Sinéad får sista ordet

M: Fridas tänkvärda text om släkt- och familjestress i jultider fick mig att känna tacksamhet över att jag själv inte utsätts för något liknande nuförtiden. Ingen av mina föräldrar eller syskon är mycket för traditioner och när jag informerade dem om att jag drar till Berlin istället för att fira jul var det ingen som höjde på ögonbrynen. Det är väldigt skönt att ha det så, att inte behöva ha dåligt samvete för att en väljer att göra det som känns bäst.

Nackdelen med eskapism är att en förr eller senare kommer tillbaka till verkligheten igen.
Efter att ha återvänt från en veckolång vistelse i ett smällkallt men underbart Berlin – där jag i princip enbart konsumerat media i form av den förträffliga radiokanalen [Motor FM] – konstaterar jag att vare sig Sverige eller resten av världen har blivit en millimeter bättre sedan jag reste bort.
Kvinnohatande insändare i Svenska Dagbladet, en fortsatt dumkorkad diskussion om genusvetenskap på [samma tidnings debattsidor] och fullt krig i Gaza är bara några av de händelser som kom emot mig som en instörtande byggnad när jag kopplade in mig nyhetsflödet igen.
Som grädde på moset gick påve Benedictus till attack mot den tilltagande ”könsförvirringen” sitt jultal.
Ur talet:

When the Church speaks of the nature of the human being as man and woman and asks that this order of creation be respected, it is not the result of an outdated metaphysic. It is a question here of faith in the Creator and of listening to the language of creation, the devaluation of which leads to the self-destruction of man and therefore to the destruction of the same work of God.
That which is often expressed and understood by the term “gender”, results finally in the self-emancipation of man from creation and from the Creator.
[…] The tropical forests are deserving, yes, of our protection, but man merits no less than the creature, in which there is written a message which does not mean a contradiction of our liberty, but its condition.

Ergo: Att rädda mänskligheten från genusförvirring är lika viktigt som att rädda regnskogen… Och genusteorier leder bort från skaparen och mot mänsklighetens självutplåning. Ord och inga visor från högsta ort.
Tidigare i december uttalade sig dessutom Vatikanen negativt om FN:s resolution för att avkriminalisera homosexualitet, [enligt BBC]. Det är att ”gå för långt”, tycker kyrkan. Herregud.
Det vore trevligt att kunna avfärda påven som en vanlig tokstolle, men det går tyvärr inte eftersom Benedictus dikterar de religiösa villkoren för 1,13 miljarder människor (enligt Svenska Kyrkan).
Hur många hatbrott som skett i religionens namn vet jag inte, men religiösa diktat är ju kända för att användas av fundamentalistiska våldsverkare. Lyckligtvis dansar många katoliker inte bokstavligen efter påvens pipa, för då skulle vi ha en ännu hemskare värld än den vi har nu. De religiösa människor som jag känner har, oavsett tro, valt att se främst till budskapet om kärlek och respekt som finns i de flesta religioner. Katolska kyrkan har i och för sig alltid varit mer inne på biten som handlar om fear and loathing, men det känns ändå beklämmande att guds ställföreträdare på jorden (enligt en religion) är en sådan… Idiot.

Nu ska jag sluta skälla på påven och laga mat till nyårsfesten jag ska till om några timmar. Jag lämnar sista ordet till Sinéad O’Connor och hens fantastiska framförande av Bob Marleys War på Saturday Night Live år 1992. Påven var en annan, men ändå densamma.
God fortsättning!

God kärnfamiljsjul!

F: Jag vill önska er alla därute en riktigt god jul, inte för att julen betyder speciellt mycket för mig, men för att jag vet att julen är jobbig för många. Kravet att en ska fira jul med sin familj [i betydelsen biologisk eller inte biologisk kärnfamilj] innebär ofta stora problem för de som inte har de bästa relationerna med sina släktingar. Jag vill höja ett glas med glögg åt alla de som vågar vägra ångestjulen och väljer att fira julen med de som verkligen står en nära, kanske den klassiska familjen, kanske sina vänner, kanske sin partner, kanske en utvald del av sin klassiska familj, kanske en plastfamilj, kanske någon annans klassiska familj.

