barnen. Det kan tyckas futtigt, vi pratar ju stor ekonomisk och politisk makt här och vem säger att alla ens vill ha barn eller närhet till barn? Dock är det ganska vanligt förekommande att individer i vår ålder har dålig kontakt med sina fäder och det är en ganska vanlig tanke att det beror på att kvinnor oftast tar ut föräldraförsäkring och VAB-dagar. Och på grund av detta får de oftast vårdnaden vid skilsmässa.
Att män alltid prioriteras ner i vårdnadstvister är dock en sanning med modifikation. Ingela Kolfjord visar i sin artikel Feministiskt socialt arbete* att mödrar med missbruksproblem döms mycket hårdare än fäder med missbruksproblem, och att det i allmänhet krävs mycket färre felsteg för att bli klassad som en dålig mor än som en dålig far. Att det skulle vara synd om männen på denna punkt kan jag därför inte riktigt hålla med om.
Dock undrar jag lite varför det här med faderskapet helt plötsligt är så himla viktigt. Jag förstår varför kvinnor vill bli av med halva ansvaret för moderskapet, eftersom det historiskt har hindrat henne från att bestämma över sitt eget liv (beakta att jag inte säger att barn per automatik gör detta, utan att moderskapet som social konstruktion skapar bojor och hinder, här gäller det att hålla tungan rätt i mun...). Det är dock intressant att männen helt plötsligt intresserar sig för att få makt inom även detta område. Från att ha sett familjen och föräldrarollen som ointressanta arenor är det nu helt plötsligt ett "förtryck" av män att de inte har samma tillgång till barnen. Som man (!) bäddar får man ligga, som en brukar säga; tar gruppen män inte ut föräldraledighet på fyrtio år är det inte så konstigt att de inte klassas som bra föräldrar. Dock är det alltså en förändring på gång, män vill helt plötsligt vara aktiva fäder och tycker helt plötsligt att kvinnor förtrycker deras rätt att vara aktiva fäder. Jag antar att det handlar om en attitydförändring. Eller kanske en rädsla. Män börjar förlora makten inom andra områden och har inte längre en universall manlighet att luta sig mot, ensamheten börjar komma krypande och helt plötsligt går de upp för dem fördelarna med att ha bra kontakt med barnen: det sociala nätverket. Låter det krasst? Det är inte meningen, eller så kanske det är krasst. Jag har aldrig hymlat med att anledningen till att jag vill ha en stor familj är att jag inte vill vara ensam.
Jag ska försöka knyta ihop den här påsen. Jag vill dels få fram någon form av poäng kring att moderskapet som faktiskt på många sätt är en boja (återigen: det socialt konstruerade moderskapet, inte själva barnafödandet) helt plötsligt nu är någonting eftersträvansvärt och någonting som kvinnor undanhåller män. Nu vill män bli pappor men verkar ändå inte vara redo att ta ett steg tillbaka på arbetsmarknaden. Tyvärr, det ena förutsätter det andra och tills ni är redo att ta ut halva föräldraförsäkringen så får ni sluta klaga. Dels utgår hela den här strömmen av osorterade tankar ifrån mitt eget förhållande till min far, och min nyligen funna insikt i vilken klyfta det finns mellan oss. Jag förstår att äldre män (läs: Pär Ström) är bittra över att de försummade sina barn när de var unga och nu har ett dåligt förhållande till dem och därför nu gärna vill skylla det på någon form av kvinnovälde för att rättfärdiga sig själva. Det män kan vinna på ökad jämställdhet är just detta; ett större socialt nätverk, kontakt med sina barn, minskad risk för ensamhet och depression och så vidare. Förhoppningsvis kommer framtida fäder att tycka att det är värt att ta ett steg tillbaka från den ekonomiska och politiska makten för att uppnå dessa sociala vinster. Förhoppningsvis så kommer hierarkiseringen mellan ekonomisk och politisk makt och social makt lösas upp. Att säga att män bara förlorar på jämställdhet som jag själv har sagt ovan, innebär nämligen att jag själv tycker att de högsta värdena i livet är ekonomisk och politisk makt. Det är inte jag som har skapat den normen.
*ur Lundqvist, Å., Mulinari, D. & Davies, K. (red.) (1997). Sociologisk kvinnoforskning. Lund: Studentlitteratur
Någon som har insett att män inte tjänar på jämställdhet är Pär Ström, författare till boken Mansförtryck och Kvinnovälde som finns att ladda ner [här] helt gratis. Eller snarare, Pär Ström menar att jämställdheten redan har gått för långt och att män är förtryckta, men det är ju faktiskt inte alls vad jag vill säga. Dock sätter Pär Ström fingret på en viktig fråga angående vad män har att vinna (på att bekämpa kvinnoväldet): barnen. Det kan tyckas futtigt, vi pratar ju stor ekonomisk och politisk makt här och vem säger att alla ens vill ha barn eller närhet till barn? Dock är det ganska vanligt förekommande att individer i vår ålder har dålig kontakt med sina fäder och det är en ganska vanlig tanke att det beror på att kvinnor oftast tar ut föräldraförsäkring och VAB-dagar. Och på grund av detta får de oftast vårdnaden vid skilsmässa.
Att män alltid prioriteras ner i vårdnadstvister är dock en sanning med modifikation. Ingela Kolfjord visar i sin artikel Feministiskt socialt arbete* att mödrar med missbruksproblem döms mycket hårdare än fäder med missbruksproblem, och att det i allmänhet krävs mycket färre felsteg för att bli klassad som en dålig mor än som en dålig far. Att det skulle vara synd om männen på denna punkt kan jag därför inte riktigt hålla med om.
