”För framstående insatser mot könsapartheid”

M: I sin [presentation] och på flera andra ställen på bloggen skriver Frida om att ta sig rätten att vara ”den där besvärliga” – det vill säga den som säger att fördomsfulla skämt inte är roliga, som inte låtsas som att det regnar närhelst sexismen sticker upp sitt fula tryne. Jag tycker att sådana människor är fantastiska.

Igår läste jag [en artikel] i Göteborgs-Posten om en 16-årig kvinna som vägrade finna sig i att bli diskriminerad. Hon nekades att delta i en fotbollsmatch mellan lärare och elever på sin skola på grund av sitt kön, men gav sig inte. När ingen ville ta ansvar för diskrimineringen ställde hon sig på plan ändå. När domaren (med orden "Du kan inte vara med. Tjejer ska spela volleyboll.") ändå vägrade låta henne spela lade hon sig ner på planen. Sedan anmälde hon skolan till JämO, som nu bötfäller skolan med 25 000 kronor för bristande jämställdhetsarbete.
Saken är nämligen att JämO upptäckte att skolan inte ens hade någon jämställdhetsplan, och det aktuella fallet av diskriminering var bara en av många indikationer på detta.
Från artikeln:

- Jag blev jättearg. Frustrerad. Jag hade ju verkligen försökt. Förolämpad kände jag mig också. Så dålig är jag inte och det ska inte handla om vem som är bra. Det är ju en lek.

Utan denna modiga människa, som vägrade låta sig kuvas, som stretade vidare trots att hon motarbetades av nästan alla - till och med rektorn -, hade skolans ignoranta inställning till jämställdhet fortsatt att reproduceras.
Vilket civilkurage! Jag tycker att det är så oerhört modigt att våga stå upp för sin sak på det här viset. För det rör inte bara en person utan halva – nej förresten – hela befolkningen.
Därför utnämner jag den här personen till veckans Rosa Parks.
Motiveringen finns i rubriken.

Vad fan är kvinnovåld?

M: 1989 beslutade FN att den 25 november skulle utropas till en årligen återkommande International day for the elimination of violence against women, för att sätta fokus på våldet mot kvinnor.
Den 25 inföll i tisdags och det uppmärksammades i flera svenska medier och politiska aktörer. Men flera av dem, bland annat [Ekot], och till och med [Feministiskt initiativ!] valde översättningen Dagen mot kvinnovåld. Det gör mig bekymrad.
Ord och vad de symboliserar är viktigt. Och att säga kvinnovåld när det egentligen (vilket det oftast gör) handlar om mäns våld mot kvinnor är en felsyftning. För visst låter det som att det rör sig om gäng med kvinnor som härjar och slår ner oskyldiga, som vore de fotbollshuliganer.
En som som skrivit bra om detta är Zaida Catalaán. I [detta blogginlägg] - som fått låna sin titel till denna postning - skriver hen (om "kvinnovåld"):

Grövre syftningsfel får man ju leta efter. Män som läser en artikel om "kvinnovåld" är inte benägna att känna sig träffade när det man pratar om låter som något som bara berör kvinnor och är kvinnors problem eller bara är någonting som kvinnor gör mot andra kvinnor eller män. Snälla, snacka svenska. Det är handlar inte om någonting annat än mäns våld mot kvinnor. Kalla det mansvåld for all I care.

Detta skrevs för tre år sedan men är fortfarande aktuellt.
Jag skulle inte motsätta mig att FN-dagen byter namn till International day for the elimination of men's violence against women, med ordagrann svensk översättning. Internationella dagen mot våld mot kvinnor känns dock okej. Men kalla den för allt i världen inte för dagen mot kvinnovåld.
I mina ögon bara syftar det bara till att osynliggöra aktören i övergreppet; det vill säga mannen.
Vad tycker ni, kära läsare?

Kroppsnationalism

F: Var det någon annan än jag som läste Stephan Mendel Eenks krönika idag i Metro? Med titeln [svenska kvinnor är vår största succé] så trodde jag först att Stephan skulle snacka om vilka välutbildade och framåtsträvande kvinnor vi har i Sverige, och jag tänkte att "det här kan ju bli intressant om än generaliserande" men henoms krönika var mer en manifestation av Maud Eduards bok [Kroppspolitik: om Moder Svea och andra kvinnor]. Liksom Eduards så gör Stephan den vackra blonda svenska kvinnan till en symbol för vårt land, till det som alla utanför Sverige tänker på det första dom gör när dom hör den första stavelsen Sve..och till det som till och med lyckades rädda oss från det värsta av finanskrisen. Till skillnad från Eduards så problematiserar hen det inte. Eduards skriver om hur kvinnokroppen historiskt fyllts med symboliskt värde och blivit en nationell symbol för det rena, det som ska försvaras i krig, och det som kan skändas som en skymf mot nationen. Våldtäkt i krig används genom denna logik som ett sätt att vanhedra nationen: våldtar en landets kvinnor våldtar en hela landet.
För Stephan så innebär det här upphöjandet av den svenska kvinnan till en nationell symbol att Sverige har klarat sig bättre rent ekonomiskt, eftersom vem skulle egentligen vilja sälja järnmalm om en inte förknippade järnmalm med en blond kvinna med långa ben? Jag misstänker att henoms krönika på något sätt är skriven med glimten i ögat, jag förstår bara inte mot vad eller vem.

