torsdag 15 januari 2009

VSASS om separatism

H: Jag kommer i det följande att tala om separatism i betydelsen kvinnoseparatism. Mansseparatism skulle jag snarare kalla hegemoni.

Separatismen är dubbel, det erkänner jag gärna. Jag säger ”erkänner” eftersom separatism ofta möts av anklagelse. Jag är generellt sett inte för att människor ska uteslutas från sammanhang på grund av sitt kön. Redan själva grundförutsättningen ger problem – talar vi om biologiskt kön, om genus, om ett urval som görs av någon annan än en själv (i så fall vem och på vilka grunder?) eller om självidentifikation?
Det är lätt att fastna i självanklagande.
Att kalla separatismen en återvändsgränd är missvisande, det negerar all den kreativa potential som kan utvecklas i separatistiska sammanhang. Dessutom finns det vägar framåt från separatismen, den är långt ifrån att i sig själv vara slutmålet.
Vissa anser att en istället för att agera separatistiskt bör agera i blandade grupper för att där undersöka hur det är möjligt att samspela utan att ge män all plats. Jag anser att separatism är ett sammanhang där just detta med fördel kan undersökas. Genom att bekräfta och normalisera den plats kvinnor tar i en separatistisk grupp tror jag att det är möjligt att vänja kvinnor vid att ta plats även i blandade sammanhang – och att ge varandra den platsen.
Att agera separatistiskt har också gjort mig medveten om mina brister i fråga om att bekräfta andra kvinnor och att själv ta plats på ett produktivt sätt. Det är däri självanklagelsen har sin rätta plats.



F: Ja, könsseparatism är tydligen en het potatis. Alltjämt lika provocerande och förbryllande tycks det som. Jag har tidigare, dels i min presentation och dels i andra sammanhang, talat för att en ska organisera sig könsseparatistiskt - när det fyller en funktion. Sedan måste en förstås diskutera i vilka sammanhang separatistiska möten faktiskt fyller en funktion, då jag anser att det är viktigt att en inte använder separatism lättvindigt. Vi har i PMS-gruppen använt oss av separatism vid två gruppkonstellationer; det har dels varit under studiecirkeln ”Fat is a Feminist Issue” då vi fann att ämnet var så pass känsligt att en helt kvinnlig grupp skulle skapa en tryggare arena att prata kropp och ätstörningar inom, än inom en blandad grupp. Syftet var att de medverkande skulle känna sig bekväma med att ta plats och känna att det var de i gruppen som bestämde dagordningen. Detta betyder inte att jag alltid tycker att känsliga ämnen bäst hanteras i könsseparata grupper.
Dels har vi träffats separatistiskt under våra pysselkvällar, där separatismen växte fram som ett naturligt sätt att umgås och som skapade en peppande och konstruktiv atmosfär. En kommentar som vi har fått är att det är mer konstruktivt att träffas i blandade grupper och att däri arbeta för att uppnå en jämställd och ickehierarkisk diskussionsform. Jag håller både med och inte. Det är viktigt att i blandade grupper bryta de normer som finns kring att ta plats och samtala, även om jag hoppas att de flesta anstränger sig för att göra detta varje dag överallt. Jag kan dock tycka att det kan vara skönt att någon gång slippa bråka om utrymmet. Jag tror vidare att det är viktigt att först skapa en arena där kvinnor känner sig bekväma med att ta plats, finna pepp i att andra känner likadant, uppleva en trygghet i att andra har gått igenom samma saker, för att sedan använda denna upplevelse i blandade grupper. Det finns en anledning till att tjej- och kvinnojourer arbetar separatistiskt, och det är inte bara för att de kvinnor som kommer dit har blivit utsatta av mansvåld*. Det är för att de har upptäckt att kvinnorna tar mer plats och vågar ta mer del av beslutsfattande i separatistiska sammanhang och att detta stärker de kvinnor som under lång tid levt förtryckta och under hot om straff och våld. De ska känna sig värda igen. De ska känna att de har rätt att ta plats och ställa krav.