Dock undrar jag lite varför det här med faderskapet helt plötsligt är så himla viktigt. Jag förstår varför kvinnor vill bli av med halva ansvaret för moderskapet, eftersom det historiskt har hindrat henne från att bestämma över sitt eget liv (beakta att jag inte säger att barn per automatik gör detta, utan att moderskapet som social konstruktion skapar bojor och hinder, här gäller det att hålla tungan rätt i mun...). Det är dock intressant att männen helt plötsligt intresserar sig för att få makt inom även detta område. Från att ha sett familjen och föräldrarollen som ointressanta arenor är det nu helt plötsligt ett "förtryck" av män att de inte har samma tillgång till barnen. Som man (!) bäddar får man ligga, som en brukar säga; tar gruppen män inte ut föräldraledighet på fyrtio år är det inte så konstigt att de inte klassas som bra föräldrar. Dock är det alltså en förändring på gång, män vill helt plötsligt vara aktiva fäder och tycker helt plötsligt att kvinnor förtrycker deras rätt att vara aktiva fäder. Jag antar att det handlar om en attitydförändring. Eller kanske en rädsla. Män börjar förlora makten inom andra områden och har inte längre en universall manlighet att luta sig mot, ensamheten börjar komma krypande och helt plötsligt går de upp för dem fördelarna med att ha bra kontakt med barnen: det sociala nätverket. Låter det krasst? Det är inte meningen, eller så kanske det är krasst. Jag har aldrig hymlat med att anledningen till att jag vill ha en stor familj är att jag inte vill vara ensam.
Jag ska försöka knyta ihop den här påsen. Jag vill dels få fram någon form av poäng kring att moderskapet som faktiskt på många sätt är en boja (återigen: det socialt konstruerade moderskapet, inte själva barnafödandet) helt plötsligt nu är någonting eftersträvansvärt och någonting som kvinnor undanhåller män. Nu vill män bli pappor men verkar ändå inte vara redo att ta ett steg tillbaka på arbetsmarknaden. Tyvärr, det ena förutsätter det andra och tills ni är redo att ta ut halva föräldraförsäkringen så får ni sluta klaga. Dels utgår hela den här strömmen av osorterade tankar ifrån mitt eget förhållande till min far, och min nyligen funna insikt i vilken klyfta det finns mellan oss. Jag förstår att äldre män (läs: Pär Ström) är bittra över att de försummade sina barn när de var unga och nu har ett dåligt förhållande till dem och därför nu gärna vill skylla det på någon form av kvinnovälde för att rättfärdiga sig själva. Det män kan vinna på ökad jämställdhet är just detta; ett större socialt nätverk, kontakt med sina barn, minskad risk för ensamhet och depression och så vidare. Förhoppningsvis kommer framtida fäder att tycka att det är värt att ta ett steg tillbaka från den ekonomiska och politiska makten för att uppnå dessa sociala vinster. Förhoppningsvis så kommer hierarkiseringen mellan ekonomisk och politisk makt och social makt lösas upp. Att säga att män bara förlorar på jämställdhet som jag själv har sagt ovan, innebär nämligen att jag själv tycker att de högsta värdena i livet är ekonomisk och politisk makt. Det är inte jag som har skapat den normen.
*ur Lundqvist, Å., Mulinari, D. & Davies, K. (red.) (1997). Sociologisk kvinnoforskning. Lund: Studentlitteratur
torsdagen den 17:e april 2008
Ful och elak, söt och snäll?
H: Att umgås separatistiskt med kvinnor ger nya insikter, till exempel hur män regelmässigt använder epitetet "ful" för att förolämpa kvinnor. (Aktuell härskarteknik: Objektifiering) Att kvinnor skulle vara oattraktiva - är det verkligen det värsta de kan komma på? Vad säger det i så fall om kvinnor och utseende?
Kvinnor som säger nej är fula. Kvinnor som är fula är oattraktiva. Kvinnor som är oattraktiva får inte ligga.
Feminister är, skriver Lisa Magnusson i [Aftonbladet-krönikan] Frida länkar till i sin kommentar till förra inlägget, "fysiskt och/eller mentalt [...] 17 år, olagda och skitarga".
Jag måste läsa om flera gånger innan jag tar in det. Det står faktiskt "olagda". Jag trodde att hävdandet att feminister (och lesbiska) lider brist på rejäla påsättningar var en karikatyr av onyanserat kvinnoförakt. Tydligen reproduceras den fortfarande.
Vidare skriver Magnusson "Så nej, jag gick inte med i den separatistiska demonstrationen natten till kvinnodagen, för jag visste att mina så kallade medsystrar skulle ha gjort sitt bästa för att få mig att känna mig som skit". Det är sorgligt om Magnusson (och andra) upplever feminismen så, sorgligt också om det motiverar dem att betala med samma mynt.
Kvinnor som säger nej är fula. Kvinnor som är fula är oattraktiva. Kvinnor som är oattraktiva får inte ligga.
Feminister är, skriver Lisa Magnusson i [Aftonbladet-krönikan] Frida länkar till i sin kommentar till förra inlägget, "fysiskt och/eller mentalt [...] 17 år, olagda och skitarga".
Jag måste läsa om flera gånger innan jag tar in det. Det står faktiskt "olagda". Jag trodde att hävdandet att feminister (och lesbiska) lider brist på rejäla påsättningar var en karikatyr av onyanserat kvinnoförakt. Tydligen reproduceras den fortfarande.
Vidare skriver Magnusson "Så nej, jag gick inte med i den separatistiska demonstrationen natten till kvinnodagen, för jag visste att mina så kallade medsystrar skulle ha gjort sitt bästa för att få mig att känna mig som skit". Det är sorgligt om Magnusson (och andra) upplever feminismen så, sorgligt också om det motiverar dem att betala med samma mynt.
tisdagen den 15:e april 2008
Tillägg till "Tack"-debatten
H: Det är en intressant aspekt av komplimangsgivandet Emma tar upp i sin kommentar till Fridas inlägg ["Vi måste höja våra röster"]: "genom att säga tack till en komplimang om sitt utseende ger man ju någon annan rätten att definiera om man är snygg eller inte, att värdera en".
Jag hade inte tänkt så mycket på det på det sättet, troligen beroende på att jag oftast känner dem som ger mig komplimanger. (Komplimanger för mitt utseende får jag knappt av främlingar, och om någon som inte känner mig kommenterar min personlighet på ett positivt sätt utspelas vanligen en dialog som påminner om den här ur Joanna Russ The Female Man:
"I mean you're a fine person. It's a pleasure--to--know--you."
