måndag 30 juni 2008

söndag 29 juni 2008

Söndagskultur: "Det ratade håret"

H: I morse vaknade jag till reprisen av Kropp & själ i P1; huvudtemat var det aktuella ämnet kroppsbehåring. Mycket intressant lyssning trots övervägande heteronormativt perspektiv. Programmet finns att lyssna på som webbradio i Kropp & själs [arkiv] (sändningsdatum 24 juni) och som mp3 [här].

lördag 28 juni 2008

Om kön

F: Inlägget nedan genererade verkligen en intressant debatt, och jag skulle kunna fortsätta i kommentarsfältet för evigt, men jag tänkte att det kanske var dags att helt enkelt skapa ett nytt inlägg. Diskussionen tog fart efter att Sofia kallat sin lärare på lågstadiet för förrädare av sitt kön, då hon tog killarnas parti och skällde ut Sofia som betedde sig på ett sätt som inte var okej när en är tjej, bara när en är kille. Mattias tycker inte att en ska tala om könsförrädare därför att det låter som att det pågår ett könskrig och vi borde inte cementera könen på det hårda sättet genom att använda sådan jargong. Kampen är mellan människor och inte mellan könen.
Mattias och Sofia, känns det här som en okej sammanfattning?

Jag tycker för min del att vi kan ändra formulerandet till att läraren förådde den feministiska kampen, så förenklar vi det för oss, för jag håller med om att lärarens svek reproducerar könsroller åt båda hållen, som båda könen kan känna sig tvingade av. Det fanns säkert pojkar som inte ville dra ner byxorna på tjejerna men som genom påtryckningar från gruppen ändå gjorde detta och sedan tyckte det var jobbigt. Att Sofias blev straffad för att hon betedde sig som en kille skapar tvingande normer som isärskiljer pojkar från flickor där pojkar är det flickor inte är.

Dock håller jag inte med om att det bara finns motsättningar mellan människor och inte mellan kön. Jag anser att vi lever i ett samhälle där kategorin män har ett maktövertag gentemot kategorin kvinnor. Jag tänker inte diskutera feminism utifrån antagandet att kön inte spelar roll och att det inte finns olikheter mellan kön, bara mellan människor. Jag håller med om att så är fallet och att alla kvinnor eller alla män inte är lika och att vissa män och kvinnor har mer gemensamt med varandra än med folk av samma kön, men jag anser att den feministiska kampen handlar om kön. Detta behöver inte betyda att könen fajtas mot varandra och att männen står på barrikaderna och försvarar sina positioner - alltså är fienden (nåja, några sådana finns ju...), bara det att det finns två kön och målet är att göra dem jämställda. Det är det enda sättet jag kan prata om kampen. Om jag inte får säga att kvinnor tjänar mindre än män utan jag måste säga "vissa människor tjänar mindre än andra människor" så faller analysen. För det kommer ju alltid att finnas orättvisor mellan människor, det är dom strukturella orättvisorna jag vill komma åt; dom som handlar om kön, etnicitet, sexualitet, ålder etc. Sedan vill jag såklart komma åt orättvisorna mellan människor också, men det kanske kommer som en naturlig följd av att samhället slutar med diskrimering av grupper.

Jag vet att många män inte trivs med sin könsroll och därför är den feministiska kampen inte bara för kvinnor, den handlar lika mycket om män. Det handlar om att sluta förutsätta att människor ska bete sig på ett särskilt sätt för att de tillhör ett visst kön, och det handlar om att sluta straffa ut individer som bryter mot könsnormerna.

Så jag sällar mig till Mattias på punkten att kampen inte är mellan könen, eftersom många av oss står på samma sida mot könsmaktsordningen - men det är en könskamp. Det handlar om kön. Och precis som Mattias uttryckte efter inlägget om separatism så kan det kännas väldigt underligt som man att bli utesluten ur en grupp som en egentligen kanske upplever att en tillhör, en del av en feministisk rörelse. Men trots att vi tycker lika i så mycket och att vi strävar mot samma mål så har vi olika erfarenheter av diskriminering och förtryck, vi har haft olika uppväxt och i vår uppväxt har vi lärt oss att bete oss olika och ta olika stor plats. Att vissa män inte känner igen sig i beskrivningen av att de besitter makt är jättebra för dem, men det handlar i det här fallet inte om individen. Det handlar inte om Mattias. Det handlar om grupper, om könskategorin män. Att någon blir förolämpad för att en säger att män våldtar ("Jag våldtar inte!!!") är faktiskt inte konstruktivt. Då missar en det strukturella perspektivet. Jag blir personligen inte förolämpad om någon kläcker ur sig att kvinnor gör allt hemarbete, bara för att jag är en slarver och aldrig diskar och inte känner igen mig i den generaliseringen, eftersom att jag förstår att det talas om statistik.

