Filmvisning 2/6 på Hallongrottan: Katarina Ana Nervosa

H: Saxar från [Hallongrottans blogg och nyhetsbrev]:

"Kom och se Katarina Ana Nervosa, en film av konstnären Imri Sandström, om det självsvältande helgonet Katarina av Siena och Ana, anorektikern. Efteråt samtal om filmen med Imri och Hanna Hård från visomaldrigsasexist.net.

Som vanligt finns starka armar på plats för rullstolar och dylikt, ledarhundar är välkomna och syntolkning kan ordnas, men ring gärna [Hallongrottan] först: 08 658 13 20 alt 073 740 79 35 så vi kan vara beredda.

Gratis inträde och billigt fika. Hjärtligt välkommen!"

Imri Sandströms hemsida: [www.imrisandstrom.com]

Kort betraktelse kring mors dag

F: Igår (söndag) var det alltså mors dag. Den gick mig ganska obemärkt förbi, det brukar vara ganska mycket reklam kring de där dagarna ändå. Två mors dag reportage lyckades jag trots allt snappa upp, det första var P1:s Meny där proglamledarna frågade elever på st Görans restauranggymnasium om tips på bra mors dag mat. Inslaget ackompanjerades av låten "Mamma är lik sin mamma" av Siw Malmqvist. För er som inte har koll på texten så handlar den i stora drag om att mamma liksom sin mamma och liksom sin mamma dessförinnan hade ett himla sjå med att hinna med att diska och damma, varje dag desamma och så vidare. Bara det! Sedan fortsätter programledaren att prata med kidsen om hur synd det är om deras mamma som måste göra allt i hemmet och det ska väl bli skönt för henne när hon får en dag då barnen tar hand om allt i stället? Barnen fnissar och håller med och tycker att mamma är så duktig som alltid gör i ordning maten och diskar och fixar.

Fråga 1: var är pappa? Fråga 2: är det därför vi firar mors dag? För att ge mamma en dag ledigt? Hux flux har vi dels legitimerat alla andra dagar då mamma inte är "ledig", dels har vi lyckats fastslå normen om vad det innebär att vara mamma, och hur avlägsen pappa är i det vardagliga stöket i hemmet. Reportaget jag läste dagen efter i fredagens City (jag försökte förgäves hitta artikeln på nätet, men jag kunde inte så det här blir ett godtyckligt citerande utifrån mitt minne) var inte särskilt bättre, det stod nånting i stil med "Hon ställer upp i alla väder utan en tanke på sig själv. Skicka din hälsning till din mamma här." Typ. Och även här skapas det en norm för hur en mamma ska vara, en mamma ställer alltid upp, en mamma är självuppoffrande och arbetar för andra. Men denna dag, en dag om året, så hjälper barnen till och visar sin uppskattning.

Den andra dagen då kvinnan får vara i centrum är den internationella kvinnodagen, men att jämföra internationella kvinnodagen med mors dag känns meningslöst eftersom mors dag inte har någon politisk ambition. Mors dag skapar aldrig debatt om könsroller eller mödraskap, det befäster det snarare.

Stolthet

H: Nu är det bestämt att det blir ett panelsamtal om polyamori och relationsanarki på [Stockholm Pride], närmare bestämt måndagen den 28 juli klockan 14.00–15.30 i Pride House (Kulturhuset). Moderator är [Andie Nordgren] och i panelen sitter Helena Meyer, Jon Jordås från [Sexfakta], [Tanja Suhinina] och jag. Boka in i kalendrarna redan nu, mer information kommer när det börjar närma sig.

Ingen separatism utan systerskap

F: Utöver det provocerande i att organisera sig separatistisk har jag även ibland mött kritik kring mitt lediga användande av ordet systerskap. Häromdagen skickade jag vidare frågan till några av mina kvinnliga vänner som satt bredvid mig på fiket. Varför är systerskapet viktigt? De såg båda två helt ställda ut och bara ryckte på axlarna. ”Det bara är, vad ska en säga?”

Jag har hört av kvinnliga vänner att systerskapet som begrepp är exkluderande, att det finns kvinnor som inte känner sig som en del av denna gemenskap och att det finns kvinnor som inte räknas med när en pratar om ett systerskap. Jag misstänker att den här diskussionen liknar frågan om huruvida det är strategiskt att skapa en kategori "kvinna" för att med denna kategori kunna kräva politiska rättigheter och jämställdhet, samtidigt som skapandet av en sådan kategori cementerar skillnader mellan könen och skapar en exkluderande norm kring vad det innebär att vara en kvinna. Vilka kvinnor inkluderas i ett systerskap? Vilka kvinnor är mina systrar?