"You don't know me[.]"
Elaine Bergqvist identifierar komplimanger som ges i syfte att manipulera som en härskarteknik (Komplimangsmetoden). En lista över de av Bergqvist definierade härskarteknikerna finns [här] (jag identifierar för övrigt "äsch, den här gamla trasan" som ett exempel på Självförvållad härskarteknik); en sammanfattning av Berit Ås klassiska beskrivningar av härskartekniker finns på till exempel [Wikipedia].
I arbetet med VSASS har Frida och jag kommit i kontakt med härskartekniker. En jämnårig man skrev "bränn gummi" efter det att jag hade svarat honom att den metod han föreslog, att inte fokusera på "idioterna", "män som kvinnor", inte fungerar för oss (Förlöjligande).
[Fridas inlägg om ordet "men"] genererade kommentarerna "Ditt liv måste vara jobbigt. Försök slappna av lite." (Förlöjligande, Påförande av skuld och skam) och "I ett försök att stoppa det 'patriarkatiska' samhället låter du dig själv styras av det och tvingar dig själv till att inte använda ord bara för att de ens påminner om män. Well done, my love.. Well done" (Dubbelbestraffning, Förlöjligande, Påförande av skuld och skam; om skribenten istället för "love" använt ett svenskt ord hade vi möjligen också kunnat tala om Objektifiering).
(Jag använder ogärna "men" i början av satser av andra skäl. Ifrågasätt det någon säger genom att bruka "men" tillräckligt konsekvent och auktoritativt så blir det ett sätt att härska i egen rätt.)
Ett mer flagrant exempel på härskarteknik finns analyserat och intressant kommenterat på [ETC.se] (en professor kallar en journalist "flickan" - hon är 30 - och säger att hon har "i princip kläm på hur det funkar" - hon är kompetent och påläst).
Att härskartekniker identifieras som just "tekniker" implicerar enligt mig inte att användandet av dem är medvetet. Upprepas ett led i en process tillräckligt många gånger automatiseras det, upphör att vara en medveten teknik och blir en del av det tekniska ryggmärgskunnandet. Människan är en effektiv maskin; sådant hen lärt sig göra utan att tänka på det tenderar hen att inte ifrågasätta. Att medvetandegöra en omedveten process innebär inte nödvändigtvis att den går smidigare, ofta tvärtom.
Att tala om härskartekniker är ett sätt att omstrukturera produktionen av hierarkier, hälla grus i maskineriet. Processerna som ligger bakom och upprätthåller (köns)maktordningen måste regelmässigt och medvetet belysas och ifrågasättas för att härskarteknikerna ska kunna upphöra att vara omedvetna - både för dem som tillämpar dem och dem som blir utsatta för dem. Bara så kan det sluta vara möjligt att komma undan med ett lika slentrianmässigt "det var inte illa ment".
Komplimangerna då? Jag kommer att fortsätta säga "tack" när jag menar "tack för att du vill ge mig en komplimang". Det sägs att det inte kostar att vara snäll, fast då är inte rädslan för att bli avvisad eller nedvärderad medräknad. Komplimanger kan, som så mycket annat, användas på flera olika sätt, till exempel som presenter eller som ett socialt smörjmedel. De grundläggande positioneringarna ser jag som "vill ge något" och "vill ha något". Båda kan användas för medvetna tekniker; enbart den sistnämnda är i sig grund för en härskarteknik.
Jag hade inte tänkt så mycket på det på det sättet, troligen beroende på att jag oftast känner dem som ger mig komplimanger. (Komplimanger för mitt utseende får jag knappt av främlingar, och om någon som inte känner mig kommenterar min personlighet på ett positivt sätt utspelas vanligen en dialog som påminner om den här ur Joanna Russ The Female Man:
"I mean you're a fine person. It's a pleasure--to--know--you."
"You don't know me[.]"
Elaine Bergqvist identifierar komplimanger som ges i syfte att manipulera som en härskarteknik (Komplimangsmetoden). En lista över de av Bergqvist definierade härskarteknikerna finns [här] (jag identifierar för övrigt "äsch, den här gamla trasan" som ett exempel på Självförvållad härskarteknik); en sammanfattning av Berit Ås klassiska beskrivningar av härskartekniker finns på till exempel [Wikipedia].
I arbetet med VSASS har Frida och jag kommit i kontakt med härskartekniker. En jämnårig man skrev "bränn gummi" efter det att jag hade svarat honom att den metod han föreslog, att inte fokusera på "idioterna", "män som kvinnor", inte fungerar för oss (Förlöjligande).
[Fridas inlägg om ordet "men"] genererade kommentarerna "Ditt liv måste vara jobbigt. Försök slappna av lite." (Förlöjligande, Påförande av skuld och skam) och "I ett försök att stoppa det 'patriarkatiska' samhället låter du dig själv styras av det och tvingar dig själv till att inte använda ord bara för att de ens påminner om män. Well done, my love.. Well done" (Dubbelbestraffning, Förlöjligande, Påförande av skuld och skam; om skribenten istället för "love" använt ett svenskt ord hade vi möjligen också kunnat tala om Objektifiering).
(Jag använder ogärna "men" i början av satser av andra skäl. Ifrågasätt det någon säger genom att bruka "men" tillräckligt konsekvent och auktoritativt så blir det ett sätt att härska i egen rätt.)
Ett mer flagrant exempel på härskarteknik finns analyserat och intressant kommenterat på [ETC.se] (en professor kallar en journalist "flickan" - hon är 30 - och säger att hon har "i princip kläm på hur det funkar" - hon är kompetent och påläst).
Att härskartekniker identifieras som just "tekniker" implicerar enligt mig inte att användandet av dem är medvetet. Upprepas ett led i en process tillräckligt många gånger automatiseras det, upphör att vara en medveten teknik och blir en del av det tekniska ryggmärgskunnandet. Människan är en effektiv maskin; sådant hen lärt sig göra utan att tänka på det tenderar hen att inte ifrågasätta. Att medvetandegöra en omedveten process innebär inte nödvändigtvis att den går smidigare, ofta tvärtom.