Jag har i år en vän som valt bort familjen och som firar med vänner. Från början var det flera som var positiva till idén och som också skulle "familjevägra", men det slutade med att det bara var min vän som klarade av att säga nej till familjejulen. En är rädd för att såra.
Det finns ju inte många ursäkter för att komma undan, de vanligaste att slippa julen med den klassiska familjen är att resa bort. Har en en partner kan en alltid fira jul med dennes familj, eller på tu [tre/fyr] man hand. Det är sällan anledningen "jag vill fira med mina vänner för de står mig närmare än vad någon av er egentligen gör" går hem. Jag ska själv träffa mina nära vänner senare ikväll, när maten är klar och sällskapsspelen tas fram ska jag smita ut på stan. En av de som jag ska träffa hamnade i sådant bråk med sin familj för att hen ville gå ut på julafton att hen inte längre fick bo hemma under julhelgen utan hen måste sova på min soffa.

Det är en känslig tid, och jag hoppas att ni alla får en underbar helg. Jag ska som vanligt hamna i bråk med familjen eftersom jag inte köpt någon något som stod på deras önskelistor utan beställt allt ekologiskt från nätet och köpt presenter åt systerdotter på [Hallongrottan].

GOD JUL!

Jag är inte bara tandläkare utan även mamma*

M: Svenska Dagbladets debattredaktion tvekade inte; årets julklapp är en jämställdhetsdebatt på sandlådenivå. Den 19 november publicerade tidningen debattartikeln [Genusvetare förvirrar barnen], skriven av Tanja Bergkvist, ”fil dr i matematik och mamma till förskolebarn”.
Där går Bergkvist till attack mot den något diffusa fienden ”genusvetare”, vars teorier är ”vanvettiga” och ”en skam för alla sunda feminister”. (Vad en ”sund” feminist är i sammanhanget får läsaren aldrig veta.)
Så vad är det som rört upp debattörens känslor? Det måste ju vara något riktigt helstolligt.
Inte direkt…
Bergkvist anser att rönen som visar att barns lek i skogen blir mer jämställd än när aktiviteterna sker på lekplatser, med könskodade tillbehör som sandlådor, gungor och cyklar, är förkastliga. Genusvetarna ska ”hålla sina resultat för sig själva”, och utfallen blir alltmer absurda ju längre jag läser. Men vad menar hen? Det är inte så lätt att veta, för debattartikeln presenterar ingen frågeställning och bjuder inte ens in till diskussion. Den enda synliga poängen är att ”genusvetarna” är dumma, och att ”flera studier visar att de roller vi tar på oss är genetiskt betingade, ett biologiskt faktum, något naturen sett till att gynna under tusentals år av evolution – troligen för att vi ska överleva”. Påstår skribenten – men ger inte en enda källhänvisning.

Det här gör mig så trött. Jag har inga som helst problem med en debatt kring hur genus konstrueras i förskolan. Men då ska den banne mig vara saklig, och inte innehålla osakliga angrepp, svepande generaliseringar och ovetenskaplig gallimatias. Anledningen till att Bergkvist inte nämner vilka ”studier” som visar på dessa oomkullrunkeliga bevis för att könsskillnaderna är huggna i sten, är att de förmodligen inte existerar. Gör de det, så finns det andra rön som visar på motsatsen. Vad Bergkvist gör är att upphöja sina egna förutfattade meningar till axiom, för att sedan låtsas att de har stöd i forskningen. Hur seriöst är det?
Så vad säger forskningen egentligen? Bland biologer, som borde ha aningen mer insikt i hur könsrelaterade beteenden ser ut och uppstår än en matematiker, skrattas det åt försöken att reducera ”kvinnligt” respektive ”manligt” till två dikotoma aldrig-mötas-de-två-begrepp. Den amerikanska biologen Anne Fausto Sterling har skrivit väldigt bra om det här i [Sexing the Body – gender politics and the construction of sexuality]. Hen visar bland annat att skillnaden i beteende - vi kan kalla det ”handlingsutrymmet” är större inom ett specifikt ”kön” än mellan två olika. Och i [En riktig kvinna] problematiserar Sara Arrhenius förtjänstfullt den förment vetenskapliga grund som motståndare till jämställdhetsreformer använder för att rättfärdiga orättvisor och status quo.