När jag talar om systerskapet syftar jag till den gemenskap jag känner kvinnor emellan. Denna gemenskap är politisk och handlar alltså inte om personlig samstämmighet; mina systrar behöver inte vara mina vänner, vi behöver inte vara ett dugg lika eller ens tycka om varandra. Det vi har gemensamt är erfarenheten av att definieras av någon annan än en själv som en andra klassens medborgare. Det vi har gemensamt är att vi förväntas tävla mot varandra, vi förväntas snacka skit om varandra och vi förväntas att inte organisera oss och känna gemenskap med varandra. Bara där en anledning till att göra det.

”Systerskapet i sig är också någonting vi måste kämpa för, lära oss att prata mer om och faktiskt också att utöva. Det är ju så lätt att låta sig splittras, särskilt när att snacka lite skit om en annan tjej/kvinna/feminist och förnedra henne plötsligt gör dig till centrum för männen, medierna och makten.”

skriver Maria Karlsson och Ulrika Sjöström i [Kvinnotryck 4/2006] då tidningen har ett temanummer på ämnet systerskap. För kvinnojourer har systerskapet alltid varit en självklar del av deras verksamhet. Styrkan ligger i att kvinnor pratar med varandra och känner gemenskap baserat på deras erfarenheter av våld eller psykiskt förtryck från män. Att detta är oerhört provocerande har det inte varit någon tvekan om, kvinnojourer har utmålats som manshatare, lesbiska, fula, och män har försökt med alla medel att ta sig in på kvinnojourer för att förstöra; det händer till exempel ganska ofta att män klär ut sig till kvinnor för att smyga sig in.

För mig betyder systerskapet att kvinnor hjälper och stöttar varandra i vardagen. Det är lättare att vara tjejen som skrattar med i killens sexistiska skämt än att vara tjejen som säger emot. Jag och en väninna hamnade i en situation en gång då det visade sig att våra pojkvänner brukade dra ganska grova sexistiska skämt med sina killpolare när vi inte var där. Systerskapet för oss just då var att säga ifrån: ”det spelar ingen roll om ingen tjej hör vad ni säger; ni reproducerar ett sätt att tala om kvinnor som inte är okej.” Vi blev inte särskilt omtyckta just den kvällen. Det handlar vidare om att reagera när en kille ger sin tjej en order att passa upp på honom, och hon gör det per automatik. Det handlar om att säga emot när en klasskamrat snackar skit om en lärare bara för att läraren är en kvinna. Vi är uppfostrade till att lyssna mer på män än på kvinnor så detta är ganska ofta svårt att göra, eller ens att komma på att en kan/har rätt att göra. Vi är uppfostrade att tävla mot varandra om män och om mäns gunst eftersom det är de som definierar vad som är värt och icke-värt. I samma nummer av Kvinnotryck som citerades ovan beskriver Åsa Mattson sig själv som en mansälskare:

”Mansälskare, det är vi som blivit så nogsamt inskolade i mäns högre värde att det inympats i varenda cell /../ Jag har fått anstränga mig, så feminist jag är, för att se andra kvinnor riktigt ordentligt. Jag vill, såhär i andra livshalvan, försöka vara en sån där medkännande, medlevande, rolig, icke konkurrensinriktad, icke förpestad-av-avundsjuka-och-rivalitet-syster, men det är ju så förbenat svårt när man har fått denna manslins ditsatt hos livets optiker! Jag inser att mitt mansälskeri inte kommer att vika och delas frivilligt med seriöst systerskap förrän jag arbetar aktivt med att ge kvinnor plats i mitt liv.”

Liksom Mattson kan jag ofta känna mig som en mansälskare: det är så lätt att börja med frågan när en träffar en ny kvinnlig bekant ”Har du pojkvän? Vad gör han?” och inte alls fokusera på vem kvinnan är bakom pojkvännen. Men i de separatistiska sammanhangen odlas systerskapet, till exempel har våra pysselkvällar fungerat som oerhört stärkande och peppande och, än så länge, präglats av väldigt lite pojkväns-snack. Vi är ju alla starka, kompetenta och fantastiskt intressanta kvinnor! Vi behöver bara börja tycka det om oss själva och sen är vi hamn.

Separatistiskt manifest

H: Vi som gör Vi som aldrig sa sexist har det senaste halvåret arrangerat kvinnoseparatistiska aktiviteter. Ett exempel är [läsecirkeln kring Susie Orbachs Fat is a Feminist Issue på Hallongrottan], ett annat pysselkvällarna, som hålls en gång i månaden (du hittar oss enklast genom att söka på "P.M.S. Productions" på Facebook).