Det här inlägget tog den ostrukturella formen av ett kommentarsinlägg, men det känns i alla fall bra att posta nåt nytt på sidan. Nu fortsätter vi diskutera för fan!

måndag 23 juni 2008

Apropå Våld=Kärlek

F: Det är lätt att tankarna vandrar medan en stökar runt på wärdshuset och sopar golv eller putsar glas. Bland annat kom jag att tänka på det här med våld och kärlek som Hanna talar om nedan. När jag gick på mellan- och högstadiet så tafsade killar på tjejer. Jag förfäras när jag tänker på det i efterhand, det är i otroligt hög grad ett övergrepp, jag minns att det kunde bli rätt våldsamt och det gick över hur många gränser för vad som är okej som helst. Men då ansågs det som status att bli tafsad på. Det var inte vem som helst som unnades lyxen att bli den utvalda som blev indragen på en toalett av tre killar som stack handen innanför tröjan på en. Det var de populära killarna som tafsade på de populära tjejerna. På de tjejer som ansågs vara sexiga eller snygga. Tjejerna skulle reagera genom att skrika och förbanna killarna och tycka att dom var äckliga, omogna, snuskiga osv (aldrig våldtäktsmän eller förgripare och aldrig att en tjallade för lärarna) men innerst inne visste alla tjejer att tafsandet var ett godkännande.

Det här gör mig i efterhand så upprörd att jag knappt finner ord för det. Hur ska dessa unga kvinnor växa upp och kunna separera våld och kärlek när det första mötet med "kärleken" var övergrepp, när en upplevde sig som snygg och populär om en blev tafsad på och utnyttjad? Jag hade glömt att det gick till så här tills jag pratade med en väninna för ett tag sedan som hade upplevt samma sak, det systematiska tafsandet, där hon växte upp i en by utanför Göteborg. Alltså inget Stockholmskt villaförortsproblem. Enligt denna uppfostran innebär sexuellt ofredande på krogen en komplimang, att någon följer efter en på den mörka gatan hem att en är tillräckligt snygg för att vilja våldtaga.

Det här var bara en snabb betraktelse, jag vill gärna diskutera det snarare än bara berätta mina barndomsminnen, så svara gärna om någon har upplevt något liknande. Hur kommer en ur den onda våld=kärlek cirkeln?

söndag 22 juni 2008

Midsommarfittor och konsumtionhets

F: Innan jag redogör för de nya midsommartraditioner som kan tänkas följa resandet av midsommarfittan måste jag bara kommentera Hannas inlägg nedan. Mina tankar dras åt ett tygtryck som finns att hitta på Hallongrottan med texten "Start a revolution: Stop hating your body" som halva VSASS har köpt och sytt fast på en tisha. Ifall alla kvinnor skulle sluta hata sina kroppar skulle ekonomin troligen krasha. Om en slutar köpa alla dessa produkter som finns till för att "förbättra" ens utseende skulle ens egen ekonomi däremot troligen bli lite mer stabil, och om en lät bli att följa alla råd om kost eller hud/hårvård skulle en troligen ha mer tid till att vara politisk eller hänga med sina systrar.

Att konsumtion är lycka eller att det går att köpa skönhet är troligen en av de största patriarkala och kapitalistiska myterna som finns. Att säga att vi ska slå hål på myten är lite att slå in öppna dörrar men det tål å andra sidan att upprepas femhundra gånger. Tyvärr är det här ett typiskt sådant ämne där systrar ofta kontrollerar varandra utifrån manliga normer. Liksom vi har talat om tidigare är det en klassisk härskarteknik att skuldbelägga kvinnliga feminister för att vara fula, äckliga och asexuella eller lesbiska och tyvärr kommer denna härskarteknik från andra [kvinnor]. Jag har själv upplevt att kvinnliga bekanta känt sig hotade när jag meddelat att jag inte använder mig av några hudvårdsprodukter eller dyra shampon, och att jag tvättar bort mascaran med tvål. Jag tycker att det är knepigt att hantera den formen av kritik för jag hamnar mitt emellan att vilja försvara min egen fräschhet och att inte vilja kritisera deras val av konsumtion. Vi ska ju ändå stötta varandra. En vän som pluggar till lärare berättade dock om hur hennes kvinnliga elever på högstadiet tycker att kroppsbehåring är äckligt. Det är inte fult eller feministiskt eller osexigt, det är äckligt. Tjejer på högstadiet tycker att sina egna kroppar är äckliga. Leder till massförsäljning av rakhyvlar, hårvax, hårbortagningsmedel, epilatorer och så vidare. Och dåligt självförtroende och en ständig känsla av att kroppen måste tuktas, dess naturliga tillstånd är inte eftersträvansvärt.