Hemligheter

F: I dagarna tre visas [ÖFA kollektivets] nya föreställning [Hemligheter] på Regina teatern i Uppsala. Alla som hinner borde ta sig dit och se den medan den spelas. ÖFA-kollektivet är ett feministiskt scenkollektiv som utöver att skapa feministiska scenkonstproduktioner även skapar dessa produktioner feministiskt och ickehierarkiskt. I mina efterreflektioner av filmfestivalen [Objektiv] nämner jag dem, eftersom deras sätt att arbeta så tydligt skiljer sig från de vanliga patriarkala organisationssätten. Inom ÖFA sker allt kollektivt, alla de medverkande är med och godkänner allt och alla arbetar utifrån sina förutsättningar och sina särskilda talanger. Vilket gör det spretigt. Och fantastiskt. Jag älskar dom och vill helst vara en del av dom, men jag nöjer mig med att vara en del av systerskapet och vara stolt över att ha dom som medsystrar. Och att hylla dom, för det ska en göra med sina systrar.

Vad jag mest älskar med dom är att de alltid fokuserar på det lilla och gör det stort. Utan att uttryckligen säga det. I Hemligheter handlar det om den lilla hemligheten som viskas fram och som är ganska liten och som en kanske egentligen har hört hundra gånger, men som i ÖFAs händer blir stor eftersom att någon går omkring och bär på den och delar med sig av den. Det är bekännelser, som alla ÖFAs produktioner, det är att säga det där pinsamma och jobbiga och att avslöja de där unkna och enkla tankarna som en har men som en inte uttalar men som en ändå vet att alla andra också har.

I den här föreställningen var det färre av ÖFA på scenen, vilket fungerade minst lika bra som när de är hela styrkan. Det blev lite mer intimt och lite mer koncentrerat men i grund och botten samma. Och att resten av ÖFA satt i publiken gjorde omfamningen komplett, det är tydligt: det är en grupp, ett kollektiv, de gör allt tillsammans och stöttar varandra även om inte alla är med alltid. Det är så saker ska skapas.

Summan av kardemumman, pallra er iväg till Uppsala och se den för ni har bara en chans till och det är imorgon den 27/11. Här har ni en jättefin recension att läsa om ni behöver mer betänketid:

http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=5-AV_ID=833068,00.html

Värden i vården

H: Det är snart ett år sedan media rapporterade att Sverige fått sin första HBT-certifierade vårdcentral - här en länk till [en text om saken i ETC] -, i Riksby. Certifieringen gjordes av RFSL. På [Riksby vårdcentrals hemsida] förklaras under rubriken "Jämställdhet och jämlikhet" att syftet med HBT-projektet "är att utbilda personalen i ett icke-heteronormativt bemötande för att motverka kränkande bemötande och ett sämre omhändertagande av HBT-personer". Projektet kom till stånd sedan personal på vårdcentralen uppmärksammat [Folkhälsoinstitutets rapport "Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners hälsosituation"], som antyder att diskriminering kan vara en orsak till att homo- och bisexuella har sämre psykisk hälsa än övriga befolkningen.

Att de instanser som sköter vården inte medverkar till att diskriminera HBT-personer borde vara självklart.

Riksby vårdcentral råkade vara vårdcentralen i området där jag bodde och alltså den vårdcentral dit jag - åtminstone före vårdvalsreformen - hörde.
För mig märktes vårdcentralens medvetna HBT-arbete som enkla punkter i personalens bemötande av mig. En ring på mitt vänstra ringfinger indikerade inte automatiskt en fästman tillika sambo. Och när jag kom dit med misstänkt urinvägsinfektion fick jag inga förmaningar om att skydda och sköta mig bättre i samband med sex. Små detaljer som betydde något eftersom de fick bemötandet att kännas personligt, då det utgick från mig och inte från mallade föreställningar om mig.

Saker som är små, enkla och självklara kan inte desto mindre vara svåra att implementera eftersom vanan har sin makt. Men om svårigheterna ger utdelning i form av att den sammanlagda diskrimineringen minskar och att fler vårdtagare kan känna sig välkomna - är det inte värt det?

Det finns större problem i vårdsystemet. Papperslösas och asylsökandes rätt till vård. Att mannen fortfarande är norm inom området medicin. Att det fortfarande finns attityder av typen ["Gubbäcklet" som Lisa Magnusson skriver om apropå kvinnor och urinvägsinfektioner]. De bottnar dock i samma sak: behovet av förutsättningslös och fördomsfri vård. Som ännu inte är fyllt.