Att tala om härskartekniker är ett sätt att omstrukturera produktionen av hierarkier, hälla grus i maskineriet. Processerna som ligger bakom och upprätthåller (köns)maktordningen måste regelmässigt och medvetet belysas och ifrågasättas för att härskarteknikerna ska kunna upphöra att vara omedvetna - både för dem som tillämpar dem och dem som blir utsatta för dem. Bara så kan det sluta vara möjligt att komma undan med ett lika slentrianmässigt "det var inte illa ment".
Komplimangerna då? Jag kommer att fortsätta säga "tack" när jag menar "tack för att du vill ge mig en komplimang". Det sägs att det inte kostar att vara snäll, fast då är inte rädslan för att bli avvisad eller nedvärderad medräknad. Komplimanger kan, som så mycket annat, användas på flera olika sätt, till exempel som presenter eller som ett socialt smörjmedel. De grundläggande positioneringarna ser jag som "vill ge något" och "vill ha något". Båda kan användas för medvetna tekniker; enbart den sistnämnda är i sig grund för en härskarteknik.
söndagen den 13:e april 2008
Bok att ha med i ensamma sängar
Efter att ha läst Charlotte Perkin Gilmans underbara Herland känns livet hårt och kallt och kärlekslöst. Hon målar upp ett systerskap som är så fullständigt och så självklart.
Historien är skriven i början av 1900-talet och är en berättelse om tre unga manliga upptäcksresande som följer upp myten om ett land där endast kvinnor bor. De förväntar sig ett ociviliserat paradis av unga nymfer som kommer att kasta sig vid deras fötter och hylla deras manlighet. Tji får dom. De finner ett välutvecklat samhälle i harmoni med naturen där kvinnorna är kompetenta, intelligenta, starka och fullständigt ointresserade av att ha sex med män (de har försig inte sex alls, vilket kan ses som en brist med utopin). Det finns ingen konkurrens, ingen illvilja, endast ett starkt systerskap och en universell kärlek. De tre männen tvingas ifrågasätta den hårda värld de själva har värderat så högt, och historien får i princip allt i sekelskiftets Amerika att framstå som onda manliga påhitt, exempelvis ekonomi och "naturens" lag om att den starkaste överlever. I Herland hjälper kvinnorna varandra att göra nationen bättre för sina systrar, och det finns inget annat än tacksamhet att vinna. Boken visar så tydligt hur separerade kvinnor i vårt samhälle är från varandra genom heteronormativiteten, kvinnor parar ihop sig med män och förlorar kontakten med andra kvinnor (det här var försig kring sekelskiftet, men äktenskapet och de praktiker som med det följer är fortfarande ganska separerande - och framförallt ägande; i Herland finns inga efternamn för det finns ingen poäng med att visa att någon tillhör någon annan), medan män har tillgång till den offentliga sfären.
Ack, om en ändå hade ett sådant systerskap att luta sig mot i mörka ensamma nätter! Om vi kvinnor bara kunde stötta varandra och aldrig konkurrera eller bli avundsjuka eller känna oss underlägsna! Och om vi kunde HJÄLPA varandra! En vän berättade om hur hon en 8e mars pratat systerskap med några kvinnliga gäster på fiket medan hon jobbade. De var alla så rörande överrens om att kvinnor alltid fick ta skit och fick städa upp efter andra, men sen när gästerna gick upptäckte min vän att de hade stökat ner sitt bord så in i norden - som hon sedan fick städa upp. Systerskap i praktiken verkar så svårt att förverkliga. Efter att ha läst Herland blev jag i alla fall lite mer positiv. En kan alltid i alla fall drömma om ett Herland högt bland molnen.
Historien är skriven i början av 1900-talet och är en berättelse om tre unga manliga upptäcksresande som följer upp myten om ett land där endast kvinnor bor. De förväntar sig ett ociviliserat paradis av unga nymfer som kommer att kasta sig vid deras fötter och hylla deras manlighet. Tji får dom. De finner ett välutvecklat samhälle i harmoni med naturen där kvinnorna är kompetenta, intelligenta, starka och fullständigt ointresserade av att ha sex med män (de har försig inte sex alls, vilket kan ses som en brist med utopin). Det finns ingen konkurrens, ingen illvilja, endast ett starkt systerskap och en universell kärlek. De tre männen tvingas ifrågasätta den hårda värld de själva har värderat så högt, och historien får i princip allt i sekelskiftets Amerika att framstå som onda manliga påhitt, exempelvis ekonomi och "naturens" lag om att den starkaste överlever. I Herland hjälper kvinnorna varandra att göra nationen bättre för sina systrar, och det finns inget annat än tacksamhet att vinna. Boken visar så tydligt hur separerade kvinnor i vårt samhälle är från varandra genom heteronormativiteten, kvinnor parar ihop sig med män och förlorar kontakten med andra kvinnor (det här var försig kring sekelskiftet, men äktenskapet och de praktiker som med det följer är fortfarande ganska separerande - och framförallt ägande; i Herland finns inga efternamn för det finns ingen poäng med att visa att någon tillhör någon annan), medan män har tillgång till den offentliga sfären.
Ack, om en ändå hade ett sådant systerskap att luta sig mot i mörka ensamma nätter! Om vi kvinnor bara kunde stötta varandra och aldrig konkurrera eller bli avundsjuka eller känna oss underlägsna! Och om vi kunde HJÄLPA varandra! En vän berättade om hur hon en 8e mars pratat systerskap med några kvinnliga gäster på fiket medan hon jobbade. De var alla så rörande överrens om att kvinnor alltid fick ta skit och fick städa upp efter andra, men sen när gästerna gick upptäckte min vän att de hade stökat ner sitt bord så in i norden - som hon sedan fick städa upp. Systerskap i praktiken verkar så svårt att förverkliga. Efter att ha läst Herland blev jag i alla fall lite mer positiv. En kan alltid i alla fall drömma om ett Herland högt bland molnen.