Separatism är inte en lösning på ett problem, det är inte en lösning för ickejämställdheten att skilja på män och kvinnor. Däremot är det ett bra verktyg för att arbeta med de olika gruppernas beteende i sociala sammanhang. Jag ser på det som med kvotering: det är en tillfällig lösning som kan fungera på vägen. På samma sätt som feministiskt självförsvar. I en perfekt värld kanske det inte behövs, och då är jag den första att inte göra skillnad på kön. Fram till dess tänker jag slåss för min rätt att arrangera separatistiska möten, även om det innebär att vi måste byta lokal hundra gånger.

* med hänvisning till Martins inlägg ”Vad fan är kvinnovåld”



M: Jag har inget som helst problem med kvinnoseparatism som politiskt verktyg. Senast jag kände mig utestängd av detta var när jag var 18 år gammal och undrade varför jag inte fick gå med ”Vi tar natten tillbaka”-demon. Men det var tolv år sedan och jag har blivit klokare sedan dess.

Varför behövs kvinnoseparatism? För att vi män har en osviklig tendens att ta över eller åtminstone förvränga sammanhang som vi deltar i – även när vi inte menar det.
Varför?
Kultur. Strukturer.
Tills dessa förändrats är kvinnoseparatismen ett effektivt verktyg för medvetande-, och självförtroendehöjande aktiviteter. Män som känner sig kränkta av detta är antingen naiva, avundsjuka eller i avsaknad av analytisk förmåga. När vi upprörs över att ”inte få vara med” förstår vi inte att vår medverkan skulle medföra att sammanhanget förändras till något annat än det vi ursprungligen ville delta i. Därför ”vill vi ha” något som inte kan finnas för oss, ens om vi försöker med det bedrägliga tricket att relativisera bort vårt genus.

Det är dock viktigt att skilja på separatism och könsapartheid. Uppdelning mellan "kvinnor" och "män" i genuskonserverande, heterosexistiska eller kapitalistiska syften är beklämmande och oacceptabelt.

Så, är separatism oproblematiskt? Givetvis inte. Men det är inte verkligheten heller. Och så länge sakernas tillstånd ser ut som de gör så stöder jag helhjärtat kvinnoseparatistiska arrangemang.

15 kommentarer:

Mattias S sa...

Jag tyckte detta var en riktigt riktigt bra post som tog upp något som jag tycker är viktigt att ta upp.
Tills jag möts av en förolämpande örfil av Martin.
"Män som känner sig kränkta av detta är antingen naiva, avundsjuka eller i avsaknad av analytisk förmåga. "

Vad i helvete är det du säger?
Du bara pissar på min känsla av att känna mig kränkt och kommer med påståenden om varför jag skulle känna som jag känner utan att känna mig öht.
Att jag känner mig kränkt för att jag blir dömd, utestängd eller vad som helst pga mitt kön har ingenting med min analytiska förmåga att göra.
Jävligt respektlöst av dig att komma med så hårda påståenden och jag hoppas verkligen att du bara uttryckte dig dumt annars har jag tappat extremt mycket respekt för dig.
Alltså jag blir så arg när folk kommer och säger varför jag känner hur jag känner utan att veta vad fan dom snackar om och jag blir oerhört besviken att stöta på den typen av retorik här.

Anonym sa...

Absolut finns det sammanhang där könsseparatism är befogat. Och precis som Martin, så ser jag det som självklart, även om jag nu också ska föreställa man.

Vårt kön är väldigt nära vår identitet tyvärr och sålänge de har en så stark bindning till varandra, är det ohållbart att inte separera könsmässigt, för att nå en icke könsbestämd utveckling. Jag kan känna ett starkt behov generellt att även män har könsseparerade områden för en könsneutral utveckling.

Jag kan inte riktigt förstå hur man kan reagera känslomässigt på detta. Dessutom i kraft av en påstådd analytisk förmåga?

/Ulf Popeno

Mattias S sa...

Tycker du att alla känslor du känner är helt rationella och lättförståeliga?

Om du inte förstår hur jag känner att jag känner kan jag acceptera. Det är ödmjukt av dig att säga så.
Till skillnad från Martin som bestämt kommer och bestämmer att jag är naiv, avundsjuk eller saknar analytisk förmåga eftersom jag känner som jag känner.

Jag tycker dock inte det är ett dugg konstigt att man känner sig kränkt när man blir dömd eller portad för något som man råkat födas till.

oscar sa...