Skillnaden mellan biologi och ”biologism” är stor. Den förstnämnda disciplinen ämnar försöka förstå hur människor fungerar. Den andra har inte mycket med vetenskap att göra över huvud taget. Och när argumenten tryter är steget tydligen inte långt till att kasta skit på motparten med formuleringar som: ”Ska man kanske ta barnen från föräldrarna redan vid födseln och stänga in dem i könsneutrala indoktrineringsanstalter där ingen annan än genusexperterna själva får ha kontakt med barnen?”
Bergkvist borde kanske försöka förstå vad genusvetenskap är istället för att kräkas ut sitt hat mot denna inbillade monstruositet.
Sedan kan vi diskutera förskolepedagogik tills öronen trillar av.

* Ni minns kanske Pepsodentreklamen, från 1990-talet…

Gamla stofiler

F: I dagens [Metro] fann jag ett notis med lite dubbla budskap. Tydligen så är vårt samhälles papparoll nedärvd från Dinosaurierna. Ni vet - den där papparollen där pappan tar hand om barnen. För så gör dinosaurierna, och tydligen strutsarna också. Att pappan i vårt samhälle tar hand om barnen är alltså en biologiskt nedärvd naturlighet.

Men vänta- sen när lever vi i ett samhälle där papporna tar hand om barnen? Sist jag kollade så är siffrorna för pappors föräldraledighetsuttag ganska konstant på 20 % [SCB]. Är det här ett sätt att normera jämställdheten - säga att vi är mer jämställda än vad vi egentligen är, för om vi säger det tillräckligt många gånger kanske folk tror på det.

Eller, med en mer optimistisk ton i rösten, är det här ett sätt att övertyga alla gamla biologister om att en omhändertagande papparoll inte alls är "onaturlig". Se, dinosaurierna - de vildsinta rovdjuren - gjorde det ju! Att vara en omhändertagande pappa är coolt, typ som T-rex!

Men om det nu är så de menar, varför säger de då "dagens papparoll"? För det är inte dagens, men det kanske är framtidens. Och då kanske uttrycket "den gamla dinosaurien" inte längre behöver betyda långsam, bakåtsträvande patriark utan kanske just omhändertagande, mjuk, beskyddande. Det är alltid kul när ord får nya meningar.

Apropå dinosaurier (och inte den nya fräscha betydelsen av det) så hade jag igår ett samtal med min far där jag sa att ha skaffat kattunge är väl ungefär som jag kan tänka mig att jag skulle känna om jag skaffade spädbarn - det är helt underbart, men jobbigt och det stör sömnen. Varpå han svarar att spädbarn aldrig är jobbigt, en får aldrig säga att småbarn är jobbiga. De är bara underbara. Det är aldrig jobbigt. Jag funderade över detta.
Dels så är det en lögn, eftersom jag har en nära anhörig som drabbats av depression just på grund av att hon varit hemma med spädbarn i ett och ett halvt år. Dels så är det normerande, eftersom det förbjuder föräldrar att känna "normala" känslor som trötthet och irritation under de tidiga spädbarnsmånaderna, och dels så är det troligen väldigt könsspecifikt. Det är lätt för en 40-talist man att säga att spädbarn bara är underbara, när huvudansvaret för barnet låg på mamman. Inget störde troligen hans nattsömn, eller var det enda sällskap han hade under ett år, eftersom han gick till jobbet (och i fallet med min far: reste mycket i jobbet).