Beslutet att agera kvinnoseparatistiskt väcker skilda reaktioner. Vårt mål, som skapades av och med dem som deltog på den första pysselkvällen i december, är att skapa ett eget rum i det semioffentliga rummet, där vi som kommer dit kan känna oss trygga och interagera på de villkor vi själva gemensamt ställer upp. Som ett led i detta har vi medvetet valt att inte dokumentera aktiviteterna i text eller bild: basen för medverkan är där och då, vid varje aktuellt tillfälle.

Att agera separatistiskt sätter fokus på hur mycket plats kvinnor tar, allmänt tillåts att ta och såväl allmänt som specifikt tillåter sig själva att ta. Att agera separatistiskt belyser med nödvändighet vilka kompetenser som finns inom de medverkande själva och inom den grupp som skapas vid varje aktuellt tillfälle. Att agera separatiskt synliggör hur vi som medverkar samarbetar med och konkurrerar med varandra i andra samarbets- och konkurrenssituationer än de gängse, där "den kvinnliga konkurrensen" förhåller sig till det som förutsätts vara konkurrensens högsta mål: mannen, på ett eller annat sätt.

Nyligen fick jag en fråga angående våra aktiviteter: "Varför måste man säga att det är separatistiskt?" Personen som ställde frågan påpekade att det funnits och fortfarande finns sammanhang där uteslutande kvinnor träffas - handarbetsgrupper, studie- och läsecirklar med mera - utan att separatism varit/är en uttalad förutsättning. Jag hade hittills inte reflekterat över detta i relation till våra aktiviteter, kanske för att separatismen inte varit en del av idén från början - till den första pysselkvällen bjöd Frida och jag in ett antal personer vi ville skulle vara med, samtliga kvinnor, varpå vi beslutade att arrangera aktiviteten separatistiskt, och anförde detta som argument när vi nekade män som ville vara med. (Att separatismen från första början var transinklusiv tycktes vara det som mest upprörde vissa av de senare. Kön som biologi möter kön som iscensättning.) Men varför ha separatism som en uttalad förutsättning för en aktivitet? För min del handlar det om att öppet redovisa ett kriterium som visat sig ha ett värde i och med det det skapat. Utan att konkret redogöra för det som blivit resultat av de mekanismer jag beskrivit ovan (i stycket "Att agera separatistiskt [---]") - formulerandet av mekanismerna är dock i sig ett konkret resultat av mekanismerna och dessas resultat, jag visste inte vilka insikter separatismen skulle leda till innan jag började medverka i och till den - anser jag att dessa mekanismer är skäl nog. Det handlar om synliggörande på flera nivåer: vi synliggör gruppernas förutsättningar genom att öppet kalla dem separatistiska. Interaktionerna i grupperna synliggör de medverkandes relationer till varandra och till dem som inte tillåts medverka - männen. En kvinnoseparatistisk grupp är till del en spegling av relationerna utanför det rum vi som deltar skapar, en subjektiv spegling som genom att förstora och betona vissa aspekter av relationer skapar nya perspektiv på desamma.

Biologism, arbete och sex (timmars arbetsdag)

F: Jag är tillbaka på diskussionen som jag förde i [Tack-debatten] nedan, där jag drev tesen att kvinnor inte ska anpassa sig efter en manlig norm på arbetsmarknaden, utan istället ska arbeta för att ändra denna norm. Jag började fundera på det här för ett tag sedan då jag hade svår PMS och en manlig vän tyckte att jag skulle sjukskriva mig från ett hel-dags möte av den anledningen. Jag ryggade direkt och tyckte att det är skitfånigt att sjuka sig pga PMS, det tyder så himla mycket på att kvinnor är biologiskt sämre än män och inte klarar av att sköta sina arbetsuppgifter. Detta är en ganska underlig tanke, kom jag på sen, för det är just det som jag själv vill motverka - bilden av att kvinnan måste anpassa sig efter en manlig norm för att lyckas i arbetslivet. Jag insåg att jag själv kopplade ihop biologi med teori, att jag själv bedömde kvinnan som sämre för att hon hade vissa biologiska egenskaper som gör henne mer sjuk. Det här med biologi och feminism alltså, jag hamnar ganska ofta snurror där jag helst av allt vill låtsas om som att det inte finns någon biologi överhuvudtaget, jag vill helst att vi bara ska vara kulturella varelser, för så fort någon påpekar att det finns biologiska skillnader mellan kvinnor och män så tror jag att det kommer att användas emot mig och emot kvinnorna. Toril Moi kritiserar Judith Butler för att göra samma sak. Genom att förneka att det finns några biologiska skillnader, genom att förklara kroppen som en diskursiv konstruktion hamnar en i ett självmotsägande cirkelresonemang där en säger att ifall det finns biologiska skillnader så ligger dessa till grund för sociala normer - därför måste vi förkasta idén om att det existerar biologiska skillnader.*