Tillbaka till Riksby. Nyligen flyttade jag därifrån och förra veckan fick jag en blankett för vårdval från vårdcentralen i området där jag bor nu. Jag ringde dit för att höra om den också är HBT-certifierad. Jag har visserligen inte hört något om att fler vårdcentraler i landet skulle ha blivit det, men efter den första är det ju ingen nyhet längre, det vill säga inte så intressant för media att rapportera om, och det har ju gått nästan ett år.
Personen jag får prata med när jag ringer till växeln vet inte vad förkortningen HBT står för. Jag talar om det. Personen har inte hört att vårdcentralen i fråga ska ha någon HBT-certifiering - det har jag redan ett par meningar in i samtalet slutit mig till att den inte har - men tycker att det låter "intressant" och ska höra med sin chef och sedan ringa mig.
Efter tjugo minuter ringer personen tillbaka och meddelar: "Vi är inte certifierade på det sättet men här är alla välkomna." Hen betonar att de "inte har skrivit på något papper" för att få certifiering och att de tycker att det är en "intressant" fråga jag tagit upp. Men certifierade - nej. Inte på det sättet. Jag upplyser om var de kan hitta information om HBT-certifieringen, och att det inte handlar om huruvida jag är välkommen eller inte, utan om hur jag bemöts där. Vi lägger på och jag fyller i min vårdvalsblankett, men jag stryker över adressen på svarskuvertet jag fått från vårdcentralen i det nya området, eftersom "Blanketten lämnas på vald husläkarmottagning". Som det är nu känner jag mig inte lika välkommen överallt.

Vad tycker ni? Är alla välkomna, men vissa mer välkomna än andra?

Jämställdheten har ett fint pris

M: Fridas inlägg [Mer motstånd, mindre spaltutrymme] väckte en del tankar, bland annat vad gäller debattkulturen i media.
I samband med att Jämställdhetens pris kom ut så intervjuade jag en av författarna. Hen berättade då att de känt sig tvungna att hårddra formuleringarna i debattartikeln i DN eftersom det annars hade varit svårt att få texten publicerad.
Det säger en del om debattklimatet och DN:s debattredaktions inställning till jämställdhetsfrågor.

Vad forskarna i själva verket kommit fram till är att konflikterna som uppstår när rollerna blir osäkra är bra, eftersom ”de är ett tecken på att det faktiskt sker ett arbete mot (dvs. ”för”, min anm.) jämställdhet”.
Men i gammelmedia och bloggosfären kom diskussionen istället ofta att handla om att ”jämställdhet är skadligt” och att det hade ”gått för långt” med jämställdhetspolitiken – en slutsats som det inte finns några som helst belägg för i forskarnas studier.
Så här skriver redaktörerna på sidan 40 i Jämställdhetens pris:

[I]nsikter kan bota illusioner. Det är vår bestämda uppfattning att jämställdhet inte bara är en del av problemet utan också, framför allt, (min kursiv.) en del av lösningen. För att jämställdheten ska förvandlas från vision till verklighet krävs ett tufft arbete som var och en måste utföra i sin vardag. Allt förändringsarbete är förknippat med ansträngningar och inte så sällan med konflikter och det är naivt att tro att strävan efter jämställdhet – som griper in i vardagens alla aspekter och rör våra allra närmaste relationer – skulle vara ett undantag.
Jämställdheten har alldeles uppenbart ett pris, men ojämställdhetens pris är större.

Jag misstänker att de personer som såg ett tillfälle att avfärda jämställdhetsarbete, -politik och feminism efter att ha läst debattartikeln, faktiskt inte hade läst själva boken.
Det är naturligtvis nog så problematiskt att seriösa forskare ska behöva skriva en debattartikel som kan uppfattas motsäga det som de egentligen vill ha sagt för att över huvud taget bli publicerade.
Och det är tydligt att media, som du beskriver, Frida, ger större utrymme åt rön som bekräftar snarare än ifrågasätter normen.
Men vad gäller Jämställdhetens pris så behöver du inte vara orolig att få den slängd i ansiktet på dig – i alla fall inte av dem som läst den!

Til syvende og sidst tror jag att de allra flesta är medvetna om att det kan vara jobbigt som fan att arbeta för jämställdhet i sin vardag. Sen finns det två typer av inställningar till det:
1. Jämställdheten har ett pris = ”Det inte värt det. Jag vill att allt ska vara som förr.” (Vilket "förr" menar du egentligen?)
2. Jämställdheten har ett pris = ”Å vilket fint pris! Tack! Det var jobbigt men helt klart värt!”

Det är lätt att tappa modet i dessa backlash-feministhatartider. Men vetskapen om att det finns väldigt många fina människor där ute som har inställning #2 ger i alla fall mig hopp och kraft att fortsätta vara obekväm och så där ”tråkigt” feministisk i min vardag.
Because it’s worth it.