Jag känner att det faktiskt Är problematiskt att känna sig dömd eller kränkt som Man i kvinnoseparatistiska situationer. Eftersom genus, eller kön som Ulf skriver, är en så stor del av ens personlighet så Är en som man just Man. Det är inte ens "fel" eller "rätt", skulden behöver inte läggas på individen om en vill så. Men ens personlighet - tex min i egenskap av man - är väldigt manlig, vare sig jag vill det eller inte.

Denna manliga personlighet har i sin maktposition tillgångar och friheter som den kvinnliga personligheten inte har och det är bla därför det finns en kvinnokamp och inte en manskamp.

Mansseparatism är alltså, precis som Hanna skriver, en hegemoni - en "normal" separatistisk (och för kvinnor kränkande) maktkonstruktion.

Kvinnoseparatism kan utifrån det perspektivet ses som en "rättvis" företeelse för kvinnor eftersom män redan har den favören.

oscar sa...

Kom på att jag vill förtydliga en sak.

Mattias S: Jag syftar inte till att klampa på eller anklaga dig för det du känner - ser att det kan tolkas så när jag läser det jag skrev ovan. Vill särskilt inte att det ska bli tre-mot-en-stämning. Ingen kan anklagas för det den känner - anser jag. Ifrågasättas möjligen.

Men jag känner Själv att det är problematiskt att känna sig orättvist behandlad pga kvinnoseparatism. Jag är inget helgon jag heller och kan känna att det är orättvist att jag blir behandlad efter mitt kön/genus även om jag inte Vill vara just det könet/genuset. Jag har inget val. Men samtidigt så _anser_ jag Inte att det är orättvist med kvinnoseparatism som fenomen - om jag ser hela frågan från ett större perspektiv - eftersom verkligheten faktiskt Är tvärt om, mansseparatistisk. Samhället fungerar orättvist mot många men utifrån könsmaktperspektivet, och om man ser könen/genusen i relation till varandra, så är det mot kvinnor - inte oss män.

nemi sa...

Intressant att alla fem kommentarer kommer från män. Bara en iakttagelse.

Jag har väldigt god erfarenhet av kvinnoseparatism som en arbetsmetod. Inte som den enda arbetsmetoden, men som en av dem. Precis som inlägget tar upp så ger det en frihet att uttrycka sig och en frihet att inta en ny roll som inte går att ta när män finns i rummet (vissa roller är som gjorda för att en man ska få den, till exempel "clownen i klassen").

Jag hade dock lite svårt att kombinera den kvinnoseparatistiska arbetsmetoden med att ha en feministisk man som partner. Han ville nämligen väldigt gärna aktivera sig feministiskt, men helst bara genom att haka på mig och min arbetsgrupp (snarare än att aktivt leta efter en annan mixad sådan, en egen helt enkelt).

Det är där jag kan tycka att det finns någon sorts lathet hos en del feministiska män. Eller kanske handlar det om elitism?

Det finns mixade feministiska grupperingar, så varför vill man så gärna åt just de kvinnoseparatistiska grupperna? Varför är de så åtråvärda att vara med i?

Varför duger inte andra mixade feministiska arbetsgrupper för feministiska män? Det finns ju flera sådana också.

Det är en gåta jag inte lyckats knäcka, men som jag alltid funderat över.

Mattias S sa...

Oscar: Nej, så tolkar jag inte dig så det är ingen fara.
Det jag tycker är så självklart men som jag tycker att många här i kommentarerna inte riktigt verkar fatta är att jag samtidigt som jag känner mig kränkt har stor förståelse för och stöttar fenomenet.
Jag förstår syftet men det gör inte att jag känner mig mindre dömd och utestängd pga fördomar mot mig.
Jag påstår inte heller att ingen av dom där fördomarna skulle stämma, det är det säkert flera som gör. Men att bli dömd på en fördom tycker jag känns kränkande.

Nemi:
Jag tycker du tänker helt fel utifrån så som jag tänker.
Tänk samma sak med en jude.
Varför är det så viktigt för juden att vara med i just den här golfklubben? Hen kan väll leta upp en annan golfklubb som accepterar judar.
Det handlar inte om att jag vill vara med någonstans där jag inte får.
Det handlar om att jag inte får vara med pga mitt kön.
Att jag behandlas annorlunda pga av mitt kön.