En ska sålunda inte förneka biologi, en ska endast arbeta för att biologi inte ska räknas. Till exempel så ska inte kvinnor prioriteras bort på arbetsmarknaden för att de föder barn, får svår mensvärk eller urinvägsinfektioner en gång i månaden, utan arbetsmarknaden måste bli mer anpassad efter kvinnors behov. Joan Acker menar att arbetsmarknaden är uppbyggd efter normen av den anställde som the good worker -en individ utan några lojaliteter utanför arbetslivet som hindrar den anställde från att alltid ställa upp för företaget.** För att någon (en man) ska vara en good worker krävs det att någon annan (en kvinna) sköter allt det som behöver skötas utanför arbetet, i den privata sfären. Behovet av den goda arbetaren lever kvar på arbetsmarknaden trots att nästan hela den vuxna befolkningen nu är i lönearbete till skillnad från endast hälften förr. Acker menar att denna norm är förödande för kvinnor eftersom arbetsplatsen inte erkänner dem som individer med behov utanför arbetsplatsen utan kräver att de ska vara tillgängliga för övertid och att de inte ska vara sjukskrivna eller vabba så mycket. Detta gör att de normativt inte kan nå upp till bilden av hur den perfekta anställda ska vara, vilket straffar dem löne- och karriärsmässigt.

Arbetsmarknaden är alltså uppbyggd kring en manlig norm av en anställd som inte är sjuk särskilt ofta, inte måste hinna hämta barn från dagis, inte tar långa ledigheter på grund av barnafödande och inte är grinig och vresig tre dagar i månaden. Och detta är inte en nyhet. Problemet är att jag (vi kanske) känner mig som en dålig anställd, eller vad jag nu är, för att jag inte kan leva upp till normen om den goda arbetaren. Istället för att bli arg på arbetsmarknadens organisering! Jag anpassar mig istället och sliter ut mig och tvingar mig själv att gå till jobbet trots mensvärk eller dödsångest eller urinvägsinfektion, för en god arbetare låter inte sådana petitesser gå före arbetsmoralen. Sådana saker räknas som utomarbetsplatsliga behov. Jag antar att vart jag vill komma är mot en diskussion kring hur en kan organisera arbetsmarknaden på ett sätt som inte exkluderar alla de som inte vill/kan arbeta enligt denna norm. Jag hoppas till och med på att normen om vad en god arbetare är kan förändras! Kristina Axén Olin kan kanske hålla med mig nu efter att hon drabbats av den stora utbrändheten; "livspusslet" handlar inte om flexibel arbetstid och hushållsnära tjänster, det handlar om en arbetsnorm som inte är så krävande. Ack, det känns så utopiskt, men det kanske kan vara möjligt. Jag är själv sugen på förslaget sex timmars arbetsdag, i en uppsats jag skrev för ett år sedan där jag intervjuade män som arbetade sextimmarsdagar kom jag fram till slutsatsen att detta sätt att organisera arbetet var det ultimata för att kombinera the good worker med en aktiv föräldraroll om det är en strävar efter, och ett rikt fritidsliv om en strävar efter det. Det borde vara i männens intresse också att inte behöva vara den självuppoffrande goda arbetaren för att kunna göra karriär. Vad jag minns av män så tycker även dom om att vara lediga.


*Moi, Toril ”Vad är en kvinna? Kön och Genus i Feministisk Teori”
**Acker, Joan. "Hierarchies, Jobs, Bodies: A Theory about Gendered Organizations"

”Vi som aldrig sa – men som ändå tänkte och tyckte”

H: Martin Halldin, journalist på tidningen ETC, nämner Vi som aldrig sa sexist i ett öppet brev till Ronnie Sandahl: [Därför sågades "Vi som aldrig sa hora"]

Lagd läggning ligger – eller?

