tisdag 29 juli 2008

Post-polypunkter

H: Tillbaka och uppkopplad efter en intensiv halvdag på Pride House @ Kulturhuset och med läge för en sammanfattning. Aspiequeer-samtalet drog full sal långt innan vi hade hunnit avancera mer än en meter från vår post långt bak i kön (kom någon av er som läser det här in? i så fall, hur var det?). Hela polyblocket i Kafé Klara var jag dock närvarande vid och samtalen var både välbesökta och för undertecknad tankeväckande.

Något som berörde mig mycket var då en person som satt i publiken vid Living in sin FAQ/Poly i praktiken-samtalet och också hade varit publik vid panelsamtalet igår riktade ett tack till polypanelen med andemeningen "nu har jag förstått att det inte är fel på mig". Andra av oss som satt i publiken applåderade och ett ögonblick kändes just det surrealistiskt - som om vi befann oss på det Anonyma Relationsanarkister- (ARA-) möte som vi skojade om när vi började diskutera möjligheten att göra något relationsanarkirelaterat under Europride -, men jag blev så jävla lycklig av personens kommentar. De senaste dagarna har jag hört flera personer tala om och relatera till varandras upplevelser av upptäckten att en inte är ensam. Jag känner också igen mig i den.

Ett annat slags normbrott är att bryta mot könsgränserna, som Martin talade om i sin mycket riktigt väldigt intressanta föreläsning. Att bryta med de sociala könen är – om det än är i olika hög grad socialt accepterat, beroende på brottets art – handlingar så ofta förekommande att det känns föga motiverat att de biologiska könen ska utgöra fasta gränser.

Nu ska jag ligga lågt med Prideaktiviteter fram till polypicknicken på torsdag.

PS. Förresten fick jag min paradtröja igår. Den är väldigt snygg. DS.

Post-panel-pepp

H: Igår samtalade Andie, Helena, Jon, Tanja och jag om alternativ till mononormen inför ett hundratal personer i ett svettigt Kilen i Pride House. [Här] finns en videoupptagning med eftersnack av Andie och Jon. Panelsamtalet filmades och kommer att läggas ut på nätet i veckan.

Jag kommer att lägga ut en reviderad version av mitt anförande ("Om jag ska se det förflutna i ljuset av idag hade jag ett relationsanarkistiskt förhållningssätt när jag var sju, men jag ska prata om när jag började förstå att det förväntades vara ett problem") så småningom.

Idag planerar jag att gå på polypunkterna i Pride House ([Poly 101/Nyfiken poly], [Living in sin FAQ/Poly i praktiken] och [Svart är en färg man kan bli sjuk av]) för att uppdatera mig om debattklimatet. Dessutom [Aspiequeer – en sjukdomsförklaring av heteronormen] och sist men inte minst Martins föreläsning [När könsgränserna kollapsar] som lovar att bli väldigt intressant. Hoppas att vi ses där!

Det manliga p-pillret är nära!

F: Syster i exilen sitter i skuggan på en altan i halmstad och läser DN på nätet. Det verkar som att forskarna har upptäckt att sojaprodukter minskar produktionen av spermier! Det finns alltså en fantastisk lösning som kan kombinera hämmandet av den manliga fertiliteten med vegetarianism/veganism! Låter det inte underbart så säg?

I övrigt rekommenderar jag alla män att göra en sterilisering, det är ett ingrepp inte mycket mer komplicerat än införandet av en kopparspiral, och går att återställa hur lätt som helst! Min mammas kusin genomgick en sterilisering, träffade en kvinna som ville ha barn, och återställde sin fertilitet. När jag trots enkelheten i det frågar manliga bekanta om sterilisering säger de att det verkar läskigt, "ett stort ingrepp", osv. Varför oroar det här män så mycket? Är det så förknippat med manligheten att kunna göra kvinnor på smällen, eller är män bara så ovana med att experimentera med kroppen (den kvinnliga vanan har ju vuxit fram sen en var 15 och för första gången fick höra av barnmorskan att en skulle äta p-piller och för alltid fucka upp hormonbalansen i kroppen) att bara tanken på att förändra det minsta lilla får dem att rygga tillbaka? Den här diskrepansen mellan att vilja kunna göra kvinnor på smällen och att sen inte vilja ta hand om barnen är väldigt underlig.

lördag 26 juli 2008

Kön, makt och media

H: Under Pride är det omöjligt för mig att lyssna på Ring P1, som annars för det mesta bara bjuder på uthärdlig irritation. Jag önskar att jag aldrig mer behöver höra något av orden "normal" och "naturlig" i samtal om sexuella handlingar mellan myndiga individer i samförstånd.
Vissa tycks också irritera sig på själva det faktum att Pridefestivalen – och med den HBTQ – syns så mycket som den gör och får så mycket uppmärksamhet som den får. Visserligen kan det vara svårt att undgå att lägga märke till Pride (jag cyklar i och för sig bara på väg till jobbet genom flera stadsdelar där de enda synliga tecknen på att det är dags för årets Pridefestival är kvällstidningarnas löpsedlar och regnbågsflaggorna på bussarna), men å andra sidan kan det också vara svårt att undgå manifestationer av mer dominerande företeelser som heterosexuellt monogam tvåsamhet eller kristendom.

