onsdag 29 oktober 2008

Patriarkala [film]strukturer



F: Tack till alla ni som kom och gjorde Objektivfestivalen till den succé den verkligen var! Det gjorde mig varm i hjärtat att se så mycket folk som tyckte att det vi gjorde var bra och viktigt. Och det väckte många nya frågor som förtjänas att diskuteras, i de korta samtal som publiken fick ta del av under lördagen.

Dels kan jag ge mig själv en bassning för att vi lade alldeles för lite tid på panelsamtalet med Ylva Forner, Aase Högfeldt, Lisa Ohlin och Philippa Wallér. Det diskuterades mycket hur filmvärlden såg ut men inte så mycket vad en kan göra för att förändra den, utöver "våga söka bidrag" för den gamla dängan kan såklart kännas uttjatad. Jaja, allt är kvinnors fel för att de inte vågar ta plats och söka bidrag - det är en så oerhört enkel lösning. Om kvinnor inte vågar ta plats och söka bidrag inom filmvärlden så kanske det är något fel med uppbyggnaden av filmvärlden? En intressant kommentar kom från publiken på det temat; kan en inte hitta nya vägar att skapa film på, måste film alltid skapas på det patriarkala sättet med en regissör som bestämmer allt och sedan underhuggare som hamnar i mer eller mindre svaga maktpositioner inom filmskapandet? Det är denna uppbyggnad som gör att arbetet som scenograf eller regiassistent anses ha lägre status och ofta faller till kvinnor. Om arbetets organisering kring filmskapande inte är jämlik, hur ska den då kunna bli jämställd?

Jag har varit inne på samma fråga i olika sammanhang flera gånger förut. Istället för att vilja bli som män och acceptera de normer för makt och hög status som har satts upp framför våra ögon, så borde vi arbeta på att skapa nya sådana normer. Det är det som är problemet när kvinnor försöker agera som män för att nå karriär och status på arbetsmarknaden, det reproducerar ju bara den patriarkala normen. Jag har stött på kvinnliga feminister som jag verkligen respekterar och som jag tycker gör ett fantastiskt bra jobb, som ursäktat sitt bärande av kostym med att "om en bara jobbar med femtioåriga gubbar så måste en försöka få lite respekt och passa in". Jag tycker att det är helt fel väg att gå. Anpassning är inte en lösning.

För att ta filmvärlden som ett exempel så kan en kanske tycka att det är en halvdan lösning att ersätta bilden av Regissören som en alkad och galen Ingmar Bergman med bilden av Regissören som en alkad och galen Kvinna (insert valfritt namn). ÖFA som också gästade Objektivfestivalen satte fingret på ganska många av de känslorna. Deras arbete sker kollektivt och utan namedropping och rangordning på vem som gjorde vad. Filmerna som visas under föreställningen har godkänts i kollektivet och alla har varit med och hjälpt till på sitt sätt. Detta är ett sätt att bryta maktstrukturen.

Under panelsamtalet med representanterna från den etablerade filmvärlden gastade en äldre man ur sig ganska ovidkommande saker, vilket till en början gjorde mig förbannad för det var så typiskt att en äldre man tyckte att han hade rätt att ta plats under ett feministisk samtal med sina irrelevanta iakttagelser, men efter ett tag sjönk det in vad han sa. Varför ska kvinnor göra karriär inom film? [Alla drar efter andan] -Varför ska kvinnor nöja sig med att göra undergroundfilmer? blev svaret. Nej, fortsätter mannen, män ska också göra undergroundfilmer. Det är det är det som är revolution.

Efter att min allmänna frustration lagt sig och det hunnit gå några dagar så inser jag att det är en riktig iakttagelse. Vi måste sluta sträva efter status och makt som den har definierats av män och det patriarkala systemet. Det är dags att göra revolution. Och vi kan lika gärna börja i filmvärlden som någon annanstans.

torsdag 23 oktober 2008

Objektivfestivalen och VSASS i DN På stan

H: I och med en intervju med Frida om Objektivfestivalen får Vi som aldrig sa sexist sitt första omnämnande i dagspress. Hurra för Frida! Och hörni – vi ses väl på Tellus?

Länkar: [Objektivfestivalen]
["Cineastiskt systerskap spirar på Tellus", DN På stan]

Mer väsen

H: Efter en diskussion om bl a väsen med en klok person vill jag tillägga följande: (Ideal)bilden av kvinnan som väsen måste vara en av de mest effektiva förminskningsteknikerna som finns. Det går att extrahera de flesta härskartekniker ur bilden av kvinnan som väsen – eller legitimera dem därmed. Kvinnan i det traditionella heterosexuella parförhållandet: kortare, yngre, mindre framgångsrik, några iq-enheter dummare än mannen. Överträdelser beivras. Eller åtminstone uppmärksammas, vilket kan vara samma sak. Självmedvetenheten. Självcensuren.