Vi som emellanåt sover ensamma
H: Idag lyssnade jag på Cher medan jag städade, och som ett exempel på att det också i klyschigt mono- och heteronormativa sammanhang går att hitta sådant som passar en själv, var detta rader jag fastnade för:
Nobody, nowhere holds the key to your heart
When love's a possession it'll tear you apart
[...]
Don't make no promises that I can't keep
Won't be no prisoner of somebody's need
Well you may have lovers wherever you roam
But sooner or later we all sleep alone
Lägg särskilt märke till den fina dubbla tolkningsmöjligheten för ordet "possession"!
For this girl there's not enough love in the world.
Nobody, nowhere holds the key to your heart
When love's a possession it'll tear you apart
[...]
Don't make no promises that I can't keep
Won't be no prisoner of somebody's need
Well you may have lovers wherever you roam
But sooner or later we all sleep alone
Lägg särskilt märke till den fina dubbla tolkningsmöjligheten för ordet "possession"!
For this girl there's not enough love in the world.
lördagen den 12:e april 2008
Läsecirkelstart 29/4 på Hallongrottan: Fat is a Feminist Issue
[Från Hallongrottans blogg och nyhetsbrev:]Var slutar mat vara en fråga om näring och njutning och handla om skam- och skuldkänslor?
Fat is a Feminist Issue utkom första gången 1978. I denna numera klassiska anti-bantnings-bok diskuterar den brittiska psykoterapeuten Susie Orbach hur kvinnor använder maten som strategi för att finna sig till rätta i en mansdominerad värld och anpassa sig till de krav som ställs där.
Orbach identifierar ett vanligt men osynliggjort ätbeteende hon kallar "compulsive eating", tvångsmässigt ätande, och hur detta förhåller sig till de vedertagna ätstörningarna hetsätning och anorexia.
I en sluten (samma deltagare varje gång), kvinnoseparatistisk (transinklusiv såklart) läsecirkel utgår vi från den uppdaterade utgåvan av Fat is a Feminist Issue från 2006. Vilka attityder till mat och ätande har vi själva och hur förhåller de sig till våra feministiska attityder?
Anmälningsavgiften är 50 kr och ger 50 kr rabatt på boken Fat is a Feminist Issue i Hallongrottan. Cirkeln träffas fyra tisdagar: 29/4, 13/5, 27/5 och 3/6. Tid: 19.00–21.00. Anmäl dig med adress och personnummer till visomaldrig@gmail.com, begränsat antal platser!
Samtalen modereras av Frida Lindahl och Hanna Hård, som tillsammans driver bloggen Vi som aldrig sa sexist.
fredagen den 11:e april 2008
En sån där och en som inte är en sån
En vän och läsare sa häromdagen att det var så schysst att jag kunde diskutera polyamorösitet och queer på ett så bra sätt fast jag inte är sån (dvs är heterosexuell (oftast) och organiserar mina förhållanden monogamt). Jag blev förstås glad (eftersom jag alltid blir glad när jag får komplimanger), dock blir jag lite oroad kring det faktum att min vän upplevde det som ovanligt att någon som inte själv organiserar sina förhållanden utifrån polyamorösa eller relationsanarkistiska parametrar ändå kan tycka att det är viktigt och intressant att diskutera det och att ifrågasätta den heteronormativa normen. Att definiera sig själv som heterosexuell och monogam kommer med otroligt många regler och bestämmelser för hur en ska bete sig och hur ens förhållande ska se ut. Det är dels den här normen om den tvåsamma enheten som spökar igen, ett par bestående av en man och en kvinna förväntas göra allt tillsammans och avskilja sig från resten av världen. Enligt uppdelningen privat/offentligt gäller avskiljandet från resten av världen egentligen bara kvinnan. Kvinnan tycks inpräntas ganska tidigt med fantasin att det går att leva på kärlek och luft allena. Jag har dock prövat att låsa in mig (bli inlåst) i en bubbla med min käresta och jag kan säga att det inte är särskilt kul, ganska snart blir en deprimerad, understimulerad och grinig. Att två individer som har funnit kärleken förväntas bli en enhet stöds även av lagen, exempelvis sambolagen och äktenskapsbalken. Par går även före i bostadskön.
Precis som Hanna [påpekar] anses det starkt att stå emot normen om tvåsamheten och att stå "ensam" (mitt ord), antingen som ensamstående kvinna/mamma eller som "ensam" i ett polyamoröst förhållande, för enligt normen 1 kvinna + 1 man = 1 är en alltid ensam om en inte har en (räkna
Den traditionella feministiska politiken för ofta också denna heteronormativa retorik. Nästan all familjepolitik är organiserad kring kärnfamiljen där kärnfamiljen behandlas som en sammansatt enhet som delar på ekonomin, föräldraledigheten och barnbidraget bäst dom vill och oftast till kvinnans nackdel. Tanken att familjen är en enhet spär bara på den otroligt läskiga bilden om att två blir en och det är så det ska vara (par med delad ekonomi always creeps me out). Inom familjen försvinner alltså individerna och helt plötsligt handlar allt om "barnens bästa" där kvinnans självständighet oftast får lida för barnens skull, medan mannens självständighet gärna uppmuntras - för barnens skull. Privat/offentligt. Om en inte är intresserad av kärnfamiljen eller av att dela sina pengar med sin partner eller ens av att bo ihop, så lämnas inte mycket utrymme. Om en vill ha barn men inte i ett ojämställt förhållande med en man där en blir isolerad i ett och ett halvt år med en bebis som inte kan prata utan kanske hellre vill ha barn själv, eller med en man fast i ett särboförhållande? Eller om en faktiskt tycker att det är ganska trevligt att ha ett långdistansförhållande då och då för att det ger en massa tid för sina tankar och sitt pyssel, är en då en dålig käresta?
Om en säger sig vara relationsanarkist eller polyamorös utmanar en de grundläggande normerna i samhället om den fasta och organiserade tvåsamheten. Om en dock säger att en är hetero och monogam så hamnar denne direkt i normen, rakt in i äktenskap/barn/radhus-svängen. Jag vill fortsätta vara med en person i taget, för det är så jag trivs, men jag vill inte ha samhällets paketlösning på den lyckliga tvåsamheten. Den gagnar inte mig för fem öre.