H: Jag var på Hallongrottan och lyssnade på [samtalet om bisexualitet] i tisdags; enligt bokhandelsinnehavaren och moderatorn Bitte Andersson det första arrangemanget på temat i Hallongrottans historia. Det säger kanske något om hur pass i kläm B:et i HBT-rörelsen suttit och till del fortfarande sitter. Under samtalet utvecklades två möjliga positioneringar: bisexualitet som att stå med en fot i vardera "lägret" (homosexualitet respektive heterosexualitet) och bisexualitet som att stå mellan "lägren". Det finns inte, konstaterade de samtalande (Anna Eklund och Fabian Gafvelin från gruppen B:come, bi-aktivisten och klubbarrangören Anna Fock, Bitte Andersson och publiken), en kulturellt tydlig bisexuell identitet; bisexuell identitet konstrueras av och utifrån individer.

"Jag vet nog inte riktigt vad en läggning är. Praktik? Identitet? Ideal?" säger en klok person jag diskuterar det som allmänt kallas "sexuella läggningar" med före Hallongrottan-samtalet. Vi enas om att vi har svårt att relatera till läggning som något som går bortom individplanet, sexualiteter som syftar allmänt snarare än individuellt. Hit kan räknas såväl heterosexualitet, homosexualitet och bisexualitet som till exempel sadism eller masochism. En "sexuell läggning" tycks allmänt sett vara något statiskt, oberoende av omständigheter, yttre såväl som inre: partner (singular eller plural), situation, humör och så vidare. Någon som överskridit gränserna för sin (vanligen hetero-) sexualitet kan beskriva det som att "jag har testat, men det var inget för mig". En man jag kände hade konstaterat att han inte hade några bisexuella tendenser när "inte ens" en viss man attraherade honom. Jag kan inte låta bli att jämföra detta med Anna Focks resonemang i tisdags om hur det som en minst väntar sig att bli attraherad av kan vara det som attraherar en mest – jag borde inte behöva påpeka att det är Anna Focks resonemang jag tycker är mest realistiskt och sympatiskt.

Jag anser att sexualitet är så relativ att jag inte kan tala om en läggning för egen räkning. Vissa sexuella praktiker är vanligare förekommande än andra i mitt fall, konstaterar jag, men jag kan utifrån detta inte dra några vidare slutsatser. Praktiken är enbart föremål för en kvantitativ analys. Att ett visst beteende förekommer mindre ofta än ett annat innebär i sig inte att detta förstnämnda är mindre bra, mindre autentiskt (mindre "jag"), mindre seriöst eller allvarligt. Det enda som är mindre med det är just frekvensen. Liksom jag inte tror att det finns en specifik "manlig" respektive "kvinnlig" sexualitet som inte är en produkt av den teori och den praktik som är tillåten, synlig och önskvärd i det förhandenvarande samhället, tror jag inte att det finns en specifik allmängiltig "heterosexualitet", "homosexualitet" eller "bisexualitet".

Ja visst – mina teorier är bortskämda, välcurlade. Om det inte funnits och fortfarande var för personer som öppet karaktäriserar sig som homosexuella, bisexuella, heterosexuella och så vidare skulle det här resonemanget inte vara möjligt för mig att föra. Bitte Andersson talade om hur partnerhetsen i samhället, speglad i och underblåst av media, är så framträdande att det blir en politisk handling att tänka annorlunda (det vill säga utanför den heterosexuella monogama tvåsamhetsnormen). Om inte dessa politiska handlingar begicks runt omkring mig, hela tiden, skulle jag inte kunna göra konstateranden som dessa: Jag brukar bli intresserad av, fysiskt och psykiskt attraherad av, personer, inte så ofta av kön, och i den mån jag blir intresserad/attraherad av kön är det vanligen beroende av personerna som gör/iscensätter dem. Utifrån en sådan syn uppfinner jag mina läggningar gång för gång och gång på gång; sexualitet är något jag gör, inte något jag automatiskt har eller är.

Är du också en sån där?

H: Det blev oväntad efterfrågan på den bokstavligt talat första [Vi som aldrig sa sexist-tröjan] som jag lät trycka för ett par veckor sedan. Till de som är intresserade av att bära rabiat feministidiot-tröjor kan jag ordna sådana till självkostnadspris, 250 kronor styck. Om leverans med post blir aktuellt tillkommer Postens lägsta porto. Eftersom VSASS inte har någon budget för sådana här utgifter måste vi be om förskottsbetalning – kontakta oss på visomaldrig@gmail.com för mer information och för att beställa.

För besväret anlitar vi [Tröjbutiken] på Folkungagatan som gör snygga, lyxiga tryck: rabiat feministidiot är flocktryckt, dvs trycket känns och ser ut lite som velour, och bloggnamnet är tryckt i vinyl.