Det obehagligaste av allt är kanske hur djupt rotad bilden av kvinnan som väsen är.

Det var bara några år sedan jag slutade välja storlek på skor efter om de fick mina fötter att se stora ut. Jag ville vara så nätt som möjligt. Och hade ont i fötterna, ont i magen och ont om självkänsla.

tisdag 21 oktober 2008

Vi vill göra väsen av oss - inte vara väsen

H: För ett tag sedan råkade jag få höra Jakob Hellmans skiva ... och stora havet från 1989. En av hittarna från skivan är "Hon har ett sätt". Den handlar om en hon som jag föreställer mig är som de roller Audrey Tautou spelar i till exempel Amélie från Montmartre, roller som jag föreställer mig är anledningen till att Ronnie Sandahl nämner Audrey Tautou i Vi som aldrig sa hora. Bilden av kvinnan som väsen. "Hon har små band runt sina handleder och andra i sitt hår." "Hon har ett sätt att flytta höfterna försiktigt när hon går." Ja, ni vet. Det är en klassiker. Kvinnan som väsen finns i film, litteratur, konst, musik. Jumper gjorde en cover på Hellmans låt efter att ha gjort en delvis ganska uppenbar parafras med "Något som hon saknar" på sin debutplatta något år tidigare. Hon finns med på Thåströms solodebut. För att bara nämna några exempel (och ytterligare några manliga svenska artister).

Jag trodde att bilden av kvinnan som väsen var ett exklusivt manligt (önske)tänkande. Så råkade jag läsa en artikel i Metro, ["Här har ni 2000-talets husmorsor"]. Den handlar om att Emma Hamberg och Anette Rosvall har skrivit en modern husmorskalender och i anslutning till artikeln publiceras "Författarnas 8 bästa råd". Råd nummer 3: "Om du inte orkar raka benen kan du fläta håret med små röda band i stället." Håret på benen, hoppas jag, det vore radikalt nytänkande, men så väl är det nog inte. Det skulle förmodligen ta ännu mer ork att fläta håret på benen än att raka bort det, för att inte tala om tid. Och tid är som bekant en bristvara också för nutidens "husmorsor". (Bloggarens råd från verkligheten: Om du inte orkar raka benen kan du låta håret på dem växa. Det är inte någon särskilt radikal tanke, dock kan den behöva upprepas.) Och där har vi de där banden igen. Kvinnor jag känner (och med stor sannolikhet även kvinnor jag inte känner) fnyser år de "små band" Jakob Hellmans kvinna-som-väsen har i sitt hår. Hur högt måste en förresten fnysa för att höras?

Vi på Vi som aldrig sa sexist säger ibland att vi vill göra väsen av oss - inte vara väsen. Att det inte är bra att göra väsen av sig på fel sätt klargjorde Emma Hamberg i en krönika i City förra veckan, utifrån - ännu en klassiker - unga kvinnors klädval. Det gäller visst att tänka på vad en slår in höfterna i innan en ska ut och flytta dem på stan. ["Klä på dig om du inte vill att folk ska titta"], uppmanar rubriken och Hamberg inleder med att beskriva "ett gäng fjortisar" där tjejerna har "minikjolar, bara ben, korta små jackor och upp-puffade tuttar under tunna linnen". "Kläder är signaler [...] på vem man vill vara, hur man vill blir [sic] sedd, hur man vill bli bemött" menar Hamberg och fastslår bland annat att "prostituerade går väldigt lättklädda. För att signalera vad det är som gäller." Detta alltså efter att först ha beskrivit väldigt lättklädda tonårstjejer. Det är ett fult grepp. Självklart menar inte Hamberg att de lättklädda med sin lättkläddhet ber om att bli våldtagna, förhoppningsvis menar hon inte att de ber om att bli köpta heller; däremot är lättkläddheten enligt Hamberg uttryck för en önskan att bli uppmärksammad och gärna kommenterad. (Bloggarens kommentar från verkligheten: Ord kan också vara våld. Psykisk misshandel är ett vedertaget begrepp. Men i vissa sammanhang tycks ord väga mycket lätt, oberoende av hur de kan tänkas träffa.)
På 80-talet hände det, mig veterligen, att en mörk utväxt i blonderat hår kallades "fnaskrand". Det gör den inte längre. Tatueringar är inte längre något som mestadels sjömän, kåkfarare och horor har. Piercingar är inte något ovanligt eller suspekt numera. För att ta några talande exempel. Signalers signifikans förändras eller försvinner. Att fortsätta köra i gamla hjulspår med samma gamla signaler som bränsle kan i bästa fall kallas konservativt och enkelspårigt. I sämre fall går det bakåt.

tisdag 14 oktober 2008

Vad en kan göra när en inte bloggar: Objektivfestivalen

F: Det har varit lite låg aktivitet här på bloggen på sistone, men det är för att både jag och Hanna är så hemskt upptagna med att sprida feminismen och att tjäna vårt levebröd.

