Här går det som vanligt

H: Vägverket presenterar sitt nya förslag till påbudsmärke för övergångsställe.

Förutom den uppenbara lapsusen att "hon" "heter" "Gårman" i efternamn (om den gamla ramsan "Här går man ..." - hur många minns den? - ändå skulle mista sin betydelse om "Herr Gårman" inte längre vore ensam på täppan, varför inte en annan benämning?) kallas den "kvinnliga" figuren "fru" (titeln "herr" säger inget om en mans civilstatus). Ridå. Användandet av titlarna i fråga om fysiska personer har för övrigt gradvis minskat sedan du-reformen (1960-/1970-tal).

Läsarkommentarerna till nedan länkad artikel och en snabb sökning i bloggosfären visar - inte särskilt förvånande - debatt som för det mesta är på sandlådenivå, men en sak ger jag dem rätt i: Om det ska läggas pengar på Vägverksverksamheter hade jag hoppats på något bättre. Även om vi nog har olika uppfattningar om vad som är bra.

Länk: ["Fru Gårman stegar över övergångsstället", Expressen]

"sam-" som i något vi gör gemensamt

H: Jag har med intresse följt ETC:s rapportering om [Mp:s förslag att skriva in ett krav om samtycke i sexbrottslagstiftningen], senast Alexander Chamberlands starka debattartikel ["Därför behöver vi en samtyckeslag"]. Läs den!

I korthet går Mp:s lagförslag ut på att sex mot någon som inte frivilligt deltar är ett sexualbrott, även om det inte krävs "misshandel eller [...] våld eller [...] hot om brottslig gärning" (citat från nuvarande Brottsbalken 6 kap. 1 §) för att genomföra akten eller personen som blir utsatt inte "befinner sig i ett hjälplöst tillstånd".

Läsarkommentarerna till artiklarna ligger på den vanliga skalan: någon menar att Chamberland/Mp blandar ihop äpplen och päron (underförstått: till exempel "tjatsex" är ingen "riktig" våldtäkt); någon förfasar sig över att människor, ifall en samtyckeslag blir verklighet, inte kommer att våga ha sex med varandra utan att skriva kontrakt om att de samtycker till att ha sex med varandra; någon tänker inte ha sex förrän sådan kontraktsskrivning blir kutym och så vidare. Och, i rättvisans namn, kommentarer från några vettiga personer som tycker att Chamberlands och Mps resonemang är riktigt. Att en samtyckeslag skulle medverka till att flytta skuldfrågan från den utsattas klädsel, beteenden, sexualvanor och så vidare till huruvida och på vilket sätt den påstådda gärningspersonen förvissat sig om att den andra parten samtyckt till sex. Att en sådan lag skulle medverka till att flytta skammen från de utsatta så att fler vågar anmäla.

Jag förstår och håller med kritikerna om att en samtyckeslag inte löser allt och att den kan komma med nya problem. Den omvända bevisbördan. De fortsatta svårigheterna med bevisningen. Den föreslagna distinktionen mellan sexuellt utnyttjande och våldtäkt.

Dock: En samtyckeslag har potential att revolutionera vår syn på sex. Om sexbrottslagstiftningen innefattade krav på samtycke skulle många fler, även undertecknad, ha blivit utsatta för sexualbrott. Fokus skulle kunna flyttas från "Varför sa jag inte ifrån?" till "Varför lyssnade hen inte på mig?". Var jag inte värd att lyssna på? Jag skulle kunna vara det, jag skulle kunna vara lika mycket värd som du. Kanske krävs det en lag för det.

Tjej- och Killgrejer

F: Jag var idag på en familjesammankomst och stötte på följande spännande påhitt. Dels så tycks synen på vem som är i behov av ett strykjärn ha förändrats från hemmafru till heltidsarbetande fru på språng, om en tror på bilden på förpackningen (ursäkta upplösningen - mobilkamera). Detta är kvinnan (inte mannen) i behov av en fast and efficient steam iron. Med barnet i famnen och kaffekoppen i andra handen springer hon igenom livet med slätstrukna skjortor.