Därtill [detta]. Svenska Dagbladet publicerade i torsdagens (2008-07-24) kulturdel en artikel med rubriken "Journalistkritik mot Pride":

I ansökningshandlingarna för att få pressackreditering till Europride [...] finns en rad regler och förhållningssätt uppställda. Bland annat uppmanas journalisterna att inte beskriva den de intervjuar som "homosexuell", "transexuell" [sic], "man" eller "kvinna" och så vidare om personen inte uttryckligen själv kallar sig det.

Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén sägs vara "kritisk till den typen av krav" och uttalar sig i artikeln.
Hanne Kjöller tar den journalistiska integriteten till "får jag inte som jag brukar så vill jag inte alls"-nivå på [ledarplats] i fredagens (2008-07-25) Dagens Nyheter:

Eller så kan man göra som jag tänker göra: strunta i att gå överhuvudtaget. Och då förstås inte heller skriva därifrån.

På JMK (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet, f d Journalisthögskolan) lärdes när jag studerade där en hel del saker ut, bland annat att det var viktigt att journalisten alltid stämde av med den person som skulle förekomma i ett skriftligt medium (i intervju, bildtext, enkät och så vidare) att journalisten stavat personens namn rätt inför publiceringen. Detta för att det skulle vara respektlöst mot personen i fråga och pinsamt för journalisten och mediet att en så grundläggande sak som en persons namn stavades fel.
Att ta reda på vilket personligt pronomen en person vill omskrivas med borde inte vara svårare än så.

fredag 18 juli 2008

Rötmånadsinlägg

H: Pausfågeln har kvittrat här på VSASS en stund, liksom den vanligen gör i media så här års (när jag för ett antal år sedan sommarvikarierade som dagstidningsjournalist fick jag epitetet "översvämningsreporter"; tack och lov - för tidningens innehålls räkning - var det en regnig sommar det året). Ibland dyker det dock upp ämnen som är tilltalande för människor att snabbt uttala sig om, för och emot. I söndags publicerade Aftonbladet tre berättelser om "Vårt sista tabu?", att medvetet välja bort barn. Tre kvinnor (att välja bort barn räknas på något sätt som en nästan hel och hållen all-female-fråga; artiklarna finns symptomatiskt på nätet under vinjetten "Aftonbladet Kvinna") i åldern 40 + intervjuades om varför de valt att leva utan (egna) barn, och jag läste med intresse artiklarna [här är den första, länkar till de andra finns i högerspalten] och ett antal av de anknytande bloggkommentarerna. Det är frestande att skriva om dessa kommentarer à la fina [Cupcake Carny], men två av de högst rankade bloggarna talar bra för sig själva: "Dessa tre skönheter uttalar sig i Aftonbladet idag. Alla dessa tre kvinnor är – inte helt oväntat – singlar. Jag undrar verkligen varför?" ["Uppdaterad: Därför har jag valt bort barn"] och: "Alltså sure, det är väl upp till var och en om man vill skaffa barn eller inte. Men när jag läser dessa kvinnors förklaringar kan jag inte låta bli att tänka 'självcentrerad/självupptagen/omogen' och sedan också tycka att dom, genom det val dom gör, MISSAR NÅGOT FANTASTISKT, nämligen att se sig själv i ett litet barn och känna en tillhörighet som ENDAST finns just där mellan en förälder och dess barn." ["Ta i nu allihop så sjunger vi: 'Jag vill inte bliva stur'"]
(I förbigående sagt kan jag tyvärr livligt föreställa mig att en hel del vettiga och genomtänkta - men inte lika medialt slagkraftiga - argument valdes bort ur intervjuerna till förmån för till exempel det här, som också fått kritik: "Jag tycker att det är roligt med barn och när jag ser små söta barn kan jag bli sugen i två sekunder, men sedan kommer jag på att de är tjatiga och ritar med kritor på väggarna och då ångrar jag mig".)

