Front 242:s fantastiska feministplatta

M: Förra helgen spelade ett av mina absoluta favoritband, Front 242, i Malmö och Göteborg. Jag hade ingen möjlighet att åka till någon av konserterna eftersom jag var engagerad som plattvändare på [Tech Noir] i Stockholm samma helg. Men det gör inte så mycket för jag har sett Front 242 flera gånger förut, och en av konserterna var till och med ganska bra…
Hur som helst: Ända sedan Alexander Chamberland gjorde sin utmärkta [lista över feministiska favoritartister] så har jag funderat på vilka mina ”hjältar” är i det avseendet. Även om jag inte tänker göra en liknande lista (i alla fall inte nu) så kan jag konstatera att en sådan (med några undantag) hade sett helt annorlunda ut. Det är väldigt roligt i sig, eftersom det visar hur många fantastiska feminister det faktiskt finns i musikbranschen – även om chauvinistisk historieskrivning och sexistiska medier inte direkt kan anklagas för att göra sitt bästa för att lyfta fram dem…
Vad gäller just Front 242 så kommer de knappast gå till historien som särskilt queera (även om den extremt mansdominerade och machobetonade genren EBM – Electronic Body Music – kan vara det, vilket Hanna påpekade i inlägget [Musik och normer], där hen nämner DAF) eller feministiska (dock inte heller antifeministiska). Men [05:22:09:12 Off], som släpptes 1993, var annorlunda än någon annan skiva de gjort tidigare. Dels i fråga om hur musiken lät. Å andra sidan har Front 242 sedan bildandet 1980 ständigt utvecklat sitt sound, så det var ingen större överraskning. Men framför allt för att de anlitat gästvokalisten 99 Kowalski på flera spår. Och vilket feministröj det blev! ”Animal”, ”Modern Angel” och ”GenEcide” hade förmodligen blivit omedelbara riotgrrrlklassiker med traditionellt punkrockarrangemang. Och ”Crushed” kan vara den vackraste ”olycklig kärlek”-låt jag någonsin hört (givetvis utan specificerat genustrams i texten).
Tråkigt nog har 99 Kowalski gjort litet väsen av sig efter att medverkandet på Front 242:s skiva. Jag har inte hittat några andra inspelningar, och det finns knappt något info på internet. Om någon läsare vet vad hen gör nuförtiden så får du gärna höra av dig.
Faktum kvarstår dock; 05:22:09:12 Off är en fantastisk skiva som jag lyssnar på än idag. Och jag tänkte avsluta med att visa videon till ”Animal”. Introt visar ett av hårdsyntens märkligaste ögonblick någonsin (triumf eller nederlag, det beror på hur en ser det).
Ja, det är 1990-tal – skoningslöst.
Ja, det är Beverly Hills 90 210.
Ja, David Silver säger det verkligen:
”Front 242”!