Tröjorna är i 100 % förkrympt bomull och ändrar enligt min erfarenhet inte form i första taget. Finns i en rak och en slimmad modell.

Död åt den duktiga flickan

F: Angående härskartekniker slog det mig just att jag under kvällen och under den senaste tiden har använt mig av termen "duktig flicka" för att förminska mig själv. Att vara en duktig flicka innebär för mig ett ständigt anpassande efter andra och en vilja av att vara till lags och lyckas med allt som en företar sig, liksom att företa sig för mycket. Symptomet duktig flicka har följt mig under en lång tid och jag börjar nu lära mig att säga nej, att sätta gränser, att orka vara besvärlig och att inte ta på mig mer än vad jag klarar av för att glädja andra. Att inse att jag har tampats med ett duktig flicka komplex har varit väldigt användbart för mig för att jag då har kunnat inse att det är ett beteende som kommer med en viss uppfostran och vissa normer, och alltså ingenting som jag behöver tackla själv utan jag kan ta stöd hos mina systrar och mig själv. Varje gång en inser att ens psykiska problem inte är personliga utan politiska blir de så mycket lättare att hantera.

Dock har jag nyligen insett att jag har använt mig av "den duktiga flickan" som en form av bortviftande när någon berömmer mitt engagemang. Jag känner ett behov av att påpeka att jag lider av duktig flicka komplex och att jag troligen kommer att kollapsa snart. Samtidigt läser jag ibland in en syrlighet i komplimangen, som att personen som påpekar hur mycket jag gör tänker "typisk duktig flicka, hon kommer att gå in i väggen".

Alltså; självförvållad härskarteknik - förminskning/förlöjligande. Som en del av de kvinnor som Susie Orbach intervjuar i Fat... använder jag självförvållad härskarteknik för att skydda mig själv mot misslyckanden.

/../Her fear of success, of course, stems largely from the social position of a young woman today growing up with contradictory messages of what she can accomplish. Stepping outside what has been laid out for one is frightening. A useful protective devise is to make the assumption that one will fail/.../*

Skapandet av begreppet "duktig flicka" är på ett sätt en förminskning i sig. Det säger att en kvinna som försöker för hårt alltid kommer att gå in i väggen vid en viss tidpunkt. Detta låter som en patriarkal myt för att hålla kvinnor i schack och trycka ner alla ambitioner som kan tänkas spira. Cissi Wallin diskuterade den duktiga flickan för ganska länge sedan i [Metro], men hennes lösning på problemet är inte min lösning. Hon vill att den duktiga flickan ska komma ut ur garderoben och visa sig som den sönderstressade freak hon faktiskt är. Detta skulle såklart leda till att en inte längre går att definieras som en duktig flicka eftersom att en duktig flicka håller ihop. Tills hon går in i väggen. Jag menar dock att termen duktig flicka är en självuppfyllande profetia; om jag inte tror att jag kommer att klara av det så kommer jag troligen inte att göra det. Om samhället förväntar sig att jag ska gå in i väggen så finns det en stor risk att det är där jag hamnar. Det kanske är dags att sluta kalla ambitiösa kvinnor för duktiga flickor. Det låter ju faktiskt sjukt förminskande.


*Orbach, S (2006), Fat is a Feminst Issue, Arrow Books, London s 42-43

Använder kroppen för vinnings skull

F: Precis som Hanna säger i inlägget nedan är den kvinnliga kroppen ofta åtskild från huvudet, eller själen. Detta är säkerligen sant även för män, dock upplever jag att detta åtskiljande oftast används när kvinnor pratar om speciellt utsatta yrken; extremen förstås prostitution där kvinnor som säljer sex ofta uttrycker det som att de kopplar bort kroppen och tänker på annat. Kajsa Ekis Ekman uttryckte sin ilska över detta påstådda åtskiljandet av kropp och själ under debatten Queer + Vänster = En obesvarad kärlek på ABF, hon menade att detta åtskiljande gör det mer accepterat att tafsa på kvinnor eftersom kvinnor inte tar åt sig - om jag minns henne rätt. Det var faktiskt första gången jag reflekterat över det. Kvinnor tål mycket otillåten beröring, precis som Hanna säger, kanske med förklaringen att det bara är utsidan som påverkas.