Eftersom det uppenbarligen är rötmånad inte bara på tidningsredaktionerna öppnar jag för en kommentarsdebatt där det är fullt tillåtet att kritisera mitt utseende, min självuppfattning, min mogenhetsgrad och min empatiska förmåga: Jag vill inte ha barn. Jag kan inte påstå att jag aldrig har velat det eller aldrig vill det, lika lite som jag kan säga att jag aldrig har varit eller är svartsjuk, men på det hela taget vill jag inte ha barn. Jag har övervägt att bli äggdonator (jag är blodgivare, har anmält mig som potentiell benmärgsdonator till [Tobiasregistret] och bär ett rödgrönt donationskort i plånboken), men kommit fram till att jag verkligen inte känner för att reproducera mina gener. Kvinnor i min bekantskapskrets börjar få barn och jag tycker att barnen är fantastiska och att mina vänner verkar vara glada över och trivas med att bli/vara mammor, men att själv bli mamma känns inte rätt för mig, en övertygelse som snarast blir starkare med åren. Du kommer säkert att ändra dig, menar de flesta jag pratar med om saken. "Det gör mig så ledsen att höra att du inte vill ha barn", sa en manlig bekant - som själv har barn - till mig för ett tag sedan, och jag visste inte hur jag skulle ta det. Är det det faktum att det är jag som person som inte vill ha barn som är ledsamt? Är det upplevelsen av icke utnyttjade möjligheter, att en resurs i reproduktionen så att säga går till spillo? Jag tror att många kan vara överens om att det finns "goda" och "dåliga" föräldrar, men varför är enskilda personers beslut - ofta väl övervägda och genomtänkta sådana - att välja bort barn en sådan infekterad fråga? Den här typen av beslut problematiseras och ifrågasätts regelmässigt (dock nästan uteslutande när det är kvinnor som fattar dem, vilket också den här [den här bloggaren] påpekar), och måste försvaras. Varför omges inte beslutet att välja barn med samma omtänksamhet? Är (den kvinnliga) viljan att få barn en norm som inte ifrågasätts eftersom den tas för given och anses som något onyanserat gott?

söndag 6 juli 2008

Söndagskultur: summering av två dagars Arvikafestival

H: Torsdagen och fredagen tillbringade jag på Arvikafestivalen, där jag bland annat träffade företrädare för den spännande nya feministiska projektledarutbildningen [Creative Feminism], blev positivt överraskad av Robyn-konserten (Alexander Chamberland [listar Robyn som bubblare till sin lista över de 25 viktigaste feministiska artisterna] och till exempel är ["Who's That Girl?"] en grymt bra låt med rader som:

"Let's play a game that you've never tried
You be the girl and I'll be the guy
Let's pretend everything has changed and then
would you love me any different?
")

och såg [ÖFAs] best of-föreställning. Finn fem fel: 1) ÖFAs föreställning senarelades från 20.30 till 22.30 och försenades ytterligare eftersom spelschemat uppenbarligen förskjutits, så när ÖFA skulle gå på scen hade näst sista akten The Kooks hunnit börja spela på största scenen. 2) Största scenen var scenen närmast Andromedascenen där ÖFA uppträdde, ljudnivån från största scenen - Vintergatan - var hög. 3) Ljudet på Andromedascenen var lågt, mikrofonerna få (färre än en på tre ÖFAiter) och ÖFA uppmanades av personalen att skicka mikrofonerna mellan sig (föreställningen är tämligen rörlig med många positioner - bland annat sittande på golvet - och positionsbyten där mikrofonsladdar skulle verka störande). 4) Ljuset var dåligt. 5) Under föreställningen dök vid upprepade tillfällen personal upp på scenen och råddade inför nästa artist. Slutsats: ÖFA blev oerhört illa behandlade och det var, som mitt sällskap konstaterade, berömvärt att de genomförde föreställningen under rådande omständigheter.

ÖFA Fans DIY-aktion på Arvikafestivalen.
("Hei do" är frasen som avslutade best of-föreställningen.)
Foto: Caroline (ÖFA)
DIY-idé: Martin

tisdag 1 juli 2008

Paneldebatt på Pride om alternativ till mononormen

H: Uppdatering, klippt från [Dr Andie]:

"Måndagen den 28 juli kl 14:00–15:30 hålls en paneldebatt om alternativ till mononormen. [Andie Nordgren] är moderator, och paneldeltagarna är Hanna Hård (Vi som aldrig sa sexist), Helena Meyer, Jon Jordås (sexfakta.se) och Tanja Suhinina (Phonephucker). Vi kommer att ha ett samtal om strategier, funderingar, teorier, ord och sätt att förhålla sig till den monogama normen. Du hittar punkten i Pride-programmet här: Alternativ till mononormen

Vi vill gärna ha frågor från publiken, men för att göra samtalet intressantare och ha en chans att förbereda svar vill vi ha frågor från dig på förhand! Vad är din fråga eller fundering kring mono-normen och alternativ till den? Vad vill du att vi ska ta upp? Har du en fråga till en särskild medlem i panelen?

Du får gärna ställa frågor även om du inte kan komma, paneldebatten kommer filmas och läggas ut på nätet efteråt. Skicka din fråga eller kommentar genom formuläret [på www.andie.se]."

Ställ frågor och kom gärna och lyssna på samtalet! Lokalen är Kilen i Pride House (Kulturhuset).