Äpple = päron

H: [Socialstyrelsen tar bort sex stycken diagnoser för sexuella beteenden ur sjukvårdens diagnossystem], bland andra transvestism, sadomasochism och fetischism. (Som jämförelse kan nämnas att Socialstyrelsen slutade att klassa homosexualitet som psykisk sjukdom 1979.)
I DN-artikeln som länken ovan hänvisar till uttalar Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm att exhibitionism och voyeurism - som även fortsättningsvis kommer att vara sjukdomsklassificerade - är "kriminella handlingar som skadar andra", i likhet med pedofili.

Att patologisera och kriminalisera sexuella handlingar som mycket väl kan försiggå mellan vuxna personer i samtycke är en klumpig generalisering.
Extra problematisk blir dess sammanblandning av bruk och missbruk i en tid och kultur där så många uppvisar exhibitionistiska eller voyeuristiska drag - eller både och. Hörde jag någon säga "Facebook"?

Enligt uppgift - [bland annat på svenska Wikipedia] - hände det i slutet av 1970-talet att homosexuella sjukskrev sig i protest mot sjukdomsklassificeringen av homosexualitet.
Jag måste nog stanna hemma från jobbet imorgon. Jag har ju uppenbarligen ett utbrott av exhibitionism igen.

Mer motstånd = mindre spaltutrymme

F: Häromveckan läste jag den minimala notisen i DN om att par som lever i jämställda relationer håller ihop längre. I artikeln menas det att till skillnad från vad vi tidigare trott så är jämställdhet bra för förhållanden (ifall en med "bra" menar att de håller längre (och förlåt- inte för alla förhållanden men för "par"förhållanden)). För snart ett år sedan kom boken Jämställdhetens pris ut som det också skrevs om i DN. Denna bok, som även den baserade sig på sociologisk forskning, fick en hel debattsida i DN med titeln "Vi kan inte bortse från jämställdhetens baksida" och som beskrev de komplikationer som par som försöker leva jämställt stöter på i sitt förhållande. Författarna bakom boken hade troligen inga onda bakåtsträvande avsikter, vilket jag baserar på att jag har läst andra böcker av en del av författarna och tyckt att de varit bra, bland annat redaktören Anne Grönlund och en av medförfattarna Mikael Nordenmark. Dock kan jag själv tycka att bokens titel inte direkt är det mest uppmuntrande jag hört, och att debattartikelns titel är desto värre. Jag upplevde personligen att debattartikeln fokuserade på fel saker, istället för att säga "det verkar finnas en massa strukturella hinder som står i vägen för att förhållanden ska bli jämställda, dessa ska vi ta bort" så säger den "I valet mellan att åstadkomma jämställdhet inom parrelationen eller att bekräfta varandra och kärleksrelationen väljer par ofta det senare. Vinsterna med jämställdhet är inte alltid uppenbara." Författarna uttrycker ett motsatsförhållande mellan jämställdhet och att bekräfta varandra, och vilka vinster som jämställdheten ger nämns inte. I allmänhet en ganska nedslående artikel.

Jag önskar att jag hade läst boken, så att jag hade kunnat ge en lite djupare analys av själva innehållet, men vad jag egentligen ville uppmärksamma var det mediala utrymme som de båda olika forskningsresultaten fick. Forskningsresultaten som motsade Jämställdhetens pris tes om att alla försök till jämställdhet tär på förhållandet fick högst en fjärdedel så stor plats i tidningen.

Jag kan inte låta bli att koppla det här till den allmänna backlash av heteronormativitetskramande som vi har pratat om så mycket här i bloggen på sistone. I likhet med hur vi har diskuterat Emma Hamberg och Malin Wollin, så kändes det som att DNs debattartikel slog an en sträng av "gud vad skönt att någon säger hur jobbigt det egentligen är med det här med jämställdhet, kan vi inte bara vara nöjda som vi har det" och upp ploppade alla äktenskapshysteriker och monogamihetsare och började älska att hata allt som hotar arbetsdelningen i hemmet. Det är möjligt att jag överdriver. Men samma vecka kom sociologen Katarina Boye ut med en ny avhandling om att kvinnors psykiska hälsa är sämre än mäns psykiska hälsa på grund av att kvinnor gör mer hushållsarbete. Avhandlingen har fått en del uppmärksamhet på håll, men den notis jag läste i DN var ca fem rader och när jag nu sökte för att hitta den så fann jag bara en träff på DNs hemsida och det var från en krönika på kultursidorna där den nämns i förbifarten.

Uppenbarligen finns det forskning som visar att jämställdhet är bra för hälsan och för förhållanden. Jag blir alltid lika glad när jag får siffror i handen, inte bara för att jag själv är gammal sociologistuderande som går igång på statistik, utan för att det är lätt att slänga i ansiktet på folk som själva tycker att det är kul att slänga spekulativa argument i ansiktet på en själv. Typ "jag försöker diska hemma men frugan blir ju helt tokig på mig eftersom jag alltid ställer allting på fel plats" eller "det är faktiskt så att kvinnor gillar att ha det fint omkring sig mycket mer än vad män gör, så därför städar de mer".
Det jobbiga är bara att ingen annan läser de där artiklarna som jag slänger mig med, eftersom de är så himla små! Medan väldigt många läste om jämställdhetens baksida.