Jag tänker på ett projekt av regissören [Ylva Forner] som aldrig fick ekonomiskt stöd och därför aldrig blev av, projektet hette nåt i stil med "The last Dinosaur". Det handlade om berättelsen om hur den sista mannen dog, och hur världen kom att befolkas av bara kvinnor. Titeln säger ju allt i sammanhanget.

Vad är vi rädda för?

F: Det är mörkt ute, buskarna prasslar när du ensam vandrar genom parken...

Efter Hannas inlägg [Nästa: Rädslans marknadsföring] har jag sett tecken på safepoint sms-tjänst överallt. Och inte bara som reklam, de har lyckats bra med sin PR och fått in sig i alla gratistidningar. Löpen på City i morse var "Ett SMS räddar dig efter krogen". Citatet ovan är hämtat från peppersversionen av [artikeln] med nästan samma namn. Dock nämns det aldrig vid namn vad vi ska räddas från. Buskarna prasslar och det är mörkt ute, är det en björn? Är det en mus? Nej, det är den Onämnbara Faran som alla kvinnor drömmer mardrömmar om och som ett enkelt sms nu kan rädda oss ifrån! Jag säger kvinnor, trots att det inte heller nämns någonstans i artikeln att det bara rör kvinnor - även om den hypotestiska testpersonen i artikeln kallas "Anna". Och att City bara intervjuar kvinnor.

Uppenbarligen behöver vi räddas. Varför skulle det annars finnas en sådan här tjänst? Vi behöver räddas från prasslet och mörkret och den läskiga parken. Vi kan inte ta oss hem säkra själva. Världen är en stor farlig plats och vi måste skyddas.

Systerskapets styrka bevisat

F: Fann den här notisen på Aftonbladet [Vänskap ger kvinnor makt] som ledde mig vidare till Sara Engströms C-uppsats [Skitsnack eller Girltalk: en kritisk diskursanalys om kvinnlig vänskap i Sex and the City] som gjorde mig lite glad. Författaren pekar på att vännernas gemenskap är det som ger dem styrka och som ger dem möjlighet att sätta sig över den manliga ordningen. Trots att uppsatsen i sig fokuserar på utvecklanden av vänskap i själva TV-serien, och att hen använder sig av det normerande begreppet "kvinnlig vänskap" oavbrutet i uppsatsen, så når den någon form av poäng. Som författaren påpekar framställs vänskap mellan kvinnor i traditionella såpoperor aldrig som särskilt stärkande och uppbyggande - det är back stabbing och skitsnack och diverse konkurrering om männens gunst, vilket undviks i SATC. Författaren pekar också på hur vännernas gemenskap och deras delande av erfarenheter är det som gör dem starka och "grabbiga". De talar männens språk.

Det roligaste är dock kommentaren till notisen i Aftonbladet där en okänd man med smeknamnet "Bäver för bövelen" gör sig upprörd över att detta inte är någon nyhet - män har ju använt sig av stärkande vänskap så länge en kan minnas! Det är ju därför det går så bra för män! Kvinnor är helt enkelt korkade som inte har kommit på det här förrän nu.

Vilse i fördomarnas land

M: För några dagar sedan läste jag expressenreportern Anna Bäséns krönika [Hjälp – var är jag?] där hen skriver om sitt dåliga lokalsinne. Texten håller en skämtsam ton och går ut på att Bäsén vill ha en GPS i julklapp av sin sambo. Som personlig betraktelse, eller produktreklamstext för den delen, hade krönikan kunnat passera – om det inte vore för att den gör anspråk på att försöka förklara varför förmågan att hitta rätt skiljer sig mellan olika grupper av människor.
Redan här ringer en varningsklocka hos mig; varför klumpa ihop människor vars enda gemensamma nämnare är att de uppvisar en viss egenskap, om syftet inte är att försöka visa att de gynnas eller förfördelas på grund av samhälleliga strukturer och normer?

