F: Tack till alla ni som kom och gjorde Objektivfestivalen till den succé den verkligen var! Det gjorde mig varm i hjärtat att se så mycket folk som tyckte att det vi gjorde var bra och viktigt. Och det väckte många nya frågor som förtjänas att diskuteras, i de korta samtal som publiken fick ta del av under lördagen.
Dels kan jag ge mig själv en bassning för att vi lade alldeles för lite tid på panelsamtalet med Ylva Forner, Aase Högfeldt, Lisa Ohlin och Philippa Wallér. Det diskuterades mycket hur filmvärlden såg ut men inte så mycket vad en kan göra för att förändra den, utöver "våga söka bidrag" för den gamla dängan kan såklart kännas uttjatad. Jaja, allt är kvinnors fel för att de inte vågar ta plats och söka bidrag - det är en så oerhört enkel lösning. Om kvinnor inte vågar ta plats och söka bidrag inom filmvärlden så kanske det är något fel med uppbyggnaden av filmvärlden? En intressant kommentar kom från publiken på det temat; kan en inte hitta nya vägar att skapa film på, måste film alltid skapas på det patriarkala sättet med en regissör som bestämmer allt och sedan underhuggare som hamnar i mer eller mindre svaga maktpositioner inom filmskapandet? Det är denna uppbyggnad som gör att arbetet som scenograf eller regiassistent anses ha lägre status och ofta faller till kvinnor. Om arbetets organisering kring filmskapande inte är jämlik, hur ska den då kunna bli jämställd?
Jag har varit inne på samma fråga i olika sammanhang flera gånger förut. Istället för att vilja bli som män och acceptera de normer för makt och hög status som har satts upp framför våra ögon, så borde vi arbeta på att skapa nya sådana normer. Det är det som är problemet när kvinnor försöker agera som män för att nå karriär och status på arbetsmarknaden, det reproducerar ju bara den patriarkala normen. Jag har stött på kvinnliga feminister som jag verkligen respekterar och som jag tycker gör ett fantastiskt bra jobb, som ursäktat sitt bärande av kostym med att "om en bara jobbar med femtioåriga gubbar så måste en försöka få lite respekt och passa in". Jag tycker att det är helt fel väg att gå. Anpassning är inte en lösning.
För att ta filmvärlden som ett exempel så kan en kanske tycka att det är en halvdan lösning att ersätta bilden av Regissören som en alkad och galen Ingmar Bergman med bilden av Regissören som en alkad och galen Kvinna (insert valfritt namn). ÖFA som också gästade Objektivfestivalen satte fingret på ganska många av de känslorna. Deras arbete sker kollektivt och utan namedropping och rangordning på vem som gjorde vad. Filmerna som visas under föreställningen har godkänts i kollektivet och alla har varit med och hjälpt till på sitt sätt. Detta är ett sätt att bryta maktstrukturen.
Under panelsamtalet med representanterna från den etablerade filmvärlden gastade en äldre man ur sig ganska ovidkommande saker, vilket till en början gjorde mig förbannad för det var så typiskt att en äldre man tyckte att han hade rätt att ta plats under ett feministisk samtal med sina irrelevanta iakttagelser, men efter ett tag sjönk det in vad han sa. Varför ska kvinnor göra karriär inom film? [Alla drar efter andan] -Varför ska kvinnor nöja sig med att göra undergroundfilmer? blev svaret. Nej, fortsätter mannen, män ska också göra undergroundfilmer. Det är det är det som är revolution.
Efter att min allmänna frustration lagt sig och det hunnit gå några dagar så inser jag att det är en riktig iakttagelse. Vi måste sluta sträva efter status och makt som den har definierats av män och det patriarkala systemet. Det är dags att göra revolution. Och vi kan lika gärna börja i filmvärlden som någon annanstans.
Arrhenius, Sara: 