Det här är Frida

F: Vi som aldrig sa sexist växte fram ur de samtal som jag och Hanna förde under min tid som chef på Café Edenborg. Under den tiden hade jag en annan blogg. Det var en bekännelseblogg och den startade ur ett behov av att ta plats, ett behov av att tycka att jag var värd att finnas på nätet och att tänka att någon kanske skulle vara intresserad av vad jag hade att säga. Jag kände att det i sig var en politisk handling att jag tog plats och började blogga. Någonstans här gick det upp för mig mer än det någonsin gjort tidigare hur ALLT är politiskt. Från att jag av vana brer smöret på undersidan av knäckemackan (annars blev en kallad fetto av klasskamraterna på mellanstadiet) till att jag alltid anpassar mig och vill vara till lags. Och det var det jag ville skriva om.

Jag började intressera mig för feministiska frågor på slutet av högstadiet. Nu kan jag inte längre skilja det från mig själv. När jag får frågan ”varför är du feminist” så vet jag inte vad jag ska svara, eftersom det inte är någonting som jag har valt att bli – eller snarare; det är inte någonting jag skulle kunna välja bort. Jag kan inte längre välja att inte se det jag ser, jag kan inte längre inte se strukturer och maktspel vart jag än vänder blicken. Och precis som föregående talare så ser jag feminism som en aktivitet, någonting en gör. Precis som en gör kön.

Eftersom mycket av mitt engagemang grundar sig i att det privata är politiskt så finner jag inspiration i människor som vågar bryta normer och utmana strukturerna, hur små de än må vara. Det som ligger mig närmast hjärtat är just det vardagliga, det småaktiga, de yttepyttiga beteenden som gör att vi varje dag skapar kön och heteronormativitet, de maktstrukturer som infiltrerar sängkammaren, arbetsplatsen, köket, hemmet, gatan, kärleken, konsumtionen, kroppen. Det som kan kännas tvingande och som kan få oss att må dåligt. Det som får oss att ta roller och positioner som vi inte trivs i, och som säger åt oss att det är fel om vi gör på andra sätt.

En sak som gör mig varm i själen är systerskapet. Hanna uttryckte det väldigt bra när hon sa att hon inte hyllar alla kvinnliga ledarskribenter o.s.v. men att hon är beredd att kämpa för deras utrymme. För mig handlar systerskapet om att lyfta upp och stärka varandra, istället för att konkurrera med varandra enligt patriarkala normer. Jag vill skapa arenor där kvinnor känner sig bekväma med att ta plats, där dagordningen bestäms av de medverkande och där alla känslor räknas, och det är därför jag ibland jobbar separatistiskt.

Det som jag oftast brukar skriva om är de normer som rör tvåsamheten och relationer. På fackförbundet där jag jobbar cirkulerar det ibland massmail med tokroliga skämt om att det nya bilbältet ska användas för att sätta munkavel på frugan (så blir bilkörningen säkrare när en slipper höra hennes pladdrande). Jag blir ofta den som säger att det inte är roligt, hon som inte har någon humor. Jag blir också ofta den som frågar varför inte pappan tog ut någon föräldraledighet och som tycker att mannen kan laga sin egen mat och att sonen faktiskt inte måste jaga älg bara för att alla män i familjen innan har gjort det.

Här dyker frågan ”Hur orkar du?” upp. Inte som en komplimang utan som en hånfull trött suck. En suck av ”kan du inte bara lägga ner och skratta åt de lättköpta sexistiska skämten liksom vi andra, och bara låta folk göra som dom vill?”. Då känner jag liksom att jag har lyckats göra dom irriterade och obekväma. Kanske till och med skuldmedvetna. Det är en ganska trevlig känsla. Och det får mig att orka mer.

Det här är Hanna

H: Frida och Martin inspirerar mig. De gör bra saker, har spännande jobb och är smarta och snygga. Kärlek och respekt.
Vidare inspireras jag av feministiskt engagemang. Av separatistiska aktiviteter och kvinnor som tar plats. Jag jublar inte över alla kvinnliga vicepresidentkandidaters, bloggares och ledarskribenters åsikter på den enda grunden att de är kvinnor, men jag är beredd att kämpa för deras möjligheter till utrymme utanför könsrollens gränser.
Personer som vågar vara öppna och generösa inspirerar mig. Personer som på olika sätt bryter mot begränsande normer, och personer som skapar sina egna normer. Likhetsfeminister och queerfeminister. Veganer. Relationsanarkister och polyamorösa.