Jag kom själv precis hem från en helg av servitrisande på ett värdshus i skärgården och har funderat över hur en kvinnlig servitris är mer än bara en servitris. Hon är även en kvinna, i annat fall skulle hon inte vara servitris, då skulle hon vara en servitör och det ordet innehåller mycket mer distans än vad ordet servitris gör. En servitör är ofta rakryggad, stilig och innehar en form av makt, åtminstone över borden på restaurangen. En servitris däremot är utsatt på ett mer kroppsligt sätt. Ganska ofta har jag som servitris tvingats springa förbi sällskap av män för att undvika att bli daskad i rumpan. Ganska ofta har jag tvingats hantera män som slänger in en sexuell gliring vid varje beställning. Ibland får jag mer dricks för att jag är kvinna, och ofta får jag veta att det är på grund av min kropp som jag får dricksen. Att detta bara är min kropp som skadas och inte min själ är inte sant. Jag säljer hela mig själv, jag säljer min kropp för beskådande, jag säljer min artighet, jag säljer min kvickhet och jag säljer min snabbhet. Jag behöver dock inte vara trevlig eller flirtig för att vara kvinna/servitris, det räcker med att ha en kvinnokropp och att ta beställningar. Många kvinnoyrken är sexualiserade på just detta sätt; på de flesta caféer står unga blonda tjejer, i receptioner sitter unga kvinnor. Varför? För att någon har bestämt att dom är trevliga att se på och för att dom är tillgängliga med sina kroppar på ett sätt som män inte är. I alla dessa yrken är en medveten om att en inte bara har fått jobbet för sin kompetens. En är ett blickfång, och en förväntas tåla det.

Allas vår Pär Ström har definierat detta en annan skulle kunna tolka som ett kvinnoförtryck som en kvinnlig härskarteknik, det så kallade [K-vapnet]. Kvinnor använder sin kvinnlighet och sin kropp för att vinna fördelar, menar Ström. Kvinnliga säljare kan ha korta kjolar på sig för att sälja mer och tjäna mer pengar, liksom jag kan få mer dricks på värdshuset om jag spelar mer på min kvinnlighet och flirtar med fyllegubbarna. K-vapnet kan även användas när däcken behöver bytas eller när reparationer behöver göras på huset. Som han uttrycker det:

/.../Själv ser jag det mindre som ett lidande och mer som ett trumfkort, en stor gåva från ovan
som ligger utom räckhåll för hela den manliga befolkningen/.../

Att se sexualiseringen av kvinnokroppen som en fördel för kvinnor, någonting som kvinnor kan ha vinning av till och med, är ett väldigt underligt sätt att se på arbete och ekonomi och makt. Att en kvinna måste använda sin kropp för att sälja bra ställer henne i ett underläge till mannen som kan sälja enbart på sin kompetens (nu kan en förstås inflika att även män har kroppsideal, och att det faktiskt har visats att långa män tjänar mer pengar än korta män, vilket såklart är ett problem. Stackars korta män.) Ströms devis är förstås att det är synd om männen för de blir manipulerade av de onda kvinnorna som vickar på höfterna och därför slipper öppna dörrarna själva. Män tydligen bara måste lyda vad Ström kallar "ridderlighetskonventionen".

Rädslan för att kvinnor ska spela ut männen med K-vapnet är dock troligen helt ogrundad. I alla situationer där det förhandlas om konkret makt, såsom i arbetslivet (i högre stående yrken än restaurang och reception) och på den ekonomiska arenan, genererar den kvinnliga kroppen ganska lite fördelar. I amerikanska filmer får en se kvinnor som knullar till sig höga positioner (eller får en? det känns som en patriarkal myt) men i verkligheten händer detta troligen ganska sällan; dels därför att det finns lite för många regler kring anställningar för att det skulle vara möjligt, och dels för det känns helt orimligt att chefsposter eller styrelseplatser skulle tillsättas på det sättet. Däremot används (precis som Ström påpekar fast tvärtom) detta ofta som en härskarteknik mot kvinnor, ett nedvärderande av deras kunskaper "du fick bara jobbet för att du är snygg/har knullat med chefen" eller för att använda Ströms eget exempel "du säljer bara så bra för att du har korta kjolar" - vilket alltså enligt Ström skulle vara en berättigad anklagelse.
Men inom yrken där den kvinnliga kroppen är mer än bara ett verktyg för arbete, där det i sig är en av anledningarna till att en har fått jobbet eller klarar sig bra på jobbet, ligger oftast väldigt lite makt. Inom yrken där den manliga kroppen symboliserar mer än bara ett verktyg för arbete ligger det oftast väldigt mycket makt. En skulle alltså egentligen kunna påpeka att män använder sig av M-vapnet när de spelar på sin manlighet för att bli valda till styrelseposter och chefspositioner. Men det kallas ju bara rätt och slätt för manssamhälle. Eller patriarkat.