Jag tycker inte om det, jag känner mig kränkt.
Men jag är som sagt för det i många sammanhang ändå.

Martin sa...

@ Mattias: Jag skriver inte för att få respekt eller bekräftelse från dig eller några andra. Jag är av uppfattningen att "män" som engagerar sig feministiskt av en sådan anledning är helt fel ute.

Jag vet att frågan om separatism är känslig och provocerande för många och jag är inte förvånad över att få reaktioner liknande den som du ger uttryck för.
Att du däremot väljer att uttrycka dig som du gör känns inte speciellt konstruktivt. Men det är du självfallet i din fulla rätt att göra.

Eftersom du påstår att jag "pissar på din känsla" så tänker jag förklara varför jag formulerade mig som jag gjorde.
Jag antar att du har läst hela min text. Således borde du veta att jag tycker att könsapartheid är oacceptabelt och att separatism bör betraktas som ett medel och inte ett mål.

Dock vill jag understryka följande: Kvinnoseparatism är INTE till för män! Du är i din fulla rätt att känna precis hur du vill inför att du "inte tillåts delta på grund av ditt genus" (Inte ditt kön, som du skriver. Separatismen är i många avseenden transinklusiv idag), men när du uttalar att du känner dig "kränkt" i feministiska sammanhang så skuldbelägger du faktiskt dem som organiserar sig separatistiskt. Och skuldbeläggande är en härskarteknik.

Jag är inte heller särskilt förtjust i inställningen att kvinnoseparatism är "ett nödvändigt ont", eller att "jag mår dåligt men accepterar det", som vissa tycker. Det är också en anklagelse. Dessutom finns det alldeles för många män med ett självpåtaget martyrskap inom feminismen, som tycker så jävla synd om sig själva. Det löser inga problem, och bidrar framför allt inte till att skapa mer ökad jämställdhet. Offerkostymen sitter dåligt på oss.

@ Maria: Intressant iakktagelse! Varför är män som engagerar sig feministiskt så "lata"?
Vad tycker läsarna?

Mattias S sa...

Det vet jag mycket väl att du inte gör men det betyder inte att folks respekt och möjlighet att kommunicera med dom är bra verktyg att använda sig av för att åstadkomma det man vill med sitt feministiska engagemang.

Jag tycker inte frågan om separatism är provocerande.
Det jag tycker är provocerande är när du kommer och säger att jag är en "idiot" för att jag känner som jag känner.
"idiot" som förkortning av naiv, avundsjuk eller i avsaknad av analytisk förmåga.
Det är väldigt provocerande.

På vilket sätt är det inte konstruktivt att uttrycka mig som jag gör?
Jag kanske inte har uttryckt mig perfekt.
Men menar du hur jag uttrycker mig eller att jag uttrycker den känslan öht?
Det verkar ju som du menar att jag inte ska uttala den känslan öht.
Att jag ska bära omkring den inne i mig utan att ta itu med den med dom som orsakar den.
Vad är konstruktivt med det?
På vilket sätt är det okonstruktivt att försöka prata om något och kommunicera?
Jag tycker det är jättekonstigt.

Att jag skulle använda mig av skuldbeläggande som någon härskarteknik känns väldigt främmande.
Tycker du verkligen på allvar att det är det jag gjort i mina inlägg kring den här frågan?

Och vad för anklagelse ligger det i att säga "ett nödvändigt ont" och liknande som det inte finns i "separatism bör betraktas som ett medel och inte ett mål"?

I en bättre värld hade det inte varit nödvändigt, men nu lever vi inte i en bättre värld.

Jag förstår inte poängen i att jag ska hålla mina känslor för mig själv.
För mig blir saker och ting mycket konstruktivare om man pratar om och delar sina känslor.
Och att man bemöter folks känslor ödmjukare än att plumpt påstå varför någon känner som dom gör och säga att det är fel av dom att känna så.

När du säger just så här:
"Män som känner sig kränkta av detta är antingen naiva, avundsjuka eller i avsaknad av analytisk förmåga."
så är det flera saker jag tycker är dåligt.

Jag förstår inte poängen i att börja säga varför andra personer känner som dom känner.
Vad vet du om hur andra känner och varför?