Egentligen är det ganska absurt att jag finner inspiration i normbrytandet - eftersom de normer som bryts i många fall är så absurt begränsande, förtryckande och irrationella att de borde varit historia för länge sedan. Dualismen kan kanske hävdas vara ett "naturligt" synsätt för människor, men det ställer ofta till skada, i likhet med andra "naturliga" fenomen. ("Naturligt" är ett ord jag använder så lite som möjligt, och sällan utan citationstecken.) Uppdelningen i två får lätt karaktär av motsättning eller komplement. (Vi-dom, subjekt-objekt, gott-ont, man-kvinna och så vidare.)

Därför kan jag ibland också känna att beteckningen feminism är absurd eftersom uppdelningen i kvinna (femina, femininum, feminin, feminist) och man är så stark i ”det allmänna medvetandet”. Namn är viktiga, även om tingen de betecknar inte förändras efter vad de kallas. Men låt oss för enkelhets skull kalla det feminism och låt oss för allt i världen inte se feminismen som något som specifikt angår kvinnor eller ”dom där feministerna”. Det angår oss. Feminism är för mig ett synsätt och ett handlingssätt - ett verktyg. Som Martin anser jag att feminism förutsätter aktivt handlande, att verktyget används. Om inte blir det som bäst ett exempel på vacker form, och den inneboende potentialen förblir outnyttjad. Feminism handlar om könsroller, om hur dessa förknippas med fysiska könstillhörigheter och hur könsroller och fysiska könstillhörigheter värderas och bedöms. Om sedan beteende bedöms utifrån kön (”Typiskt killar!”) eller kön bedöms utifrån beteende (”Så där uppför sig inte en riktig kvinna.”) är egalt och lika illa, eftersom de inte har med varandra att göra.

Jag organiserar mig separatistiskt och älskar det. Samtidigt har jag alltmer kommit att betrakta fysisk könstillhörighet som irrelevant. Så mycket, kanske det mesta, handlar inte om vad vi är, utan om vad vi gör. Därför är mitt ideal ”varje dag är ett manifest”. I idealet ligger att det är ouppnåeligt, men, som det heter i en bok om ätstörningar, vilken jag haft behållning av genom åren, ”hellre nästan rätt än exakt fel”.

Jag använder följaktligen hellre verb än substantiv när jag ska beskriva vad jag gör. Några substantiv ni kan räkna med att jag kommer att bygga mina kommande texter på och kring är mononormkritik och antiheterocentrism. Feminism, veganism, könsroller, media och språkbruk är självskrivna kärnämnen.

Det här är Martin

M: Hej. Jag är djupt hedrad och mycket glad över att nu vara en av Vi som aldrig sa sexists skribenter. Den fantastiska duon Hanna och Frida har startat – och driver – en galet bra blogg, och jag ska göra mitt allra bästa för att tillsammans med dem föra den till nya höjder.

Vad kommer jag främst att skriva om?
Feminism, jämställdhet och genusfrågor naturligtvis. Och män och maskulinitet. Jag är ju en del av manssamhället, även om jag hatar det. Eftersom jag vid födseln definierades som pojke och sedan dess har uppfostrats till och i många fall bemöts som man så vore det förmätet av mig att tro att jag kan strunta i detta, ställa mig vid sidan av och deklarera: ”Jag är inte man!” Så funkar det inte. Jag försöker däremot förhålla mig kritiskt/problematiserande till detta och göra tillvaron uthärdlig för mig själv utan att trampa på andra och begränsa deras livsutrymme.

Feminismen upptäckte mig i tonåren. Jag tilltalades eftersom den ställde samma typ av frågor som jag redan då bar inom mig men ännu inte hade lyckats formulera. När jag var 15 år gammal började jag kalla mig feminist och jag har gjort det sedan dess. Idag är jag 30.
Mitt intresse för jämställdhetsfrågor växte med åren och jag studerade genusvetenskap och litteraturvetenskap med genusinriktning på högskola och universitet. När jag läste globaliseringsstudier på Södertörn blev jag skämtsamt kallad för ”genusfascisten”. Jag tog det som en komplimang. (Och jag har blivit kallad värre saker än så.)
Idag är feminismen den enda -ism som jag kan bekänna mig till utan att det känns konstigt. Den har betytt otroligt mycket för förståelsen av mig själv, och är dessutom den häftigaste och mest radikala globala frihetskamp jag vet.

Jag skulle vilja påpeka att begreppet ”feminist” för mig snarare är ett verb än ett substantiv. Läpparnas bekännelse betyder ingenting om du inte kan backa upp orden med konkret handling.
Det handlar om att göra feminism varje dag, hela tiden. Det är ett otacksamt, oavlönat, ofta bespottat mer-än-heltids-skitjobb – and I love it. Om jag misslyckas ibland? Självklart. (Försök igen – misslyckas mindre!)
I mitt arbete som journalist försöker jag belysa genusrelaterade orättvisor, sexism och androcentrism, men även de positiva exempel som finns. För utan pepp och inspiration går världen under.

