söndag 22 februari 2009

Samtal med Dotterbolaget

M: I lördags var jag moderator i ett panelsamtal om feminism och serier på [Feministiskt Forum] i Stockholm. I panelen satt de tre serieskaparna [Sofia Olsson], [Sara Granér] och [Berit Viklund] från det separatistiska seriekollektivet [Dotterbolaget].
Vårt samtal kom bland annat att handla om normer i serievärlden, skapandeprocessen, begreppet ”självbiografisk” och medias slentrianmässiga osynliggörande av ”kvinnor” som tecknar serier. Vad gäller det sistnämnda så uppehöll vi oss vid två relativt nyskrivna artiklar, en i [SvD] och en i [DN], där skribenterna mer eller mindre omedvetet osynliggör kvinnor. I DN-artikeln försöker författaren dessutom hamra in sin egen tes att det råder enorma ”köns”skillnader i fråga om stil och genre. ”Männen” beskrivs cyniska och provokativa och ”kvinnorna” som hemlighetsfullamen minst lika angelägna.
Så var vi där igen: Machomän vs. mystifierade väsen och ingenting mitt emellan…
Verkligheten är dock lite mer komplicerad än så, vilket jag vet har påpekats för skribenten innan artikeln skrevs.

”Okay. But you're not listening to me. There are other things that need to be taken into account here. Like the whole spectrum of human emotion. You can't just lump everything into these two categories and then just deny everything else!”*

Sista spiken i kistan för DN-artikeln är att bara ”män”– med ett enda undantag (Liv Strömquist) – får uttala sig texten. Ett paradexempel på tröttsam, genuskonserverande och dålig journalistik, helt enkelt.

I SvD-artikeln, som handlar om serieromanens renässans, är det inte mycket bättre. I texten nämns 16 ”män” och 0 (!) ”kvinnor”. Tecknaren [Sara Hansson]** blev så arg att hen mejlade journalisten och frågade vad det var frågan om. Denne svarade och medgav att ”det blev obalans” men att SvD:s övriga serierapportering är mer balanserad (jaha, så därför behöver din inte vara det?) och att ”det kan bli krystat att i alla lägen försöka skapa en balans”.
Jaha. Så ”kvinnor” ska tas med bara för att ”skapa balans”, inte för att de har något eget värde som konstnärer? Härlig människosyn dårå…
För den som undrar om det finns något annat än tecknande penisar där ute efter att ha läst dessa haverier till artiklar kan jag rekommendera Dotterbolagets antologi, som har 32 medverkande.

Under samtalet framkom i alla fall att Olsson, Viklund och Granér tycker att medierapporteringen generellt har blivit bättre, vilket är roligt. De pratade också om värdet av att bilda nätverk som Dotterbolaget för att stärka, inspirera och inkludera serieskapare som faller utanför mansnormen. Dessutom beskrev var och en hur deras eget skapande går till och utfrågningen avslutades med tips till teckningssugna åhörare, bland annat om strategier för att utvecklas som tecknare.
Så här i efterhand känns det som att panelsamtalet blev mycket lyckat. Stämningen var god och det var ett rent nöje att sitta och prata feminism och serier med tre så kloka och bra människor, och det femtiotalet åhörare som samlats för att lyssna verkade också uppskatta det hela.
Kanske blev någon till och med inspirerad.

* Citat från filmen Donnie Darko (2001). Se den.
** Jag gillar Sara Hanssons serier som fan, för de berör verkligen. I senaste Galago bidrar hen med berättelsen Separationsångesten. Läs den.

1 kommentar:

Sara sa...

Stor artikel i DN i dag om kvinnliga serietecknare.

http://dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/supertjejer-tar-over-1.807110

Men jag blev lite förvirrad när jag läste det här:

"I den engelskspråkiga världen har det på senare tid lanserats flera nya seriealbum som riktar sig särskilt till tjejer. Alison Bechels ”Fun home” är en stor framgång i USA och franska Marjane Satrapis ”Persepolis” är så populär att den blev film."

Ursäkta, men vad då "riktar sig särskilt till tjejer"? Varför skulle inte män kunna ha glädje av att läsa Bechel och Satrapis fantastiska självbiografier. Just det, glömde. Det är böcker skrivna av kvinnor och huvudpersonerna är kvinnor. Med andra ord: TJEJBÖCKER.

Suck.