Scen 3
H: Tredje och avslutande gången jag sitter modell för porträttmålning [se "Scen 2"].
Förra gången eskalerade diskussionen om könsbestämmande yttre faktorer i att kursledaren tog med sig den omtalade boken - som visade sig vara från 1948, hängde frenologin verkligen med så länge? - och läste högt ur den: en annan för den kvinnliga ansiktsfysionomin utmärkande egenskap skulle enligt vad där stod vara att kvinnor har mer framskjutande käkar än män. (En del i människans utveckling är att käken minskar i storlek. Apor har framskjutande käkar, liksom flera grupper som historiskt sett fått rollen som "den andre" - afrikaner, brottslingar, tydligen också kvinnor.) En av kursdeltagarna hade tagit med sig en bild på ett antal människor klädda i något slags täckande (även hår och händer) labbdräkter och med mörka glasögon, och det gissades - utifrån ansiktsformer, längd, framtoning (kvinnor lägger huvudet på sned och ler), hållning - vilket kön var och en av dessa personer hade.
När min sittning är slut tackar jag kursdeltagarna för att de fått mig att undra över saker som jag skulle önska att de också ägnar några tankar. Det här säger jag:
Jag skulle vilja att ni funderar över varför det är så viktigt att bestämma vilket kön den ni ser har. Om det är viktigt - för er. Vilken nytta har ni av det? Hur påverkar det er syn på en person att kunna bestämma kön - eller inte kunna bestämma kön?
Förra gången eskalerade diskussionen om könsbestämmande yttre faktorer i att kursledaren tog med sig den omtalade boken - som visade sig vara från 1948, hängde frenologin verkligen med så länge? - och läste högt ur den: en annan för den kvinnliga ansiktsfysionomin utmärkande egenskap skulle enligt vad där stod vara att kvinnor har mer framskjutande käkar än män. (En del i människans utveckling är att käken minskar i storlek. Apor har framskjutande käkar, liksom flera grupper som historiskt sett fått rollen som "den andre" - afrikaner, brottslingar, tydligen också kvinnor.) En av kursdeltagarna hade tagit med sig en bild på ett antal människor klädda i något slags täckande (även hår och händer) labbdräkter och med mörka glasögon, och det gissades - utifrån ansiktsformer, längd, framtoning (kvinnor lägger huvudet på sned och ler), hållning - vilket kön var och en av dessa personer hade.
När min sittning är slut tackar jag kursdeltagarna för att de fått mig att undra över saker som jag skulle önska att de också ägnar några tankar. Det här säger jag:
Jag skulle vilja att ni funderar över varför det är så viktigt att bestämma vilket kön den ni ser har. Om det är viktigt - för er. Vilken nytta har ni av det? Hur påverkar det er syn på en person att kunna bestämma kön - eller inte kunna bestämma kön?
onsdagen den 9:e april 2008
Bloggtips: I was cured all right...
H: Apropå kärlekar och svartsjuka fick jag tips om bloggen I was cured all right... där det bland annat finns ett, som jag tycker, mycket läs- och tänkvärt [inlägg om just kärlek(ar) och svartsjuka]. Ingen sammanfattning skulle förmedla det lika bra som blogginnehavaren Mattias S själv, så: Läs!
tisdagen den 8:e april 2008
when the drugs don't work...
F: Älskar för övrigt INTE morgonnyheten på P1 [Läkare ger fel recept mot blåskatarr] eftersom det bara ger mer vatten på min kran om att kvinno(köns)sjukdomar är sjukligt nedprioriterade i forskningen. Enligt artikeln får en tiondel av alla kvinnor behandling för urinvägsinfektion (blåskatarr) EN GÅNG OM ÅRET, vilket alltså borde göra urinvägsinfektion till en av de absolut vanligaste sjukdomarna. Trots detta håller läkare på med att felmedicinera vilket troligen leder till resistens. Tröttsamt. Kan någon ta kvinnors lidande på allvar?
söndagen den 6:e april 2008
Vi måste höja våra röster
F: Angående Martina Bonnier i DN Söndag så upplever jag att det hänger mycket ihop med den allmänna inställningen att det som är [anses vara] kvinnligt (dvs svag, ödmjuk, känslig, osäker osv) måste undantryckas om en kvinna ska göra karriär eller "bli någon". Enligt Martina Bonnier bör hon bli någon form av självförtroendemaskin som sätter sig själv främst och tycker att hon är störst, bäst och vackrast. Det är också väldigt vanligt att sådana egenskaper [som anses vara manliga] är de egenskaper som premieras i arbetslivet vilket gör att kvinnor ofta måste bli "en av killarna" och spela enligt spelets regler för att kunna nå upp till samma nivåer som männen. Vilka egenskaper som hänger ihop med makt och auktoritet är socialt bestämt men det är nästan som om de fått eget liv; marknaden kräver individer som har vissa egenskaper för exempelvis chefspositioner. Enligt Pierre Bourdieu är definitionen av färdighet och auktoritet full av kroppsliga dispositioner som kvinnor inte har men som män har, i stil med hög röst, auktoritär hållning, pekar med hela handen och dylikt. Detta gör att kvinnor för att bli tagna som kompetenta måste förändra hela sitt kroppsliga beteende, utefter en manlig norm. Enligt denna logiken tycks Martina Bonnier tycka att det är viktigt att få kvinnor att skippa ödmjukhetstjafset och börja våga vara kaxiga och dryga. Det låter väldigt empowering (efterlyser ett svenskt motsvarande ord!), men det påverkar ju inte vilka egenskaper som förknippas med makt utan skapar endast ett gäng kvinnor som klär sig i traditionellt manliga egenskaper. I Fat is a Feminist Issue beskriver Orbach hur vissa kvinnor till och med går så långt att de blir feta för att slippa den sexualisering av kvinnokroppen som förhindrar att de tas på allvar på arbetsplatsen. De upplevde att de fick mer respekt och mer uppskattande för sin kompetens när de inte längre var "kvinnliga".