Sedan blir det värre. Bäsén intervjuar tre hjärnforskare som alla ger olika svar på varför hens lokalsinne är så dåligt; arv, miljö eller både-och. Och riktigt upprörande är intervjun med Annica Dahlström.
Känns namnet igen? Dahlström är hjärnforskaren som blev känd för allmänheten när hen, i en numera [klassisk intervju] av SVD:s ledarskribent Maria Abrahamsson, påstod att ”kvinnor” med små bröst är sämre bättre på matematik.
Dahlström visar sig vara precis lika fördomsfull som någonsin tidigare i Bäséns krönika. ”Kvinnor” har sämre lokalsinne än ”män” – därmed basta! Men det finns undantag:
– Det finns också män, som homosexuella män, som har kvinnliga hjärnor och dåligt lokalsinne, säger hon.
Och:
– Hur mycket du än tränar kommer du aldrig att bli lika duktig som en typisk karl.

Nu råkar det vara så att jag själv har extremt dåligt lokalsinne – det kan varenda människa som umgås med mig intyga. Jag ser det som ett personligt problem, och ett ganska jobbigt sådant, men det gör inte Dahlström. Enligt hen är jag en homosexuell man med en ”kvinnlig hjärna”. Alternativt finns jag inte. Tack för den upplysningen, ”doktorn”.
Det är tråkigt att Bäsén lyfter fram en person vars deterministiska generaliseringar är både verklighetsfrämmande och kränkande. Att Dahlström presenteras som ”den omstridda professorn”, och att de två andra forskarna ger andra förklaringar som inte är färgade av genusnormernas motsvarighet till frenologi känns som en lindrig tröst. Skadan – det vill säga kränkningen – är redan uttalad. Och jag är ganska säker på vems teori som läsarna kommer minnas.

För att skoja med människors ovana att generalisera kring individuella beteenden så brukar jag säga att jag är det levande beviset för att ”män” inte var ute och jagade på stenåldern. Och på QX.se startade jag en klubb med namnet [Inget lokalsinne] för flera år sedan.
Men hur det egentligen såg ut på stenåldern vet ingen. Det är dock uppenbart att vissa personer som anser sig sitta inne med sanningar om ”kvinnors” och ”mäns” förment olika egenskaper låter sitt omdöme färgas av värderingar som hör den tidsåldern till.

Nästa: Rädslans marknadsföring

H: Den här reklamen såg jag på bussen igår kväll: det är en annons för "en trygghetstjänst som följer dig hem" genom att på begäran positionera kundens mobiltelefon med jämna mellanrum under en viss tid. På tjänstens hemsida finns en reklam om att den som använder tjänsten mest under jul och nyår kan vinna en iPhone. (Den som genererar flest träffar via sin egen sida kan också vinna en iPhone, så ni får ursäkta att jag inte länkar.) En sak som jag faktiskt trodde var ett skämt är att tjänsten är ett samarbete med franska vin- och spritproducenten Taittinger Champagne. Kanske riktar den sig till de som går hem ensamma fulla, fast jag föreställer mig att de som har råd med Taittinger också har råd med taxi. Nåja.

Det sägs inte rakt ut vare sig i reklamen eller på hemsidan att tjänstens tilltänkta målgrupp framför andra är kvinnor. Reklambilden bör kanske ses som en signal: leende kvinna provar solglasögon. Men vilken relevans har den för reklamen - att kvinnan tycks befinna sig i en trygg miljö? tycks vara glad? eller är (tycks vara) kvinna?
En kort nyhetsartikel i Svenska Dagbladet, ["Sms-tjänst för tryggheten"], förtydligar. "En undersökning visar att 40 procent av Stockholms kvinnor känner oro för våld när de rör sig ute på kvällarna", motiverar en representant för tjänsten sin förväntan på stort intresse. På något sätt tror jag inte att en personlig "trygghetstjänst" är rätt medel för att få människor att känna mindre oro. I stället för att inskärpa i oss att vi bör känna oss otrygga (men köpa en tjänst som, om än inte garanterar vår säkerhet, larmar om det händer oss något) - eller åtminstone parallellt med detta - vore det rimligt att signalera att vi kan känna oss i alla fall lite trygga. Det kan i alla fall troligen inte skada - vilket jag tror att vidmakthållen eller ökad otrygghet däremot kan. Några medel: Bättre belysning. Tillgängligare (i fråga om frekvens, pris, linjesträckning) kollektivtrafik. Fler aktiviteter på kvällar och nätter (gärna utan alkohol).