För att återgå till midsommarfittan som restes i blåstes på Ölands östkust under midsommaraftonen: det var inte särskilt svårt och det kändes helt naturligt. Som ett lövrikt valv med en samling vallmo i toppen (klitoris) stod fittan stolt på gräsmattan när vi dansade runt den och sjöng "så går vi runt en midsommarfitta". Om en skulle göra fittan lite större skulle dansen kunna gå igenom fittan, vi hittade dock tyvärr inte tillräckligt stort Oxel för att kunna få med både yttre och inre blygläppar OCH plats för vuxna människor att tränga sig igenom. Jag hoppas att traditionen växer vidare och att vi nästa år ser flera midsommarfittor runt om i landet. Frågan är dock hur en ska tolka den. Midsommarstången befruktar marken, medan fittan föder den? En riskerar ganska lätt att fastna i biologism här och koppla ihop kvinnan med jorden, och att egentligen inte alls förändra midsommarstångens symbolik.
Enklast är såklart att bara se det som en hyllning till kvinnan, och att lyfta upp fittan från marken och jorden och ge den rum att vaja fritt i vinden.

lördag 21 juni 2008

Krig är fred, konsumtion är lycka, våld är kärlek

H: Min midsommar har präglats av vardagens små tillfälligheter och funderingar.
Jag var på den lokala stormarknaden och skulle köpa schampo och duschtvål, alltså i ett. Jag gillar typen av kroppsvårdslösningar som sparar pengar eller tid eller utrymme på badkarskanten eller allt i ett. Kvinnor som, som bekant, ofta gör dubbla jobb och dessutom förväntas se snygga och fräscha ut borde erbjuda en lämplig målgrupp för den typen av produkter. (Jag är så gammal att jag minns när Wash & Go lanserades på 1980-talet, fast det var bättre som idé än som praktiskt balsamschampo.)
Det tog en stund att hitta det jag sökte. Det fanns långa hyllrader med tvål, duschtvål, schampo och andra hårvårdsprodukter, däribland oparfymerade, men ingen schampo-duschtvål-kombination i sikte. Förrän jag hittade hyllsektionen med produkter för män (den var uppskattningsvis en tredjedel så stor som den andra duschtvålhyllan, och då var ändå alla produkter riktade till män - duschtvålar, deodoranter, rakvatten med mera - samlade på denna enda hyllsektion), där fanns det flera märken och sorter.

Denna episod fick mig att återigen tänka på skillnaderna mellan kvinnligt/unisex och manligt i delar av konsumtionsindustrin (som ett tidigare exempel kommer en hårstylingprodukt jag använder i en tub med påskriften "MEN ONLY", oklart varför). Dessutom aktualiserade den en fundering jag haft ett tag och som möjligen kan vara en ledtråd till såväl reklamens påbud om vad vi måste ha som mäns negativa reaktioner på kvinnoseparatistiska aktiviteter: rädslan för det sinande behovet. Vad skulle hända med hårvårdsproduktindustrin (för kvinnor, eftersom denna målgrupp uppenbarligen är föremål för ett större intresse från fabrikanternas sida än vad målgruppen män är) om färre efterfrågade den typen av varor eller om fler - ve och fasa - slutade tvätta håret så ofta? Vad skulle hända med mäns maktposition om fler kvinnor delade sina erfarenheter med varandra och kom fram till att de inte behöver finna sig i att bli behandlade som skit? Vi behöver inte skriva under på ekvationer som att konsumtion är lika med lycka och våld är lika med kärlek, och det är antagligen nog för att många ska känna sig hotade på sina positioner.

fredag 20 juni 2008

Trevlig midsommar, önskar VSASS



Midsommarfittan på bilden finns på Öland, där ena halvan av VSASS firar helgen.

Trevlig midsommar, önskar hela VSASS!

tisdag 17 juni 2008

Bekännelser från ett Wärdshus, del 2

F: Jag fick besök i helgen men trots att en är ledig så är en alltid under bevakning eftersom en bor på området och en använder faciliteterna som finns tillhands. Att tvingas gömma sig under täcket när vaktmästaren kommer med all-nyckeln och låser upp dörren till loftet där en sover med sitt sällskap är inte särskilt värdigt och det är inte frihet. Det är inte privatliv. Trots att det pratas mycket om vilken ynnest det är att låta oss bo gratis här på ön så är det inget mot vad de tjänar på att alltid ha oss nära. Vi är livegna och aldrig lediga, när som helst kan någon behöva hjälp med något och då förväntas vi ställa upp; vi får alltid jobba till sist för alla andra ska hinna med färjan hem. Och att bo gratis på ett dammigt loft är inte en förmån. Medan de andra får åka till sina ombonade hem och se på teve eller hänga med kompisar eller pyssla med vad de vill långt ifrån arbetsplatsen, så är vi fast i ett mellanting mellan jobb och fritid långt ifrån vänner, internet, television, nöjen och våra egna liv. Det är typiskt att just detta boende trots allt ses som en bonus och används för att köpslå om våra arbetstider. Arbetsgivarna förstår inte att det är en uppoffring för oss. De tror att de gör oss en tjänst.