Nu kommer jag och tar dig

H: Jag avslutade inlägget om huvudhårets betydelse som kvinnlighetsattribut med en reflektion om kvinnans kropp: Kvinnans makt begränsas till det territorium som utgörs av den egna kroppen – i den mån kvinnans kropp betraktas som hennes egen –, och även detta område kan invaderas, även kroppens gränser kan överskridas fysiskt, kulturellt och verbalt.

Jag skulle vilja återknyta till maktens/jagets/kroppens gränser i och med temat beröring. Ämnet kom upp med anledning av Svenska Dagbladets artikelserie om raggningsmetoden pick-up [första artikeln i serien finns här], som bland annat lånar element från härskartekniker och terminologi från krigföring. Pick-up använder sig också av "stadig och bestämd beröring" som metod.

Att röra vid någon en inte känner så väl är inget mindre än ett överskridande av en fysisk gräns; hur stort detta överskridande är beror på den som drar gränsen – vilken alltid är den som blir rörd vid, inte den som berör. Det är varken särskilt svårt eller särskilt dumt att fråga "Vill du ha en kram?" om en känner för att krama en relativ främling. Beröring i kommunikativt syfte bör användas med full medvetenhet om och respekt för det överskridande den faktiskt innebär. Den man som förra helgen tog ett stadigt och bestämt grepp om min handled för att hejda mig ("jag ville bara säga hej då") skapade snarast repulsion. Det är inte heller okej att ta i någon förlängning av mina gränser, till exempel min cykel när jag cyklar på den, som den – vänlige? – man som gav mig oombedd hjälp uppför en backe häromdagen.

Ordet skamgrepp är etymologiskt intressant. Vems skam åsyftas – den gripande eller den gripnas? Det som anses vara ordets ursprung, den medeltida Gutalagen (Gotland, troligen från början av 1200-talet), lägger skammen hos förövaren/mannen och passar samtidigt på att frånta kvinnan makt över den egna kroppen:

"Tar du en kvinna om handleden, böta en halv mark [4 öre], om hon vill kära. Tar du henne om armbågen, böta åtta örtugar [knappt 3 öre]. Tar du henne om axeln, böta fem örtugar [knappt 2 öre]. Tar du henne om bröstet, böta en öre. Tar du henne om ankeln, böta en halv mark. Tar du henne mellan knät och vaden, böta åtta örtugar. Tar du ovanför knät, böta fem örtugar. Tar du ännu högre upp, då är det det skamliga greppet och heter en dåres grepp; där gäller inga penningböter; de flesta tål, när det har kommit därhän."

Lägg märke till hur böterna blir lägre ju närmare brösten/fittan den gripande handen kommer! Jag har tyvärr inte tillgång till resten av lagen, så jag kan inte referera dess eventuella syn på våldtäkt, vilken skulle vara intressant i sammanhanget; syftet är dock inte att diskutera förlegade lagar utan att illustrera den rent medeltida syn som ibland råder också i dagens samhälle. Amnesty Internationals undersökning av 2 600 personers åsikter om våldtäkter – "En av fem svenskar tycker att en kvinna som blir våldtagen får skylla sig själv om hon klär sig utmanande, inte gör motstånd eller är berusad", sammanfattar [Svenska Dagbladet/TT] – har fått mycket uppmärksamhet.

Vad är då anledningen till att kvinnor generellt sett tycks anses "tåla" beröring utan att reagera aggressivt på att deras gränser överskrids? Ett försök till svar skulle kunna handla om den kulturella och kulturellt sanktionerade tudelning som råder mellan kvinnans kropp och kvinnans tanke, mellan kvinnan som objekt och kvinnan som subjekt. Så här skriver Nancy Huston i Skapelsejournal (Ruin, 2006) om författaren Zelda Fitzgerald: "Hon som senare ska bli schizofren är redan [i tonåren] splittrad, vilket alla unga och vackra flickor i någon mening är: ett huvud som tänker, en kropp som bländar. Ett huvud som måste tänka på kroppen som något utom sig självt, främmande." Själv skriver den vuxna Zelda, i ett brev till maken Scott, även han författare: "Ena stunden känner jag mig som en titan, och i nästa stund som ett missfoster".
Vi lär oss att stänga av våra kroppar till förmån för våra huvuden. Rent konkret kan det gå till så: någonstans på vägen mellan huden och hjärnan filtrerar nerverna bort den oönskade beröringen, ibland med den tyvärr också den önskade. Jag tål. Men varför?