Frida och Hanna skriver om sina perspektiv i frågan och det är väldigt bra. Dom beskriver fördelarna och saker som dom har lärt sig genom att jobba separatistiskt.
Men på vilket sätt tycker du det är konstruktivt att säga åt andra varför dom känner som dom känner?
Berätta om dig själv, ditt perspektiv.
Det är konstruktivt.
Det är inte konstruktivt att bestämma hur andra känner. Andra som du inte har en aning om.
Eller när du säger saker som "Så, är separatism oproblematiskt? Givetvis inte. Men det är inte verkligheten heller."
Det är en jättebra sammanfattning på hela problematiken.

Och du skriver "När vi upprörs över att ”inte få vara med” förstår vi inte att vår medverkan skulle medföra att sammanhanget förändras till något annat än det vi ursprungligen ville delta i."

Vilka är vi? Vi "män"?
Jag förstår mycket väl min medverkan skulle ändra hela grejen.
Och i grunden är det väll snarare just det som gör att jag känner mig kränkt.
Att bara mitt närvarande skulle förändra hela situationen bara för att jag råkar vara "man".
Är inte det djupt kränkande och tragiskt?

Det är inte dom som arbetar separatistiskt som kränker mig, det är inte av dom jag känner mig kränkt.
Det är av samhället.
Nu har detta för mig blivit väldigt konstruktivt, jag har inte riktigt insett det förut.
Och genom att börja prata om och ta upp mig känsla så hoppas jag att det ska leda till något.
En förståelse av mig själv för mig själv.
En förståelse av mig hos andra.
En förståelse av andra hos mig.
Osv.
Det är vad jag vill uppnå när jag pratar om mina känslor.
Då blir jag också väldigt upprörd när någon bemöter det med att överlägset säga åt mig varför jag känner att jag känner som jag gör.
Det om något är väll en härskarteknik?

Anonym sa...

"Varför är män som engagerar sig feministiskt så "lata"?"

Det måste väl vara av samma anledning som kvinnor är så lata på arbetsmarknaden och inte orkar starta egna företag utan vill bli inkvoterade i männens.

Mattias S sa...

Angående lata feministiskt engagerade män:

Jag har ingen aning om det är något som stämmer eller inte.
Jag vet inte heller om jag kategoriseras som "feministiskt engagerad man" så vet inte om jag kan svara personligt på den frågan.
Men jag är lat i alla sammanhang.

Martin sa...

@ Mattias: Tack för ett klargörande svar.

Beträffande det konstruktiva: Jag menade hur du uttryckte dig i den första kommentaren du skrev här. Inget annat.

Jag menar naturligtvis inte att du inte ska "ta itu med känslan". Tvärt om! Men jag tycker att det är viktigt att vara medveten om att när en använder uttryck som är starkt värdeladdade, t ex "kränkt", i sammanhang som detta så blir det faktiskt till en anklagelse. Så uppfattar jag det i alla fall.

Beträffande mitt inlägg ovan så bestämde vi på VSASS att vi skulle skriva 1500 tecken var om separatism. Jag valde mansperspektivet eftersom jag är född, uppfostrad till och för det mesta bemöts som "man", vilket har präglat mina erfarenheter av att leva i det här samhället.

Det är sällan jag tar mig friheten att uttala mig kategoriskt, men när jag gör det så försöker jag vara tydlig med min egen inblandning i det hela. Det är därför jag alltid skriver "vi män" - för att jag inte tänker låtsas att jag är förmer än andra och kan ställa mig vid sidan av genusstrukturerna.
Det är så lätt att låtsas att "män" inte finns annars.

Det du uppfattar som ett personligt påhopp är faktiskt lika mycket en anklagelse mot mig själv och hur jag agerar/uppfattas/tar plats i sociala sammanhang.
Och utifrån hur jag resonerade när jag fortfarande kände mig utestängd av kvinnoseparatism så uttryckte jag mig kategoriskt. (Betänk även att 1500 tecken inte är mycket plats att vara nyanserad på.)
Jag står dock fortfarande för det uttalandet. Jag har full förståelse för att det kan kännas instinktivt "fel" att bli utestängd på grund av genus. Men jag tycker att det är väldigt provocerande när "män", istället för att försöka förstå och bearbeta det som händer i oss själva, stannar vid att uttrycka hur felbehandlade vi känner oss.
Måhända är det oförstående av mig, men efter att under allt för många år ha sett feministiska sammanhang urarta i någon slags "det är faktiskt synd om män/mig också"-excesser från oförstående män, så blir jag väldigt provocerad när jag ser sådana tendenser.
Det är därför jag skrev som jag gjorde.