Dels så blev jag även informerad av mina syskon att ett strykjärn - det är en sådan present som syskon kan ge varandra, inte en present som en äkta man/kille ger till sin fru/flickvän. Det anses tydligen väldigt oromantiskt och "ger fel signaler". Jag håller med om att det kanske ger lite ruttna signaler men det är ju dels för att vi tillskriver ett strykjärn viss betydelse. Om en man skulle ge frugan en hammare, skulle det troligen anses vara lika oromantiskt men det skulle inte längre sända fel signaler. I vilket fall finns det tydligen presenter som kärestas ger till varandra, och presenter som syskon ger till varandra. All in the name of romance. Tydligen så uppstår det här problemet mest när män ska ge kvinnor presenter - för män har tydligen INGEN känsla för romantik och FÖRSTÅR inte varför en inte kan köpa en lövblåsare till frun i födelsedagspresent. Enligt hur snacket gick idag.

Dagens tredje iakttagelse var när min svåger frågade vem Marian Keyes var, och min syster höll upp en bok, varpå han reagerar "Jaha, det är en tjejbok- inte konstigt att jag inte har hört talas om henne!" och så var den saken ur världen. Tjej- och kill-litteratur. Tydligen så finns det inget som helst intresse för en kille att läsa historier som handlar om tjejer, vilket är väldigt oempatiskt. Men vad är då kill-lit, om chick-lit handlar om tjejer? Är det deckare, men det läser ju tjejer med och det handlar ju ibland om tjejer?

Äktenskapet i kris?

F: Häromdagen på jobbet snubblade jag över en veckogammal City med en krönika av Emma Hamberg. Den anknöt till Zandéns och Gyllenhammars uppmärksammade debattartikel som vi har valt att nämna så lite som möjligt här på VSASS eftersom vi känt att det inte finns så mycket att säga liksom. Äktenskapet är värt att kämpa för är titeln på krönikan, och Hamberg vill helt enkelt få fram att hen är så fasligt trött på alla neggon som bara klagar på tvåsamhet och kärnfamiljer och äktenskap.

Att det på senare tid har varit en stor debatt kring hur hemskt äktenskap är har gått mig förbi, jag tycker att media är lika heteronormativt tråkig som alltid - bara de senaste genrönen som Hanna skriver om säger ju ganska tydligt att äktenskap är något som fortfarande anses vara det som är värt mest, medan "otrohetsgener" är något icke önskvärt (varför inte bara kalla det poly-gener och ge det en positiv klang istället?). Hamberg klagar dock på allt (enligt mig välkommet) neggotjat, och hen går i bräschen för att våga bejaka den tvåsamma kärleken! Långvarig tvåsam kärlek utan ringar är tydligen också okej. Det står dock ingenstans i artikeln att annan form av relationsorganisering är okej, men en får kanske vara tacksam för att alla inte måste gifta sig i alla fall.

Tvåsamheten. Den kräver enligt Hamberg MYCKET slit och jobb men sen sitter en där med sin själsfrände som en kan utan och innan och som är vänlig nog att ta ansvaret för barnen på en fest och "låta sina kvinnor ta en drink eller två, dansa, sväva runt och fira sin väninnas bröllop.." (min kursivering) medan de håller sig nyktra. En kan utläsa det som att de som inte lever i en långvarig tvåsam relation är lite lata, lite bekväma, och mister också det ultimata priset som allt kämpande till slut resulterar i: en (1) livspartner.

Enligt SCB så var ca 3 miljoner individer gifta 2001, ytterligare 1,2 miljoner levde sammanboende. Antalet separationer minskar tydligen också. Äktenskap är fortfarande den vanligaste relationsformen - kolumnen för ensamstående utan barn var högre, men vad som ingår i den kategorin är svårt att avgöra. Äktenskapet som relationsform verkar sålunda inte vara i kris. Det verkar fortfarande som att den tvåsamma kärleken är norm och att de flesta människor fortfarande drömmer om livslånga relationer där männen ibland låter sina kvinnor ta ett glas eller två. Jag vet inte varför Hamberg känner ett behov av att klanka ner på alla andra relationsformer. Hon är inte hotad. Hon är ju normen!

Knuten till könet

H: Måndag morgon:

Jag upptäcker att jag blir märkbart illa berörd av att se mig själv omnämnas som "en kvinna som heter ...", förvisso i ett sammanhang där kön (i vilken mening som helst) är fullständigt irrelevant.

På Facebook möts jag fortfarande av den här uppmaningen (för att jag medvetet valt att inte klicka på "Close"):


På forumet på [polyheart.se] uttrycker användare sin glada förvåning över att inte ombes ange kön i sina användaruppgifter eller -profiler.