Med skrivandet kanaliserar jag min frustration över sakernas tillstånd. Utan det skulle jag förmodligen ha blivit galen för länge sedan. Och kan jag dessutom inspirera någon eller väcka en tanke med det jag gör så är det utmärkt!

Vad irriterar mig?
Framför allt: Så kallade schysta killar. Det vill säga män vars engagemang i jämställdhetsfrågor enbart är ett resultat av deras hävdelse- och bekräftelsebehov. Självömkande killar får mig att vilja spy. Och mäns kollektiva skuld och ansvar kan jag diskutera hur länge som helst.

En av mina största inspirationskällor är science fiction i allmänhet, och feministisk sådan i synnerhet. Inom denna genre har jag hittat några av de största och mest radikala feministiska visionärerna. Joanna Russ, James Tiptree Jr., Ursula LeGuin, Pat Cadigan, Pamela Sargent… Listan kan göras lång. Andra inspiratörer är min mamma, Donna Haraway, Anne Fausto-Sterling, Carol J. Adams, Gudrun Schyman, Diamanda Galás – och David Liljemarks serier.

Allmänna käpphästar är så kallad skräpkultur, elektronisk musik (EBM!), vegansk kokkonst, skräckfilm, katter, cyborger och självrannsakan. Samt att utmana rädslor.
Och kärlek, förstås.
På återseende.

Det här är Vi som aldrig sa sexist

Vi som aldrig sa sexist började med två syskon som är systrar. Frida och Hanna träffades tidiga morgnar, tog med sig kopior av artiklar till varandra och diskuterade saker som hänt. Energin och engagemanget tog sig uttryck i mer organiserad separatism. Aktivitetsgruppen P.M.S. Productions är storasyster till Vi som aldrig sa sexist. PMSP har bland annat hållit i en studiecirkel om ätstörningar ur ett feministiskt perspektiv och i månatligt återkommande pysselkvällar - samtliga separatistiska arrangemang. Fler är på gång.

Fram till idag har också Vi som aldrig sa sexist varit ett systerskap - åtminstone i fråga om vilka som gjort inlägg. Med kommentarer har flera kön bidragit. Vi tackar för det och hoppas på fortsatt levande och givande kommentarsdebatter!

Separatismen som aktionsgrund och arbetsredskap, och sysslandet med bloggen, har lett till kontakter med både personer som är mot och personer som är med. Engagemanget och entusiasmen är bevisligen inte begränsade till separatistiska sammanhang. Vi som aldrig sa sexist kommer alltid att ha sin rot och sin ryggrad i systerskapet - och i syskonskapet. Vi som aldrig sa sexist var inte tänkt som en separatistisk blogg, och nu går vi från tanke till handling.

Martin är en av oss som aldrig sa sexist (men som tänkte och tyckte sexist lika ofta som de som aldrig sa hora tänkte och tyckte hora). Att hen nu blir med även på bloggen ger möjlighet att bredda perspektiven och få in nya synsätt. Ju fler som tänker och skriver desto bättre, tycker vi. Frida och Hanna har under lång tid följt Martins arbete på annat håll och även länkat till det i bloggen.

I morgon kommer Martin att presentera sig i ett första inlägg, och sedan kommer Hanna och Frida att presentera sig eftersom det inte gjorts förut. I våra presentationstexter har vi utgått från tre frågor:

Vad är dina hjärtefrågor? (Så att ni får veta lite om vad som intresserar oss mest - därmed inte sagt att vi bara tänker skriva om de sakerna i våra framtida inlägg.)
Vad är feminism? (Allmänt eller för skribenten personligen.)
Hur orkar ni? (För att vi får den frågan ganska ofta, antingen negativt - alltså rabiata feministidioter, kan ni inte bara slappna av lite - eller positivt. Räkna med att få veta mer om vad som inspirerar oss.)

Att vi numera är tre personer bakom bloggen innebär också att vi kommer att kunna uppdatera oftare.

Bloggen har dessutom som synes genomgått lite renovering utseendemässigt. Vi har lyssnat på era kommentarer om att det var jobbigt att läsa i vår gamla vitt-på-svarta design. Vår nya banner- och pressbild är tagna av den utmärkte fotografen (bland annat) Oscar Stenberg. Hans hemsida hittar du [här].

Vi som aldrig sa sexist - numera 50 procent mer rabiat feministidiot. Håll fast vid oss, för nu blir det åka av!

I was made for loving you, and you, and you baby

"Jag kan kräkas vågrätt på alla uttalanden om att människan inte är gjord för monogami. Det är hon visst. Det finns alldeles för många livslånga kärlekar som pekar på just detta. [...] Jag råkar veta att det är hälsosamt och underbart att leva i tvåsamhet. Att få barn tillsammans med den man älskar och sedan rida ut eventuella stormar tillsammans. Att bråka om småsaker, bli nykär, vika tvätt i soffan framför House. Att hålla ihop för att man älskar varandra trots att det ibland är beigeare än beige. Att fixa det."