Jag tycker inte att du inte ska ta det jag skrev personligt, för det är det naturligtvis, men jag hoppas att du genom det jag skrev nu kan få en större förståelse för varför jag gjorde det. Och det handlar alltså inte om något personligt agg, utan om hur jag ser på "män" och "manlighet" utifrån mitt eget perspektiv.

Ulrika sa...

Jag ser separatism som ett verktyg. Inte som det enda eller alltid det rätta - men som ett verktyg att använda när det är ett passande verktyg.

Det jag anser gör separatism till ett passande verktyg är bland annat en möjlighet till att ge kvinnor en arena för övningar i att ta den där platsen som så självklart ges till män. Oavsett om män vill ha platsen eller ej och om de vill ses som män eller ej så ges, fås och tas plats, utrymme, tolkningsföreträde, talartid, tyngd och förtroende till och av män. Finns det en man i församlingen så finns det en "normföreträdare" i församlingen och därmed används denne man till förebild.

Separatism är ett verktyg för att lyfta kvinnor som egen norm, att kvinnor kan ta mest plats, att kvinnor kan tala högst, argast, lugnast, snabbast, långsammast, bäst, sämst och på alla andra vis - något som är oerhört viktigt för kvinnors självbild.

Men som sagt, ett verktyg. Varken gott eller ont, varken bra eller dåligt - bara ett verktyg. Det är hur vi använder verktyget som gör skillnaden.

Om Mattias, jag eller någon annan vill känna sig kränkt av separatismen eller hegemonin så står det oss fritt. Den viktiga frågan för oss som vill ta oss ur den känslan är, vilket verktyg använder vi för att nå målet?

Jag kränks av hegemonin och använder bland annat separatism, inte som mål men som medel för att inte lägga mig platt i de sammanhang där hegemonin är stark.

Alexander Chamberland sa...

Vill mest tacka för ett fantastiskt inlägg, alla ni tre argumenterar på ett fruktansvärt bra och nyanserat sätt för varför separatism ibland är ett bra och viktigt feministiskt medel.

TACK!

Jan sa...

Jag förstår Mattias reaktion. Jag blev själv väldigt upprörd förr. Visserligen var jag ung och naiv och visst var jag avundsjuk. Men jag tycker inte jag saknade analytisk förmåga. Jag tycker man måste betänka folks betänketid. Min feministiska upplysning har pågått i flera år och fortsätter göra det. Det gör inte mitt yngre jag till en idiot.

Könseperatism är ett verktyg, ja, men precis som Frida skriver ska man använda det varsamt. Det senaste inlägget på den här bloggen beskriver hur Umeå Feministfestival är könsseperatistisk. Hela festivalen? Finns det verkligen inga frågor som behandlas som kan besökas av båda könen? Eller finns det inget rum för feministiska män att mötas och prata? Det har jag väldigt svårt att tänka mig.

Vilket leder mig till lathetsanklagelsen. Som också den är en anklagelse, precis som att kalla kränkta män dumma. Jag har själv varit där också, klagat på att jag varit exkluderad. Så får man höra, jamen gå till de mixade feministiska grupperna. För det första undrar jag var de är? Så vida man inte syftar på andra grupper med andra inriktningar som råkar kalla sig feministiska. Vi män förväntas skapa vår egen (blandade) feministiska arena medan kvinnor lätt kan finna en. Självklart BORDE vi göra det men varenda individ har inte den orken.

Slutligen, självklart kan man bli kränkt av att uteslutas, oavsett analytisk förmåga. Jag blir numer sällan kränkt men tycker ändå det skaver när jag ser feministiska sammanhang som per automatik är seperatistiska. Jag kan som man också ha nytta av att samspråka feministiskt enbart med andra män, då jag känner mig tryggare med att erkänna saker och diskutera saker som just seperatism där, utan att anklagas för dumhet.