Jag har framförallt jobbat med den nya fantastiska feministiska festivalen OBJEKTIV, som kommer att hållas på Biocafé Tellus den 24-25/10. Ni måste alla komma såklart. Utöver att ni kommer att få se en massa grymma feministiska filmer så kommer ni också att bjudas på samtal med filmskaparna, ett peppande systerskap och stor fest på kvällen på Cafe Edenborg (anmälan på facebook eller till objektivfestivalen@gmail.com).

Målet med festivalen är dels att visa en massa bra feministiska filmer och
dels att ge dessa filmer en arena att visas på. Vi har bjudit in så många som möjligt av filmskaparna och vill skapa en dialog mellan kvinnorna
bakom filmen, de budskap som filmerna ger, och publiken.

Vi kommer även att ha ett panelsamtal med representanter från nätverket Doris,
nätverket WIFT och unga yrkesverksamma kvinnor i branschen. Vi kommer att visa "Flickorna" av Mai Zetterling, den prisbelönta dokumentären "Circulo Vicioso" av Anna Persson och Birgitta Kontros, ÖFA-kollektivet kommer att visa film och prata om deras arbete, vi ska visa en fantastisk leranimation om graffitimålande kvinnor som heter "Blue, Karma, Tiger" av Mia Hulterstam och Cecilia Actis. Vi har både filmer som tar upp problem som en förvriden självbild av kroppen, till filmer som visar starka och coola kvinnor som går emot strömmen. Vi har filmer från Doris och från nätverket Fröken Lojal (som nu tyvärr har gått i graven). Det är mycket dokumentär i olika format, men även konstfilm, animation och spelfilm.

Vill du om möjligt ha mer information kan du kika på vår hemsida, men än så länge står det inget mer än vad som står här. Så fort vi hinner kommer vi dock att lägga upp program där.

Och JO, festivalen är snudd på gratis - 30 spänn för fredagkvällen 18-22, och 50 spänn för hela lördagen 14-21. Det är fri entré på festen på kvällen, men en måste vara anmäld i förväg.

Små och stora essentialistiska problem

F: I söndags fyllde min systerdotter 1 år. Ett år har hen levt i vår värld och samlat på sig intryck och så gott hen kan försöka lära sig av de runtomkring henom att kommunicera och likna och anpassa. Om en fick chansen att kika på henoms hjärna skulle den nog redan nu vara märkligt mycket formad av miljö och förväntningar. En lär sig ju prata genom att härma andra. En förstår vem en själv är genom hur andra beter sig mot en.
Och jag hamnar där igen och är för feg (konflikträdd) för att ställa till bråk, men när styvmor ojar sig över hur intresserad systerdotter är över de nya födelsedagskläderna och lägger in betydelsen att hen bara för att hen håller hårt i den lila tunikan från Lindex kommer att bli modeintresserad när hen blir stor ("LIKSOM MOR SIN!!") så rycker jag till och börjar fundera. Jag tror mer att det är styvmoderns uppenbara glädje över den här upptäckten, än rädslan att påståendet faktiskt ska påverka ettåringen, som skrämmer mig. Varför vill vi klassa in ettåringar i kön och färdigbestämda beteenden? Är det så läskigt att vänta och se? Det är lite som när en tillskriver djur mänskliga känslor, vi ser ett beteende hos ett barn och tillskriver barnet vuxna roller.

För att hoppa till ett helt annat ämne så var jag på en personalkonferens förra veckan och förfasades ytterligare en gång över att det tydligen inte finns något roligare än när folk på scen drar sexistiska skämt om könsroller. 240 fackliga magar guppade av skratt. Förlåt mig om jag sätter skrattet i halsen, men jag blir inte road av bilden att kvinnor är hopplösa när de shoppar kläder, och att män är effektiva men har dålig smak. ÄR ÄR ÄR. Detta värdelösa ord. Kvinnor ÄR, män ÄR och så var det klart så för vem kan säga emot ÄR. Det bara ÄR så. Hamnade i könsrollsdiskussion igår på jobbet och återigen: "Kvinnans roll ÄR att ta hand om det sociala i familjen". ÄR det så? Om vi anser att det är något som är föränderligt och som med fördel får förändras kanske vi ska sluta säga ÄR.

torsdag 9 oktober 2008

Am I the cat that takes the bird? To her the hunted, not the hunter*

H: Jag kommer ut. "Ja men då får man ju bestämma sig! För att man bara ska vara kär i en", blir reaktionen. Ja visst får jag. Men jag måste inte!


* Ur Kate Bush, "Mother Stands for Comfort" (Hounds of Love, 1985)