Precis som Hanna säger finns det ett mellanting mellan det typiskt kvinnliga undvikande, ödmjuka, osäkra och det manliga dryga, självsäkra, och det är "tack" som svar på en komplimang. Jämställdhetsprojektet på arbetsmarknaden handlar inte om att göra fler kvinnor "manliga" och alltså lämpade för chefspositioner, det handlar om att förändra vår syn på vilka egenskaper som värderas högst och hur en kompetent individ är till utseende och beteende. Jag är så fruktansvärt trött på att kvinnor hela tiden får höra att de borde lära sig att bli mer otrevliga och hårda. Män borde lära sig säga "tack" kanske.
*Bourdieu, Pierre. (1999). Den manliga dominansen. Göteborg: Daidalos
Precis som Hanna säger finns det ett mellanting mellan det typiskt kvinnliga undvikande, ödmjuka, osäkra och det manliga dryga, självsäkra, och det är "tack" som svar på en komplimang. Jämställdhetsprojektet på arbetsmarknaden handlar inte om att göra fler kvinnor "manliga" och alltså lämpade för chefspositioner, det handlar om att förändra vår syn på vilka egenskaper som värderas högst och hur en kompetent individ är till utseende och beteende. Jag är så fruktansvärt trött på att kvinnor hela tiden får höra att de borde lära sig att bli mer otrevliga och hårda. Män borde lära sig säga "tack" kanske.
*Bourdieu, Pierre. (1999). Den manliga dominansen. Göteborg: Daidalos
I took a deep breath and listened to the old bray of my heart. I am. I am. I am.*
H: I dagens DN Söndag finns en artikel om Martina Bonnier som är modechef på Damernas värld. Hon delar bland annat med sig av sitt bästa tips "alla kategorier":
"Att inte förminska sig själv som kvinna. Beröm dig själv ofta. Eller som en amerikansk moderedaktör en gång svarade då hon fick en komplimang av en kollega: 'Yes I know I look gorgeous today'!"
Det finns en medelväg mellan "jag vet att jag är ursnygg" och den - alltför - vanliga förminskningen "å, men jag känner mig inte så pigg idag, jag sov dåligt, och den här gamla trasan", som jag brukar försöka använda:
"Tack."
* Ur Sylvia Plath, The Bell Jar (1963)
"Att inte förminska sig själv som kvinna. Beröm dig själv ofta. Eller som en amerikansk moderedaktör en gång svarade då hon fick en komplimang av en kollega: 'Yes I know I look gorgeous today'!"
Det finns en medelväg mellan "jag vet att jag är ursnygg" och den - alltför - vanliga förminskningen "å, men jag känner mig inte så pigg idag, jag sov dåligt, och den här gamla trasan", som jag brukar försöka använda:
"Tack."
* Ur Sylvia Plath, The Bell Jar (1963)
fredagen den 4:e april 2008
Svartsjuka is the old black
H: Jag var på [Hallongrottan] när Birgitta Stenberg besökte den i tisdags. Hon blev intervjuad och läste ur sin novellsamling Erotiska noveller och det hela verkade vara mycket uppskattat i publiken - som bestod av 85 (!) personer.
Birgitta Stenberg uttalar sig konsekvent, självklart och positivt för flersamma relationer, så även i tisdags. Det uppskattar jag och upplever som stärkande, eftersom icke-traditionella relationer tyvärr tenderar att smaka freakshow när de tas upp i media. Ett undantag är Svenska Dagbladets artikelserie Ihop på mitt sätt (första delen, intervjun med Andie Nordgren, finns [här] och från den länken går det att klicka sig vidare till de andra delarna i serien), som på det stora hela hanterar ämnet rätt bra.
Under publikfrågestunden i tisdags kom svartsjuka på tal - sammanfattningsvis: svartsjuka finns, och kan utgöra problem i relationer. Svartsjuka tycks generellt sett vara ganska oproblematiserad: "Jag förstår inte hur du kan [dvs leva med odefinierade, icke-exkluderande relationer], jag skulle aldrig klara det, jag är jättesvartsjuk!" menar vissa jag pratar med.
För mig är "jag är jättesvartsjuk" inte ett oproblematiskt ställningstagande. Den som är svartsjuk lägger ofta ansvaret för sin svartsjuka på partnern (för enkelhetens skull förutsätts en tvåsam relation här) istället för att försöka komma till rätta med känslan och kanske till och med försöka bli kvitt den. Jag tycker att det är lite märkligt, eftersom svartsjuka inte är en positiv känsla. Jag har i alla fall hittills inte träffat någon som mått bra av att vara svartsjuk, eller, för den delen, någon som mår bra av att en partner är svartsjuk. Jag kan helt enkelt inte köpa uppfattningen att svartsjuka skulle vara ett tecken på kärlek, det vill säga positiv - hur hänger det ihop? Ju kärare, desto svartsjukare?
Visst, det är lättare att säga att en bör arbeta med sin svartsjuka än att faktiskt göra det. Dr Andies text ["Trygghet - fake it 'till you make it"] ger bra, konkreta förslag på hur en kan hantera känslan. Min egen svartsjuka visade sig, när jag för några år sedan vågade analysera den, bestå av avundsjuka, ilska och rädsla. De är inte behagliga känslor, men betydligt mer konkreta och därför enklare för mig att arbeta med än den diffusa "svartsjukan" som anses vara så naturlig men som i mitt fall inte visade sig ha någon egen natur annan än detta känslokomplex. Att få syn på avundsjukan gjorde att jag förstod att en kan vara "svartsjuk" på annat än potentiella "rivaler": en partners ex, vänner, jobb och så vidare. Det är inte möjligt att vara allt för en person, och jag ifrågasätter om det ens skulle vara önskvärt att vara det.
Ilskan kommer sig i de flesta fall av brist på kommunikation, eftersom få människor faktiskt medvetet går in för att såra en. Det enda jag hittills lyckats prata ihjäl är osäkerhet.
Rädslan är svårast. Ett annat påstående jag möter är "Jag förstår inte hur du kan [dvs leva med odefinierade, icke-exkluderande relationer], du måste vara jättestark."
Det trodde jag också. Jag såg människor som levde som poly och RA och såg sällsynt starka människor.