Den första dagen jag kom hit, det var den 9e juni, så såg jag på schemat att jag inte hade blivit uppskriven på ett enda pass under v 25. För mig skulle detta innebära en ekonomisk katastrof, en har ju hyror och räkningar som måste betalas månatligen. Och att jag blivit lovad att få jobba de veckor som jag bett om var jag nästan helt bergsäker på. Maktlösheten slog över mig. Det är dom som sätter scheman: det är dom som bestämmer och jag kan bli arg men det är inte säkert att det spelar någon roll. Som tur var löste det sig. Jag ringde till ägaren och halvt bönade och halvt skällde ut och förklarade att en inte kan behandla arbetskraft på det sättet, jag har hyror att betala och jag måste veta att jag får in en lön. Sedan dess har jag dock fått leva med att vara "den besvärliga". Gliringar framförallt, när jag tackade nej till att jobba på midsommarafton fick jag höra att "Jaha, det ska bara jobbas när det passar fröken" och när jag fick tre pass nästa vecka så frågade ägaren "Blir det bra?" med viss irritation. Mitt konflikträdda sinne slår bakut. Jag försöker tänka att det inte gör något, jag kan stå ut med att vara hon som är lite jobbig. Jag måste tänka att jag faktiskt har rätt till de pass som jag har fått, och är jag jobbig så är jag väl det.

Men trots att jag vet att jag borde känna så och att jag inte borde ha dåligt samvete så känner jag att jag måste jobba ännu hårdare än förut och aldrig tacka nej till några timmar för jag har ju ändå "tvingat" mig på, på nåt sätt. Jag är känner mig ibland så fruktansvärt maktlös. Mitt liv är i någon annans händer, de som sätter scheman, de som kan göra mig bankrutt på tre sekunder.

Kuriosa för att lätta upp stämningen: Ikväll kom det ett sällskap och satte sig på uteserveringen, och i sällskapet var det en kvinna som var störningsöverkänslig. Men istället för att försynt be de personer som satt runt henne att respektera det och kanske stänga av sina mobiler så tar hon fram en stor laminerad skylt, stor som två A3, och lägger på bordet framför henne. Skylten säger något i stil med "Störningsöverkänslig, var vänlig stäng av era mobiltelefoner HELT" och har en bild på en överstruken mobiltelefon. Jag och min arbetskamrat höll på att kissa på oss, det var det roligaste vi hade sett. Går hon alltid omkring med den skylten frågar en sig? Jag respekterar såklart alla former av överkänslighet men jag tänker att en alltid kommer längre med lite trevlighet än med stora laminerade skyltar.

Är det den försynta kvinnan i mig som talar? En skylt kanske är precis det jag behöver för att ingen ska trampa på mig.

Bekännelser från ett Wärdshus, del 1

F: Jag har först nu känt ett behov av att skriva ur mig allt från detta helvete/himmelshål på jorden. Efter en vecka kom ångesten och lappsjukan. Oftast klarar jag mig bra, känslan av att leva i en bubbla och inte ha något annat liv än jobb och sömn är överväldigande och en glömmer lätt alla andra åtaganden. Sen ibland går jag in på Facebook eller så kollar jag min mail och då kommer stressen. Jag har tröttnat på att vara någon, jag vill bara vara servitris.

En servitris liv är enkelt: en vaknar, klär på sig, äter frukost, byter om till förkläde och arbetskor och tar sitt beställningsblock och sin penna och är sen redo. Mina enda verktyg är dessa tu, och sedan en bricka att bära beställningarna uppå. Men en människa döms sällan utefter sina verktyg.

Inte en dagstidning har jag läst sedan jag kom hit, de rapporter från omvärlden jag får är främst i stil med "Det regnar och åskar i Norrtälje" eller "Hörde du att Nicke Pettersson köpte sillisar åt sin flickvän?!" (han hade tydligen krävt tillbaka pengarna för dom sen när dom hade gjort slut). I övrigt snackas det mycket skit om öborna och deras dryckesvanor, alla [män] dricker så in i helvete här ute. Och kör bil och båt fulla. En kollega berättade om en man som hade beställt in en mellanöl för att "han skulle ju köra bil" (bara där slog det fel) när han var här och åt med sin familj, men sedan gick han och smygsöp fyror whisky i baren varje gång han skulle gå på toa, medan frun och barnen satt på uteserveringen med sina liv i hans händer. Skärgårdsidyllen spricker varje dag om och om igen.