H: Malin Wollin, med bloggnamnet Fotbollsfrun, reagerar på "uttalanden mot livslång kärlek" (jag hittade krönikan ovanstående citat är hämtat från, ["Jo, människan är visst gjord för monogami"], via ett av dem, ["'Tvåsamhet kan vara osunt'"], en intervju i Aftonbladet med Susanne Wigorts Yngvesson som bl a medverkar i F-ordet).

Jag kan tycka att det är lite lustigt att derivera sitt bloggnamn från partnerns yrke. Jag kan tycka att det är lite ironiskt att Wollin i samma krönika skriver "Det provocerar mig något vansinnigt allt detta jagjagjag-tänk" samtidigt som hon har en länklista med rubriken "JAG JAG JAG OCH JAAAG:" på sin blogg. Något som varken är särskilt lustigt eller ironiskt är att skriva att "människan [...] är gjord för monogami" när "människan" inte kan läsas synonymt med "Malin Wollin" utan står för en föreställning om mänskligheten, har pretentioner på allmängiltighet. Som att monogami är det rätta för alla eftersom så många "livslånga kärlekar" är monogama (vad vi nu vet om den saken). Som att tvåsamhet per definition är hälsosamt och underbart. Tänk om vi skulle vända på argumentationen? Då borde tvåsamheten avskaffas snarast (titta bara på skilsmässostatistiken, det säger sig väl självt då att tvåsamma förhållanden inte fungerar! För att inte tala om hur många som mår dåligt av svartsjuka; otrohet; ojämlikhet vad gäller hushållsarbete och ansvar för gemensamma barn; osv) eller åtminstone omgärdas med välmenande förmaningar. Monogami kan allvarligt skada din hälsa och din självkänsla. Obs: ironi.

Som påpekades i blocket med poly-föreläsningar och -samtal under sommarens Pride-festival påminner attityder mot icke-exkluderande relationsformer om hur attityder mot homosexuella såg ut för några årtionden sedan (och hur attityder mot homosexuella fortfarande ser ut, om än inte lika utbrett och öppet, eftersom sådant numera kan räknas som hets mot folkgrupp). Det är inte ett alternativ, det är en abnormitet. Det handlar bara om sex. Det är inte "äkta kärlek" (vad nu det är). Det är bara en fas, något som går över.

Jag möter inte den här sortens attityder direkt särskilt ofta, något jag är tacksam för.
Det kanske kan anses att jag har det för lätt, eftersom jag inte behöver försvara mig. Jag får inte så många tillfällen att slipa mina argument. Frågan är dock varför och till vad jag skulle behöva argument. Jag är ju inte ute efter att övertala någon. Som jag har skrivit förut tycker jag dock att det är viktigt att alternativ får synas. När jag och mig närstående diskuterar relationer finns icke-exkluderande relationsformer med som ett perspektiv på/i diskussionerna. Alla vill inte ha icke-exkluderande relationer och det är såklart upp till var och en och två, men många är medvetna om att sådana relationer finns och också kan fungera. Jag har aldrig stött på någon poly-propaganda, vilket bara gör mig ännu mer oförstående till personer - till exempel Malin Wollin och några av de som kommenterat på artikeln i Aftonbladet - som inte tycks se någon skillnad på individuella polyamorösa relationer och ett polyamoröst världsherravälde där alla som vill leva monogamt tvångsomskolas eller utrotas. Så fort det monogama tvåsamma förhållandet som norm ifrågasätts intas försvarsställningarna. Aggressiviteten gör mig stundtals mörkrädd, särskilt som den förefaller så ogrundad.

Det borde inte behöva påpekas men ja, jag är medveten om att alla relationsformer/relationer kan ha sina problem. Icke-exkluderande relationsformer är inte ett alternativ för alla och inte lösningen på alla problem. Det finns inte ett och en gång för alla rätt sätt vad gäller relationer. Frågan här är varför relationer som inte följer den gängse tvåsamhetsnormen inte kan accepteras som lika hälsosamma och underbara för dem de passar som tvåsamhet är för andra. Icke-exkluderande relationer utesluter inte heller per definition barn, bråk och kärlek.

Uppdatering: Medan jag processat det här inlägget har det dykt upp några kommentarer på Wigorts Yngvesson-intervjun som jag blir riktigt glad av. "Det är ingen som tvingar någon till att ha fler än en partner [...] däremot tvingas många som vill ha flera partners välja bort detta på grund av det motstånd som finns i samhället. Det är ju bara att se på flera av de tidigare inläggen för att förstå en liten del av hur utstött den som väljer att stå utanför den monogama livsstilen blir. Varför skulle det vara så fint att dela med sig av sitt innersta bara till en person?" skriver en läsare, och en annan "Jag själv lever i ett monogamt förhållande för att det passar mig bäst, men blir ofta förundrad hur ofta de heterosexuella kärnfamiljs-folken blir upprördaöver sådant här. Vissa verkar kräva att resten av världen ska leva precis som de gör." Sådana kommentarer väger upp mycket.