Jag vet att människor kan känna sig trygga i miljöer där inget av dessa medel finns. Särskilt kvinnor jag talat med uttrycker att de ofta känner sig trygga på landet, i synnerhet i områden de känner väl till. Kanske beror det på just denna förtrogenhet med miljön, kanske på att antalet potentiella våldsverkare rimligen är lägre i en mindre population och där de sociala banden hänger samman med det geografiska området - om det inte är Silent Hill. Om de människor som nu känner sig otrygga i stadsmiljön vågade röra sig ute skulle kanske kännedomen om närmiljön kunna öka och möjligheterna till våldsbrott kunna minska. Om vi inte måste ta taxi för att kommunikationerna är för dåliga. Om vi inte ser oss tvungna att undvika områden för att de har för dålig belysning. Om rädslan byggdes ut ur stadsmiljön istället för att cementeras.

Länk: [Fridas inlägg om den kvinnliga säkerheten på entreprenad]

Musik och normer

H: För ett tag sedan skrev Alexander Chamberland om [heteronormen inom kultursektorn] med särskilt fokus på film och på bristen på låtar om homokärlek/homosex. Elin på bloggen [Relationer] har som ett projekt att lista skön- och facklitteratur och film - dock inte musik - där tvåsamhet inte är norm. Och i senaste numret av Arbetaren har turen i [Nanna Johanssons] följetongsserie Saker som saknas inom populärkulturen kommit till "Låtar om alternativ kärlek" ("Man kan ju känna att det vore hög tid för en schlager om vänskap, en rap om att vara asexuell eller en ballad om bisexuell polyamori.").

Spontant kom jag på ett antal - om än i det stora hela ganska sällsynta - musikaliska sammanhang som (mer eller mindre) skiljer sig från hetero- och/eller mononorm:

• Suzanne Vegas "Stockings"
• Jill Sobules "I kissed a girl" (väldigt långt från den där tråkiga hetero-lesbiska dängan med samma namn som vevats under sommaren och hösten) - video finns [här] (lägg märke till Fabios insats som tämligen skev drömprins!)
• Cyndi Laupers "Brimstone and fire" och "She bop" osv
  
• Dolly Partons avkönade version av Fine Young Cannibals "She drives me crazy" (tack Martin för tipset)
• DAF (["Der Räuber und der Prinz"] osv)
• Robyns version av "Jack u off" (Prince)
  
• "Pedofillåten" "I'm on fire" (Bruce Springsteen gjorde originalet; Johnny Cashs version är nästan bättre/värre) i fina [Chromatics-versionen]
• Och så klart, inte att förglömma, The Magnetic Fields - the queerest of the queer (Stephin Merritt gjorde en version av "The nun's litany" på konserten på Cirkus i somras till min stora förtjusning).

Dessutom är det ju möjligt att, som jag skrivit om [tidigare], även i normen hitta saker som kan lyssnas (eller läsas eller ses) icke-normativt - liksom kvinnor ofta får nöja sig med manliga identifikationsobjekt inom populärkulturen i brist på kvinnliga, kan tilläggas.

Har du fler (musik)tips? Fyll gärna på i kommentarsfältet!

My sex is savage, tender; it wears no future faces; owns just random gender*

M: I torsdags var jag på [Amour, acide et noix], en dansföreställning av koreografen Daniel Léviellé. Så här beskrevs den på Dansens Hus hemsida:

Amour, Acide et Noix är ett könsneutralt verk trots dansarnas bara kroppar. Kön driver inte rörelserna och dansarnas genus är ovidkommande. I Lévillés verk är kroppen könslös och låter sig inte påverkas av de sociala koder som präglar vårt samhälle.