Igår var det fredag och wärdshuset hade kvällsöppet. Till skillnad från att jobba lunchbuffé krävs en helt annan form av serviceminding när en tar beställningar vid bordet. Jag unnades lyckan att både få ett sällskap på fyra äldre män som var ute på äventyr från sina fruar och söp så att dom knappt kunde stå, och att få ett bord med en gammal gymnasiekompis och hans brunbrända seglarflickvän. Båda dessa sällskap fick mig att känna mig oerhört liten. De äldre männen för att det var tydligt att de hade pengar och att jag kunde få dessa pengar om jag bara var tillräckligt charmerande, min gamla gymnasiekompis för att det är underligt att från att vara jämlikar i skolan plötsligt vara den som passar upp på. Han dricksade för mycket, vilket fick mig att känna mig ännu mindre. De äldre männen drack sprit för fyratusen, föll raklånga ner på golvet när de skulle resa sig upp, raljerade över hur billig notan blev - men dricksade bara 95 spänn. Jag är blott en servitris, jag lever bara för att gå balansgång mellan att behålla min stolthet och min integritet och att lyckas charma fulla män tillräckligt mycket för att de ska vilja ge mig flera hundra kronor. Sedan när de väl har gått måste jag skura toaletterna som de har använt och jag måste städa efter dem i flera timmar innan jag får krypa upp på loftet för några timmars sömn innan nästa arbetsdag. Efter en vecka kommer ångesten. I min mage bor en knut.

Men tröttheten vinner över ångesten, arbetsmoralen vinner över tröttheten, hungern vinner över arbetsmoralen och smärtan i fötterna vinner över hungern. Nu ska jag sova och imorgon ska jag börja jobba klockan 07.30. Det är söndag och 30 vandrarhemsgäster ska äta frukost.

söndag 15 juni 2008

Söndagskultur

H: De två första avsnitten i [Liv Strömquists] serie "Tröttsamma typer: Tio i topp!" i [Arbetaren] (hittills har plats tio och nio, "Lillmästern" respektive "Korta kvinnor-fetischisten", publicerats) har fått mig att både rysa igenkännande och skratta tills jag grinat. ("Lillmästern" som ständigt ger korrigerande goda råd påminner mig om David Liljemarks perpetuum mobile-serie som publicerades i [ETC.nu] i samband med internationella kvinnodagen.) Liv Strömquist och flera andra serietecknare - [Nanna Johansson] är en - använder på frigörande sätt humor som vapen med feminism-/genussikte. Det är effektivt. För att citera KMFDM, som jag fått smak för tack vare en person som också introducerat mig för Liv Strömquists eminenta seriesamling Einsteins fru: "we used to hate people / now we just make fun of them / it's more effective that way"*.

* Ur "Dogma" (Xtort, 1996)

lördag 14 juni 2008

Sexualitet och identitet

H: Det kom en kommentar på [mitt förra inlägg]:

Men känns det inte läskigt att bygga sin identitet på sexuella handlingar? Kan inte det också bli en norm man känner att man ständigt måste leva upp till?
Vad gör man om man t.e.x inte har någon sexlust alls(åtminstone ingen lust att ha sex med andra människor) under en längre period, vilket är något de flesta människor är med om någon gång i livet? Eller vad gör man om man under en period helt enkelt bara är attraherad av en person, känner man sig misslyckad då? Jag menar, det kan ibland vara tillräckligt svårt bara att bli attraherad av någon som är attraherad av en tillbaka, att man simultant ska ha samma tur med tre eller fler personer händer väl inte alltför ofta? Visst vore det sjysst att ha en flickvän och en pojkvän samtidigt, men ska man se det som ett politiskt statement finns väl risken att det blir en tvingande norm, lika tvingande som den vanliga hetero-radhusnormen. Att man känner att man misslyckats med att reformera samhället om man helt enkelt inte är intresserad av sex under en period och/eller enbart hittar en person man vill ha sex med under en period?

Det här är väldigt intressanta frågor. Jag ska försöka svara på dem.
Jag ser det inte som att jag bygger en identitet på sexuella handlingar. Jag har tidigare skrivit om [läggning]; att jag har svårt att för egen del relatera till sexuell läggning som inte riktar sig mot specifika personer, och jag kan inte bygga en egen identitet på någon generellt definierad sexualitet. Jag kan inte identifiera mig som heterosexuell, bisexuell, homosexuell eller asexuell. (Jag brukar inte säga att jag är relationsanarkist heller.) Jag blir sexuellt intresserad av vissa personer och i olika omfattning.
För mig är inte relationsanarki en läggning eller en sexuell praktik. En behöver inte vara relationsanarkist eller polyamorös för att få acceptans för att ha flera sexuella relationer samtidigt, för den delen kan det fungera utmärkt med ett "vanligt" "öppet" förhållande. Mitt problem med öppna förhållanden har varit att acceptansen bara omfattat sexuella relationer utanför den ordinarie relationen, alltså att det ansetts vara okej att ligga med andra men att en/jag inte får bli kär i andra än den andra parten i det öppna förhållandet. Det har inte fungerat för mig eftersom jag vanligen blir kär i personer innan, parallellt med att eller utan att jag blir sexuellt intresserad av dem.