Uppdatering:
Måndag förmiddag:

Jag läser [Karin Bojs vetenskapskrönika i DN om allel 334-genen]. I ingressen nämns "mäns förmåga att knyta an till sin partner" och brödtexten fortsätter med att tala om förmågan "att leva i par" och avfärda den braskande rapporteringen om kopplingen till "otrohet". Men ungefär i mitten av krönikan händer något med perspektivet. Plötsligt handlar det om "äktenskapliga kriser, hot om skilsmässa" och nämnda "partner" identifieras som "den unga kvinnan". Citatet som lyfts ut och får tala för hela krönikan är följande ur det avslutande stycket: "Jag vill ändå uppmana alla unga kvinnor att avvakta med att gentesta sina pojkvänner". Till råga på pseudonyheten om "mäns" påstådda oförmåga till nära relationer – med allt vad den innebär av bekräftade fördomar och avsaknad av nyanser, perspektiv och verklighetsanknytning –, alltså: heterocentrism och ett omotiverat åldersperspektiv. Vad betyder "ung" i det här fallet? Är det kanske synonymt med "oförmögen att tänka själv"?

Länkar:
[Martin Halldin i ETC: "Onyanserad rapportering kränker män"]
[Jon Jordås i Aftonbladet: "Farliga förbindelser"]

Måndag eftermiddag:

Jag får en inbjudan till en födelsedagsfest och noterar att inbjudan också gäller "ev. käraste". Kollar i SAOL:

käraste s. -n ° manlig el. kvinnlig hjärtevän

Den exklusivt feminina motsvarigheten käresta har däremot en pluralform (kärestor).

Bunden till tvåsamheten

F: Jag var nyligen på en anställningsintervju för ett jobb som skulle vara i en annan stad, Västerås närmare bestämt, och på intervjun diskuterades huruvida jag kunde tänka mig att flytta eller hur jag tänkte göra om jag fick jobbet. Jag sa att jag kunde tänka mig flytta, varpå jag fick frågan om det inte var något som band mig till Stockholm. "Jo, hela mitt sociala liv" svarade jag. "Höhö" skrockade intervjuaren "du får skaffa dig ett nytt socialt liv" och jag nickade och log och tänkte att det här var INTE den ultimata situationen att starta en diskussion i. För vad jag undrade var - vad hade hänt om jag hade sagt att jag hade min pojkvän i Stockholm? Mr Anställare hade troligen blivit lite mer bekymrad och oroat sig över om min vilja att flytta från stan verkligen var så allvarligt menad - för vem flyttar ifrån sin pojkvän? Och han hade definitivt inte sagt åt mig att skaffa en ny pojkvän i Västerås. Däremot så är mina bästa vänner, mina medsystrar, min familj, mina studiecirklar, pysselkvällar, filmfestivaler helt utbytbara och förväntas inte stå i vägen för en flytt och en karriär. Den tvåsamma kärleken är det enda riktiga bandet.

Jag fick i alla fall jobbet i Västerås, jag var ju flexibel och hade inga band till min hemort utöver "mitt sociala liv", och sedan dess har jag fått frågan "flyttar din pojkvän med dig till Västerås?" säkert fyra gånger. Tydligen förväntas en inte klara sig utan sin pojkvän, tydligen förväntas en kunna bära all annan ensamhet än just den. Två är inte ensam, visst, men två betyder inte heller "socialt liv". Jag tror inte längre att endast en person kan fylla mig och kan räcka för att tillfredställa alla mina behov, och jag tycker att det känns helt främmande att placera en viktig person i mitt liv framför en annan viktig person. Detta är också ett bryt mot normen om tvåsam kärlek, även om den inte innebär polyamorösitet: Jag blir inte hel av en annan halva, jag är hel och trivs med att ha många människor omkring mig som jag älskar: jag behöver mer än en kärlek.

Liksom i inlägget från skärgården så bannar jag mig själv dock för att jag är för bekväm/feg för att ta diskussionen när den dyker upp. En anställningsintervju är väl inte direkt det bästa stället att anklaga intervjuaren för att vara konservativ och heteronormativ, men jag önskar ändå att jag kanske hade sagt vad jag tänkte: "mitt sociala liv är mitt livs kärlek, och vi kan köra långdistans ett tag men jag måste se till dess behov också". Det är tur att jag kan skriva det här i alla fall.