Det är stora anspråk, och det gjorde mig intresserad. Men tyvärr konstaterade både jag och mitt sällskap att föreställningen inte riktigt höll vad den lovade.
De fyra dansarna på scenen var helt nakna och tanken var att deras kroppar skulle vara avsexualiserade och könlösa, och dansen likaså.
Men en föreställning tillhör åskådaren i samma stund den framförs, och i åtminstone två åskådares ögon (mina och MM:s) lämnade den mycket att önska i fråga om ”könsneutralitet”.
Jag ser människokroppen som till stor del formad av och i en kultur. Att detta inte går att bortse ifrån blir tydligt i Amour, Acide et Noix – dels i fråga om koreografin –, men även vad gäller dansarnas fysiska kroppar. Att dansaren med fitta var den enda som hade friserat könshår bidrog till exempel till att hens kropp kändes väldigt kulturell och ”könad” i förhållande till kukkropparnas. Och koreografin var i stora drag tämligen klassisk, där dansarna med kuk ofta lyfte dansaren med fitta.

Frågeställningen om det går att göra en könsneutral dansföreställning är dock väldigt intressant i sig, och dansarnas kroppar och kön kom faktiskt att framstå som alltmer avsexualiserade under de dryga 60 minuter som vi satt i salongen. Men ”avsexualiserad” är inte detsamma som ”könsneutral”. Och dans blir inte subversiv bara för att upphovspersonen säger att föreställningen är det senare – nakna dansare eller inte. Det måste till något annat också: Ett ifrågasättande av hur och varför kroppen skapas i kulturen; något som jag saknade i Daniel Léviellés föreställning.

Det finns en dansform som jag tycker på allvar utmanar föreställningar om ”manligt” och ”kvinnligt”: Butoh
I fråga om att dekonstruera genus upplever jag att butoh, med rötter i Japan, kommer betydligt närmare detta i sina föreställningar än Léviellé. När jag intervjuade SU-EN, som är kreativ motor i uppsalabaserade [SU-EN Butoh Company] själv för cirka fyra år sedan, så sade hen bland annat detta:

En androgyn kropp är förutsättningen för butoh. Man skulle t ex aldrig prata om att uttrycka ”kvinnlighet”. (…) Det man söker är helt fristående från det manliga/kvinnliga utan är snarare en naturkraft. I modern dans för männen alltid och är de som kastar och håller. Det finns inte i den asiatiska.

De butohföreställningar som jag har upplevt – de är kanske sju allt som allt – har alla lyckats bättre med att dekonstruera genus än Amour, Acide et Noix. Varför? Jag tror att det beror på följande:
Att tro att det i en handvändning går att sidsteppa den kulturella kontext som ett verk uppförs i känns naivt. Bättre är att försöka dekonstruera den verklighet och de strukturer som formar oss och vår syn på kön, genus och sexualitet. Processen kan liknas vid en form av avprogrammering. Det finns ett fint engelskt ord för detta, som jag inte vet har någon bra svensk motsvarighet:
”Unlearn”

* från ”My sex” av Ultravox

Bloggtips: Syltegeek

H: Jag hittade på krokiga vägar ett blogginlägg som jag blev så glad av, ["Jeg, en legningsanarkist"] hos Syltegeek (ja, det är på norska, men ge språket en chans, särskilt svårt är det faktiskt inte. Kör du fast, tänk på hur texten skulle låta om den lästes högt, det kan hjälpa). Det Maren skriver är ungefär det jag själv tänkt och försökt säga här om läggning tidigare, fast klarare tänkt och bättre uttryckt. Läs det gärna!

Det här citatet kommer från [ett annat inlägg] och sätter fingret på läggningens (ir-)relevans:

Akkurat når det gjelder legning er jeg usikker på hva en skal oppnå med å kategorisere folk, ut over å vite om en passer inn i den andres tiltrekningsmønster, og det er altså slett ikke alltid legning er den faktoren som sier mest om akkurat det.

(Läggning har politisk relevans, den aspekten finns också med i Marens blogg. Det politiska är förhoppningsvis lika lite som det personliga statiskt. Men det kan vi tala om en annan gång - eller så är det det vi talar om hela tiden.)