Relationsanarki är för mig en uppsättning strategier för relationer med andra personer (läs gärna Dr Andies texter ["Relationsanarki"], ["Love made me do it"] och [Interacting Arts] och Dr Andies folder ["Relationsanarki i åtta punkter"]), där öppen kommunikation, ömsesidiga överenskommelser och ansvar för egna känslor (till exempel att jag själv tar ansvar för min eventuella svartsjuka genom att försöka komma till rätta med de känslor hos mig själv som orsakar svartsjukan, i stället för att avkräva någon annan ett visst beteende för att jag ska slippa dessa känslor) är de viktigaste. Det är dessa strategier, snarare än sexuella handlingar, jag strävar efter att bygga en identitet på och som jag försöker göra till min egen norm. Det känns läskigt ibland. Varje relation kan bygga sina egna normer med hjälp av sådana strategier.
De strategier jag nämnt ovan är grundläggande för mig och jag har svårt att se att jag skulle vilja eller kunna ha en nära relation, oavsett dennas karaktär, där de inte är inbegripna.

Relationsanarki handlar för mig också om att inte rangordna relationer som "bara" vänner och att inte ta vissa beteenden som intäkt för en viss sorts relation. (Häromdagen hade jag en diskussion om huruvida att "fixa sig" utseendemässigt är ett mått på relationen; "hon anstränger sig inte, alltså älskar hon mig inte", finns det ju vissa som tänker - i kärleksrelationer, men inte i vänskapsrelationer, och så vidare.) Det finns tendenser inom RA-kretsar att vilja formulera normer som jag upplever som begränsande, till exempel att ordet "kär" inte bör användas eftersom det innehåller så mycket normativa förväntningar (bloggen En relationsanarks tankar har [ett fint inlägg om ordet "kär" och hur det kan användas]). Min relationsanarki är influerad av polyamori, eftersom de polyamorösa jag först kom i kontakt med inte ställde upp några sådana övergripande normer.

Sammanfattningsvis: var och en sin egen norm, varje relation sin egen norm utifrån parternas normer.

Eftersom jag inte ser relationsanarkin som jag tillämpar den som byggd på sexuella handlingar känns frånvaron av sexuella handlingar inte som ett problem för den, denna frånvaro inverkar inte på strategierna. Arab Straps låt "Glue" (Monday at the Hug & Pint, 2003) inleds med raderna "sex without love is a good ride worth trying / but love without sex is second only to dying", men om parterna är överens om love without sex fungerar det utmärkt. Däremot är frågan om asexualitet principiellt intressant. Sexfakta har asexuell som en [egen kategori] (en motivering finns i slutet av [det här inlägget]), och jag håller med dem om att det är viktigt att skapa realistiska begrepp om asexualitet, bland annat med tanke på påförandet av skuld och skam i och med projicera(n)de omdömen som "frigid" och "impotent".

Som [den här bloggaren skriver]: "[Hittar en - som identifierar sig som polyamorös - inte en partner till] under tiden man fortfarande är i en relation så är man monoamorös..." Praktiskt sett, visst. Teoretiskt sett inte, och här vill jag passa på att rätta mig själv för det jag skrev i mitt andra svar till Helena i [den tidigare kommentarsväxlingen]: En del av relationsanarkin för mig är inte att jag nödvändigtvis är kär i flera personer samtidigt i stället för efter varandra, utan att jag kan vara det. För den som ser kärlek som en akut sjukdom eller som något som bör letas upp kan det kanske verka jobbigt att ha flera kärleksrelationer samtidigt. Jag ser det inte som konstigare än att det är möjligt (och fullt socialt accepterat efter "tjejer kan bara ha en bästis"-åldern) att ha flera vänskapsrelationer samtidigt.

Och det är här det börjar: strategier (teori, om en så vill) och möjligheter. På det kan en praktik byggas och kanske också någonting reformeras. Att bli attraherad av någon som är attraherad av en tillbaka är, som anonym skriver, tur. Och, skulle jag vilja tillägga, helt jävla fantastiskt. En kan vara helt jävla fantastisk, en annan kan också vara det. Samtidigt och utan att en måste väljas bort för en annan.

måndag 9 juni 2008

Bannerbyte

H: Nu har VSASS fått sin nya säsongsanpassade banner. Vi är fortfarande rabiata feministidioter (som det står på [Fridas linne och min tröja]) och att vi ler betyder inte att vi alltid försöker vara till lags.

Tack till Martin-i-våra-hjärtan som tagit bilden.

söndag 8 juni 2008

You get what you want when you just want what you get*

H: Vad gör vi på VSASS? För allt vi har på hjärtat har vi, särskilt jag, inte gjort så mycket väsen av oss här på sistone. Vi [sluter cirklar]. Vi syr ihop de [separatistiska aktiviteterna] för våren och planerar inför hösten. [Frida har precis berättat vad hon gör.] Jag arbetar. Såväl med vanliga arbetsuppgifter som med duktig flicka-komplexet. Det är frustrerande när jag känner att jag inte orkar läsa, än mindre reflektera och formulera själv, än mer när den duktiga flickan säger att det bara handlar om att ta sig tid, rycka upp sig, skärpa. När lusten alltför ofta blir en svans som sladdar efter istället för att vara den drivande kraften. Idealt sett vore lusten - med förutsättningen "den ömsesidiga" - drivande på bekostnad av plikt och tvång.