För mig handlade rädslan i övergången till icke-exluderande förhållanden mycket om att släppa kontrollen på ett sätt som kändes skrämmande. Om någon jag träffar också träffar andra kan jag på väldigt konkret basis bli jämförd, satt i perspektiv, vägd - och möjligen, troligen, bli befunnen för lätt. Inte duga i konkurrensen, helt enkelt.
Jag har hanterat detta på samma sätt som jag hanterat avundsjukan respektive ilskan: genom att tänka att jag inte kan eller vill vara allt för någon och genom att kommunicera, om det aktuella förhållandet och om vad jag är rädd för. Jag är inte stark, men jag har märkt att jag hellre vill välja och bli vald dag för dag än att ta och tas för given. En annan sak jag har märkt är att jag inte längre upplever kärleken som en och samma och oföränderlig, att en kärlek inte med nödvändighet exkluderar en annan.
Om jag lät mitt dåliga självförtroende styra skulle jag inte ha några nära relationer, inte arbeta, inte tro att någonting jag gör eller säger är viktigt - jag skulle definitivt inte sitta här och blogga och känna att det är viktigt, inte nödvändigtvis allt jag har att säga jämt, men att det finns andra röster som talar om andra alternativ än de gängse. Alla kan inte vara lika välformulerade som Birgitta Stenbergs.
Birgitta Stenberg uttalar sig konsekvent, självklart och positivt för flersamma relationer, så även i tisdags. Det uppskattar jag och upplever som stärkande, eftersom icke-traditionella relationer tyvärr tenderar att smaka freakshow när de tas upp i media. Ett undantag är Svenska Dagbladets artikelserie Ihop på mitt sätt (första delen, intervjun med Andie Nordgren, finns [här] och från den länken går det att klicka sig vidare till de andra delarna i serien), som på det stora hela hanterar ämnet rätt bra.
Under publikfrågestunden i tisdags kom svartsjuka på tal - sammanfattningsvis: svartsjuka finns, och kan utgöra problem i relationer. Svartsjuka tycks generellt sett vara ganska oproblematiserad: "Jag förstår inte hur du kan [dvs leva med odefinierade, icke-exkluderande relationer], jag skulle aldrig klara det, jag är jättesvartsjuk!" menar vissa jag pratar med.
För mig är "jag är jättesvartsjuk" inte ett oproblematiskt ställningstagande. Den som är svartsjuk lägger ofta ansvaret för sin svartsjuka på partnern (för enkelhetens skull förutsätts en tvåsam relation här) istället för att försöka komma till rätta med känslan och kanske till och med försöka bli kvitt den. Jag tycker att det är lite märkligt, eftersom svartsjuka inte är en positiv känsla. Jag har i alla fall hittills inte träffat någon som mått bra av att vara svartsjuk, eller, för den delen, någon som mår bra av att en partner är svartsjuk. Jag kan helt enkelt inte köpa uppfattningen att svartsjuka skulle vara ett tecken på kärlek, det vill säga positiv - hur hänger det ihop? Ju kärare, desto svartsjukare?
Visst, det är lättare att säga att en bör arbeta med sin svartsjuka än att faktiskt göra det. Dr Andies text ["Trygghet - fake it 'till you make it"] ger bra, konkreta förslag på hur en kan hantera känslan. Min egen svartsjuka visade sig, när jag för några år sedan vågade analysera den, bestå av avundsjuka, ilska och rädsla. De är inte behagliga känslor, men betydligt mer konkreta och därför enklare för mig att arbeta med än den diffusa "svartsjukan" som anses vara så naturlig men som i mitt fall inte visade sig ha någon egen natur annan än detta känslokomplex. Att få syn på avundsjukan gjorde att jag förstod att en kan vara "svartsjuk" på annat än potentiella "rivaler": en partners ex, vänner, jobb och så vidare. Det är inte möjligt att vara allt för en person, och jag ifrågasätter om det ens skulle vara önskvärt att vara det.
Ilskan kommer sig i de flesta fall av brist på kommunikation, eftersom få människor faktiskt medvetet går in för att såra en. Det enda jag hittills lyckats prata ihjäl är osäkerhet.
Rädslan är svårast. Ett annat påstående jag möter är "Jag förstår inte hur du kan [dvs leva med odefinierade, icke-exkluderande relationer], du måste vara jättestark."
Det trodde jag också. Jag såg människor som levde som poly och RA och såg sällsynt starka människor.
För mig handlade rädslan i övergången till icke-exluderande förhållanden mycket om att släppa kontrollen på ett sätt som kändes skrämmande. Om någon jag träffar också träffar andra kan jag på väldigt konkret basis bli jämförd, satt i perspektiv, vägd - och möjligen, troligen, bli befunnen för lätt. Inte duga i konkurrensen, helt enkelt.
Jag har hanterat detta på samma sätt som jag hanterat avundsjukan respektive ilskan: genom att tänka att jag inte kan eller vill vara allt för någon och genom att kommunicera, om det aktuella förhållandet och om vad jag är rädd för. Jag är inte stark, men jag har märkt att jag hellre vill välja och bli vald dag för dag än att ta och tas för given. En annan sak jag har märkt är att jag inte längre upplever kärleken som en och samma och oföränderlig, att en kärlek inte med nödvändighet exkluderar en annan.
Om jag lät mitt dåliga självförtroende styra skulle jag inte ha några nära relationer, inte arbeta, inte tro att någonting jag gör eller säger är viktigt - jag skulle definitivt inte sitta här och blogga och känna att det är viktigt, inte nödvändigtvis allt jag har att säga jämt, men att det finns andra röster som talar om andra alternativ än de gängse. Alla kan inte vara lika välformulerade som Birgitta Stenbergs.
onsdagen den 2:e april 2008
Vi som aldrig sa sexist-knappen
H: Det är förhoppningsvis bland det närmaste jag kommer modebloggande när jag härmed stolt presenterar mina favoritaccessoarer i vår.Vi som aldrig sa sexist-knappen finns i begränsad förstaupplaga och kommer att delas ut till personer vi tycker om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Arrhenius, Sara: 
