Seriefigurer viker ut sig

M: I senaste numret av nördbibeln Wired görs en riktigt intressant granskning. I artikeln [Belle Curves] har Journalisten Katharine Gammon tittat på relationen mellan det genomsnittliga BMI:t (Body Mass Index) för tidningen Playboys playmates och USA:s befolkning av ”kvinnor”, från 1953 till nutid. Resultatet är en graf med två linjer, där den ena stiger brant och den andra faller. Gissa vilken som gör vad?
Statistiken visar att befolkningens BMI har ökat samtidigt som playmate-BMI:t har sjunkit. Det fanns en skillnad redan på 50-talet, men den har blivit betydligt större idag.
Så här ser delar av statistiken ut. (”Alla” = ”kvinnor” 20-29 år)

1960-62
Playmates: 19,2
Alla: 22,2

1976-80
Playmates: 18,2
Alla: 23,1

1999-2002
Playmates: 18,2
Alla: 26,8

Tydligen låg BMI för playmates på bara 17,6 år 2008, vilket gör skillnaden ännu större. (Värt att notera är också att modellernas byststorlek minskat markant under åren, samtidigt som kupstorleken är i princip densamma. Smalare modeller alltså, men med lika stora bröst som förut. ”Vi tror inte att evolutionen kan förklara det här fenomenet” skriver Katharine Gammon…)

Nu är ju BMI ett ganska trubbigt verktyg för att mäta både utseende och hälsa, men den ökande diskrepansen mellan playmates och genomsnittsmedborgare av samma ”kön” måste ändå tyda på någonting. Om inte annat så ställer det väldigt intressanta frågor kring ideal och normer!
Ponera till exempel att ”playmateutseendet” är ett ideal för åtminstone delar av befolkningen. Då innebär den nämnda utvecklingen att detta ideal blir alltmer fjärmat från människors verkliga utseende (dvs det viktrelaterade), i alla fall om en räknar genomsnittligt. Bilden av ”Kvinnan”, det vill säga det hegemoniska ideal som åtminstone råder i Playboy, blir alltså mer och mer ouppnåeligt för allt fler.
Vilka representerar utvikningsmodellerna då, om inte USA:s kvinnor?
Katharine Gammons svar: ”Playmates ser allt mindre ut som kvinnor och allt mer som flickor i animeserier.”