När jag har arbetat och är trött händer det också att jag åker kollektivtrafik. Jag har en knapp med [relationsanarki-hjärtat] på jackan och ibland får jag frågan vad det betyder, så även en sen kväll tidigare i veckan.

När jag formulerar att "varje dag är ett manifest" gör jag det bland annat med avsikten att lära som jag lever. Öppenhet är en av mina förutsättningar. Alternativen finns i teorin men det är - naturligtvis - i praktiken de verkliga möjligheterna finns och jag återkommer till detta: att synligheten, det oblyga ställningstagandet, är av vikt. På Dr Andie finns en kommentarväxling mellan signaturen Jack och Dr Andie (efter inlägget ["Kommentarsdebatt på Kamferdroppar"]) som för mig konkretiserar schablonerna "allt är politik" (liksom allt är kultur) och "det privata är politiskt": att en har relationer innebär inte att en inte kan vara medveten om dessa relationers politiska sprängkraft.

Men hur ska jag förklara min syn på relationer som bryter mot mononormen för någon jag inte känner? Det kallas ibland "knulla-runt-attityd". Även från personer jag känner får jag kommentarer av typen "å, du måste få ligga jättemycket" (kan du definiera jättemycket, och är det verkligen det jag väntas vilja ha ut av relationer?). Vissa anser det vara väldigt konstigt att vara tillsammans - för att inte tala om att vara förlovad - med någon utan att vilja bo ihop, gifta sig, få barn. När teorin påkallas av behovet finner jag mig ofta handfallen, för teorin är ingenting, har ingen kraft utan människorna och relationerna bakom den, dem som praktiskt lever den, och varken teorin eller praktiken har jag något fast grepp om, det ingår i begreppet för mig. Ibland känner jag trots allt inte för att vara ett exempel. Jag har också mina svartsjuka dagar.

När jag fick frågan på tunnelbanan orkade jag inte formulera och det är jag ledsen för. Samtalet började och slutade med: "Ursäkta, kan du förklara vad den där symbolen betyder?" "Relationsanarki." "Det är ingen ordning alls på relationerna alltså?" "Från ett normperspektiv sett, nej."

Det händer också att någon ser det och ler. Ibland är det det som är idealet.

* Ur Stina Nordenstam, "Everyone Else in the World" (This Is Stina Nordenstam, 2002)

Frida åker på sommarläger och funderar över klass och kön

F: Imorgon måndag far jag ut till Roslagen för att under en månad arbeta som servitris på värdshus. Detta kommer tyvärr att hämma mina bloggåtaganden för jag kommer inte att ha så mycket tillgång till internet. Jag ska dock göra mitt bästa för att rapportera därifrån i Maja Ekerlöf anda: Rapport från en skurhink är en fantastisk bok.

Troligen kommer det att handla mycket om hur dubbelt diskriminerad en är som kvinna i ett arbetaryrke: jag förväntas inte bara sälja mina tjänster, jag säljer även min kropp och min personlighet. Jag förväntas aldrig gå ur min roll utan även när jag inte jobbar ska jag vara trevlig och tillmötesgående mot gäster, och jag förväntas inte sätta några gränser för där min kropp börjar och där min yrkesroll slutar. En kollega berättade att hon hade blivit nypen i rumpan häromdagen när hon jobbade på en abbonerad fest i konferenslokalen. Eller nypen och nypen, hon uttryckte det som att mannen ifråga hade grävt sig in ganska ordentligt. Hon blev skrämd och skyndade sig in i köket, sen kom ilskan och skammen. Skammen för att en inte säger ifrån, för att en tolererar sådant istället för att stöta sig med gästerna. I helgen var jag på feministiskt självförsvar som Ung Vänster höll i samband med Vänsterpartiets kongress i Norrköping, och vi pratade om det där. Vardagstrygghet handlar inte bara om att våga gå hem från krogen en mörk natt utan det handlar lika mycket om att känna sitt värde, våga säga ifrån, värna om sina gränser och värdera sig själv högre än ett dåligt betalt yrke - om en nu oroar sig för att få sparken om en skäller på gästerna.

Jag får det att framstå som att jag frivilligt kastar mig in i ett förnedrande och objektifierande yrke, men så är det inte. Det är inte regel att en blir antastad, men det händer och det är allvarligt. Vad jag ser fram emot är snarare en månad ute i skärgården och en månad utan något annat att göra när arbetsdagen är slut än att läsa böcker nere på bryggan. Och rapportera till bloggen. Hanna får hålla ställningarna här så länge!
På återseende systrar, jag hoppas att jag hör av mig snart.

tisdag 3 juni 2008

En cirkel är sluten

F: Studiecirkeln kring boken Fat is a Feminist Issue har idag haft sitt sista möte. Trots att vi blev få så var det ett gripande sista möte, där det kändes som att bokens innehåll fått fäste i oss och börjat växa. Jag upplevde det själv som ett genombrott, när jag först ville diskutera boken hade jag främst en politisk (allt är politiskt) ambition; jag tyckte att boken förde en intressant diskussion som var viktig och jag ville prata om kropp och mat med andra och se vad vi skulle komma fram till. Ämnet låg mig närmre än vad jag hade trott eller vad jag hade velat erkänna och detta avslutande möte blev också den plats där det släppte för mig.

Mat och kropp. Det är fundamentala saker som jag nu har insett är mer komplicerade för många kvinnor än vad jag tidigare hade trott. Och hur vi äter definierar oss som individer och framförallt som kön. Flera av oss i cirkeln hade en gemensam känsla av att mat inte var lika komplicerat för män, eller om det var det så var det komplicerat på ett annat sätt. Det är manligt att vara hungrig, det är manligt att vilja äta, och framförallt: det är manligt att ta sina behov på allvar. Är en hungrig så är en hungrig, då fixar en nåt att äta och så är det med det. Vi i cirkeln hade flera erfarenheter av att hungern för oss däremot var skuldbelagd. Dels låg problemet i en bild av att kvinnor faktiskt inte behöver mat, dels låg problemet i att en person som plötsligt blir hungrig och kräver mat är en person som tar sig själv på allvar och tar ansvar för sin egen kropp. Den här diskussionen fastnade vi ofta i. Från olika håll kunde flera av oss känna igen oss i en känsla av att inte tycka att en var värd att äta ordentligt. För vissa innebar detta att en hoppar över maten, för andra att en åt skräpmat eller sötsaker. Oftast så var detta inte formulerat i medvetenadet när en bestämde sig för att hoppa över mat eller äta slarvigt, utan det ligger i en tanke om att en inte tycker att en har tid eller råd eller att en inte vill vara till besvär. Att inte ha tid att äta ordentlig mat! Det här är är ett av mina största problem. Tycker jag inte att jag är värd att laga mig ett ordentligt mål mat med näringsriktiga ingredienser och äta detta mål mat i lugn och ro? Oftast inte. Jag borde alltid lägga den tiden på att jobba/plugga/städa och så äter jag en snabb pasta som ger mig ont i magen på fem minuter framför teven. Flera av oss i cirkeln berättade om liknande situationer; mackan äts stående vid diskbänken, matlådan trycks in i munnen på fem minuter på en parkbänk.

Orbachs lösning på tvångsätande är att just ge sig tid att lyssna på sin kropp och låta den berätta vad den är sugen på, oavsett om det är nyttigt eller inte. För många av oss har maten förlorat kopplingen till kroppen, maten antingen trycks in av andra skäl än hunger, eller förskjuts så gott det går, och att därför låta kroppen säga vad den vill ha kan nästan kännas omöjligt. Att inte äta om en inte är hungrig eller att tillåta sig att äta den näst nyttigaste mackan på fiket istället för den nyttigaste kan tyckas litet men det kan kännas oerhört stort och det är en revolution i sig. Idag tänkte jag på det när jag stod i kön till cafeterian på universitetet och kom helt plötsligt på att jag faktiskt inte alls var sugen på kaffe. Jag tänkte på hur det skulle få mig att känna mig och jag insåg att det var inte vad jag var ute efter, jag köpte bara kaffe på ren rutin. Det finns nog många sådana beteenden i ens vardag som en kan fundera över. Det är troligen det här jag främst kommer att ta med mig från cirkeln. Tanken om att jag är värd: att ta mig tid att lyssna på min kropp och ge den vad den vill ha. Det är ett hårt jobb.

De lärdomar jag kommer att ta med mig från de andra cirkelmedlemmarna är dels en tjej som berättade om hur hon kopplade matlagning och mat till en viss typ av underlägsen kvinnlighet, och om hon lät bli att laga mat åt sig själv eller någon annan så undvek hon att bli den där kvinnan. Matlagning och ätande är så intimt förknippat med konstruerandet av könsroller och kvinnan som modern, hon som tar ansvar för sin omgivning. Att därför ta avstånd från allt vad mat heter eller från allt vad nyttighet är kan då kännas som en revolution mot det rådande systemet. Som feminist, hur kroppsfixerad får en vara? (Men utan mat, hur ska en orka göra revolution mot det rådande systemet?) Flera i cirkeln upplevde dessutom att de uppvisade en viss typ av ätande för omgivningen; det sunda ätandet, medan en viss typ av ätande förblev dolt; antingen tvångsätandet av sötsaker eller valet att inte äta alls.

Jag kan fortsätta i evigheter. Det här var bara en summering av mina tankar kring studicirkeln, som jag själv kände gav mig väldigt många nya tankar kring ätande. Framförallt har de diskussioner som förts varit så otroligt givande, oftast mer givande än boken vi läste. Jag ska personligen läsa om valda delar ur boken såhär med cirkeln i bakgrunden och se vilka nya insikter det kan ge mig. Förhoppningsvis blir det en till studiecirkel på samma tema till hösten.